Allt det som gör ont |
När livet var en sång, så sjöng vi hela tiden
Vi bara flummade genom livet
Och jag och du vi kunde alla melodier
(Men det var annorlunda förr)”
and undrar jag vart hela livet tog vägen, för ibland rusar livet för fort fram och man har inte tid till att stanna upp och faktiskt lyssna och tänka efter. Ibland känns det som om jag förlorat halva mitt liv, som om ingenting är av betydelse längre för jag har redan förlorat så många som stått mig nära, så man vet bara inte om man orkar med samma sak om och om igen, och man vet att fallet kommer alltid, en gång till.
Man tittar tillbaka, läser, tänker och förstår, alla vackra ord svart på vitt, och jag kan inte sluta tänka, vart tog allting vägen. Vi skulle ju aldrig lämna varandra det skulle vara du och jag för evigt, var det inte så vi sa?. Men någonstans på vägen tappade vi bort allting som stod för lycka, och även om det inte går att ändra på kan jag inte sluta fundera, även om vårat liv var ett rent helvete då, även fast vi var fast i skiten då, även om allt var kaos. Så behövde det väl inte sluta såhär, du var min skinande rustning, du var som ett extra lager hud, du var ju min ängel, mitt liv, mitt allt, min ljuslykta i mörkret och utan dig fanns ingenting, vi skulle ju dö utan varandra, är jag död nu?.
Men någonstans på vägen tog det ändå slut, någonstans mitt i allt kaos, så försvann även du och jag, och jag läser saker jag sparat från våran tid, och jag kan inte annat än gråta, det är länge sen nu men du väcker så jävla mycket inuti mig. Allt kaos, alla upptåg, fyllor, skärsår och blodsband, blodsband kan väl inte brytas?. Varför blev det inte du och jag för evigt?, varför blev det inte som vi sa?, varför gick vi åt motsatta håll och tappade bort kärleken någonstans på vägen. Varför tog vi inte vara på det vi faktiskt hade, varför söp vi bort vår korta tid tillsammans, varför gjorde vi ingenting bra av situationen, och även om det bara var en kort tid, så ska du veta att du satt spår i min själ och du bor fortfarande nära mitt hjärta.
Men vi kastade bort det ändå, som en smutsig trasa, som ett trasigt vykort, någonting som folk inte längre ville ha, som ett brev som aldrig blivit postat.
Ibland funderar jag på att man kanske ska skriva ett brev till dig, men jag tvivlar på att det gör oss klokare, undrar inte du vad som hänt i mitt liv sen du och jag försvann?, jag undrar i alla fall vad det blivit av dig, om du funnit din lycka om du hittat din själ om du hittat meningen med livet, om du mår bra nu, eller om allt fortfarande är kaos? Jag undrar och undrar, men jag får inga svar.
Jag önskar att vi hade haft en längre period tillsammans, då hade vi kanske mognat och uppskattat det vi faktiskt hade, men ser inte vad man har förens man förlorat det, vi hade så oändligt mycket kärlek som vi bara kastade bort på fyllor. Men någonstans inom mig ångrar jag inte våra upptåg, någonstans inom mig struntar jag i att vi fick så kort tid, jag är bara glad att jag fick tid att uppleva det. Att jag faktiskt fick vara en del av ditt liv.
Jag vet att jag inte är vidare bra på relationer och jag är inte vidare bra på att förklara vad jag menar och helt ärligt tror jag inte att du skulle ha verken lust eller tid till att läsa eller lyssna på mig. Jag vet att alla mina relationer går i kras och jag vet att jag har mig själv att skylla. För att jag inte uppskattar och tar vara på det jag har, precis när jag har börjat lita på någon och verkligen tror på personens ord: “ jag ska aldrig lämna dig” så kommer fallet, förr eller senare faller allt, men när det gäller mig så faller allt lite för fort och lite för länge. Jag skulle vilja att allt hängde kvar i luften att man kunde få en begriplig förklaring till varför saker sker. Men ibland är det så att man faktiskt inte vet vad som har hänt eller varför det har hänt och det är alltid lika svårt att gå vidare, alltid lika svårt att testa sina nya vingar. För om jag lär känna någon bra blir jag intensiv trycker personen intill mig, kväver den, tvingar den att stanna kvar och till slut orkar ingen med mig, och nej jag tänker inte klandra er, jag skulle också ha lämnat mig själv, det är bara sanningen och jag kan inte mycket annat än att acceptera.
