Tidens rörelse |
"Sayuri, Har du glömt tiden då vi lekte tillsammans, hoppade i lövhögar? Jag tvivlar på att du glömt det.."
Löv i glödande färger dalar ned, röda och gula. De sista fåglarna lyfter från trädkronorna och tar till flykten under högljudda kvitter. I en stor flock flyger de mot söder, mot varmare trakter för att undkomma vinterns kommande kyla och för att sedan mot våren återvända.
".. Kommer du ihåg snögubben vi byggde? Vi två tillsammans.."
Flingorna faller sakta ned mot en frusen mark. En efter en, ingen den andra lik. Landskapet färgas med tiden alldeles vitt, som om någon brett ut ett stort, tjock täcke. Vinden är kall, bitande kall. Alla sjöar, åar och bäckar små, är frusna. Ett tjockt lager is vilar över ytan, blank som finaste glas.
" Det som göms i snö, kommer fram i tö.. är det inte så de säger?"
Porlandet från de tidigare frusna bäckarna är som ljuv musik i frusna öron. Från de sista istapparna droppar kallt smältvatten. Efter månader under ett pudervitt täcke börjar den första växtligheten ta liv igen. Solens första värmande strålar värmer upp allt som vilat i kyla så länge.
"Jag minns blombuketten du gav mig. Vackra vildblommor, prästkrage,blåklocka och liljekonvalj.."
Solen strålar från en klarblå sky, fri från både vita och grå moln. Värmen sprider sig till allt de vidrör, giver liv och kärlek.
ängarna grönskar av frodigt gräs. Den svala nordanvinden för med sig doften av hav, det djupa blå. Inte ens om kvällen vill solen vila, utan fortsätta skina och giva av sin värme.
" År efter år, alltid detsamma.. eller?"
Men mörkret kom. Smygandes lik en lurig orm. Hungrandes efter föda slukade den allt i sin väg. Mörkret tog snart alltmer plats i denna värld. Den fridfulla atmosfär som tidigare vilat var för länge sedan glömd. Dagarna miste sitt ljus och natten tog mer plats, den sommaren blev ej lång...
"Varför skulle det ta slut?"
Om man ser en stjärna falla, får man önska sig något. Önska sig vad man vill och förhoppningsvis kommer denna önskan att slå in. Kanske inte nu, men i framtiden.. Men man får inte säga sin önskning högt till någon annan, behåll den som en inre hemlighet, annars slår den inte in.
" Din önskning slog in, inte sant? "
Upp över horisonten steg solen, glödande. Himmelen var röd, likaså snön. Skuggorna motades undan av detta hoppfulla ljus.
Så vackert klart att man tvingades sluta sina ögon. Men den tunga doft vinden bar med sig kunde inte ens solens strålar förgöra. Kvar i snön vilade död.
" Det går inte längre att förneka min vän, det tidigare bandet mellan oss är nu endast en tunn tråd "
Dagar av lycka blev få. dagar av sol likaså. Allt ljus försvann från världen, ut i det okända. Snön fortsatte dala från en gråmulen sky. Stillsamt och tyst. återigen lade sig det vita täcket över marken, gömde dödens spår. Solen sken aldrig mer.
" tråden brast. likaså vår vänskap.."
Tiden tycktes stå stilla. Alla ljud dämpade. Blod färgade snön röd, som så många gånger tidigare. Knarrande steg i snön. Hjälp går ej att finna. Mörkret söker sig närmare likt en snara, kvävande och smärtsam. Snön fortsätter långsamt falla.
Mörkrets anhängare går ej att komma undan.
" Dina ögon, Oundvikliga. Varför skulle det bli såhär? Saiyuri, varför sa du inget? "
Snöfallet avtar, himmelen klarnar, släpper fram en strålande sol. Återigen tar allt som denna rör vid liv. Mörkret drivs undan, tillbaka till sin upphovskälla. Tiden står ej längre still.
"Risha, min vän. Du skulle aldrig förstå..."
(Finns även engelsk version :) )
|
|
|
|
