allt. |
Kommer ni ihåg mig?!
Varje regndroppe som faller mot min panna känns som en stor explosion.
Allt trotsar min vilja, en kolappsad röra i mitt liv.
Mitt nyklippta svarta hår står åt alla håll, en svag känsla i hela kroppen.
Min persikofärgade kaschmir kofta är alldeles våt av det regn som vräker ner
och mina champagne färgade pumps skvätter i vattenpölarna.
En lyckad kväll som tog slut i tragedi.
Det hela började med att jag och min dåvarande pojkvän skulle ut i hans bil
och hämta två filmer, när vi plötsligt hör sju killar från andra sidan gatan ropa efter oss.
Vi springer av rädsla och oro men med 15 centimeters klackar går det inte särskilt fort och killarna hinner ifatt mig.
Nu är et bara jag och killarna på platsen min pojkvän har sprungit för livet. De tre killarna frågar mig vilket håll han sprang åt,
men eftersom att jag var i ett chockerande tillstånd så hann jag inte uppfatta åt vilket håll han sprang.
Medens de tre killarna stod och diskuterade vad de skulle göra så avlägsnade jag mig från platsen.
Känslan jag har nu går inte att beskriva med ord! Jag tar upp min telefon väldigt diskret för att jag är
rädd att de kanske ska se mig ringa. Samtalet går till men pojkvän men det tutar upptaget.
Då ringer jag istället en kompis, med darrig röst försöker jag få fram några enstaka ord som hjälp mig, de kommer att döda mig.
Jag inser att jag måste lägga på för att får tag på min pojkvän och se om han är oskadd, så jag ringer han igen och nu går det fram signaler.
Han svarar, han låter rädd och även han är darrig på rösten. Jag frågar vart han är och samtidigt som jag gör det kollar jag bak,
inte fören då ser jag att jag är förföljd av en kille. Min pojkvän säger åt mig att gå mot bron som ligger vid tågstationen för att
hans pappa skall komma med bilen, jag gör som han säger och känner att jag inte har något annat val eftersom jag förföljs.
Jag går mot bron och min blick går upp mot bron och där står han. Det kändes som en lättnad i hela kroppen, men precis när
jag kände den där lättnaden ser jag hur jag möts av två killar. Jag stannar upp lite men killarna fortsätter gå mot mig,
nu står en av killarna bara en decimeter ifrån mig och den andre står lite bakom han. De börjar skrika hotfullt om att jag ska
ringa min pojkvän och be han komma till platsen. Jag gör som de säger men det tutar upptaget, jag visar de min telefon så de ska
tro på mig. Personen mitt emot mig tar nu fram en kniv som han tidigare haft bakom ryggen han hotar mig och säger att jag skall
ringa igen annars knivhugger han mig. Med ett knivblad mot halsen gör man nog vad som helst att känna spetsen mot pulsen är en mardröm,Nu skakar jag nästan av rädsla men jag ringer igen och det går fram signaler men han svarar inte.
I samma ögonblick som det här anländer min pojkväns pappa till platsen och killarna ger sig av.
Telefonsamtal efter telefonsamtal hela kvällen tutar det upptaget i min telefon för att folk ringer,
att det kan spridas så fort, nu visste alla om det till och med polisen.
Den här händelsen kan man kalla första delen av mitt kaotiska liv,
det finns mer och alldeles för mycket.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | - 19 nov 07 - 15:45- Betyg:  | | usch, det verkar hemskt att uppleva nåt sånt! |
|
|
|