Det värsta är att minnena gör ont, dom hemsöker mig varje natt och kväver mig, har sönder mig, dödar mig och det blir väldigt svårt att andas med en kudde över huvudet. Fast egentligen vill jag nog inte ha något svar över huvudtaget jag vill ha kvar dig i själen, och jag vill att du ska vara orörd, som en glasängel, om man tappar den i golvet går den sönder och jag lovar jag ska ta vara på dig bättre den här gången. att du bara ska ligga där som en påminnelse, att du är som ett kort att jag kan ta fram och titta på dig, tänka på dig, andas på dig och bara känna hur mycket du betydde och faktiskt fortfarande betyder. Efter tre år blir jag fortfarande lika ledsen när jag tänker på dig, jag kommer aldrig komma över alla som lämnat mig, och minst dig, du var mitt liv och jag tror att jag tvivlar ganska starkt på att jag helt och fullt kan gå vidare, jag kommer alltid ha kvar dig som ett ärr i själen.
Och ibland blir det bara så väldigt svårt att klättra uppåt när man helst av allt vill skrika. Men jag försöker gång på gång. Sanningen är att vi faktiskt vandrade i mörkret tillsammans, hand i hand. Fast det var alltid någon som hade glömt tända lampan. Men vi fortsatte alltid andas, trots allt så andas vi fortfarande, men förut i varandras närhet och nu andas vi någonstans långt ifrån varandra, som om vi aldrig existerat. Jag vill inte ljuga vi har försökt att göra det bra, bygga upp våran kärlek, vi har försökt träffas, prata, göra normala saker tillsammans, inte bara supa skallen i småbitar och ligga och spy, att faktiskt göra någonting, men det verkar aldrig gå och det verkar aldrig bli av. Det verkar inte som om det faktiskt ska vara du och jag för all framtid, det kanske aldrig var meningen att du och jag skulle bli vi men jag vägrar att tro det. Vi har ju en hel massa att prata om men när vi sitter där själva vet vi inte vad vi ska säga, det blir som en tom tystnad och alla tystnader är svåra att bryta. Och egentligen vet jag inte vad jag ska tycka, jag känner inte dig längre, och jag vill verkligen känna dig, vill att det ska vara som förut när det var du och jag mot världen. Men någonstans inom mig fattar jag att det aldrig kommer bli så igen, du har ditt liv nu och jag har mitt och det verkar som om vi redan glömt bort vintern för tre år sen, alla kalla dagar, alla mörka nätter, vår kärlek som värmde upp all kyla, vi värmde upp varandra, alla skrek efter oss men tillsammans var vi oslagbara, ingen kunde komma åt oss för vi levde inte ens i deras värld. Vi var någonstans långt ifrån och tittade på, från en annan planet, vi skrattade åt alla som kallade oss häxor och alkisar, vi skrattade bort hela livet, och ja utan dig hade jag vart död en miljon gånger om, och det känns fel att bara glömma bort, sumpa någon som räddat en från döden så många gånger. Och vet du det värsta är inte att allt faktiskt är över att det är slut, det är att jag verkligen inte kan komma på vart allting har tagit vägen.
Ibland skulle jag bara vilja sätta mig tillsammans med dig på ett korståg och styra varsomhelst bara bort härifrån. Som om det var igår vår kärlek ägde hela världen
Men innerst inne vet jag att det aldrig kommer bli så.
|
| Kommentarer | | TrashBarbieDoll - 9 dec 07 - 17:32 | | Tack | | Sazze11 - 27 sep 07 - 17:38 | | Fin gumman . <3 |
|
|
|
