Aldrig mer 3 ( kommentera gääärna ) |
Eleverna stod inte längre i klungor när jag kom, dem log ett fejkat leende och pekade på mig. Jag gick vidare i korridoren, när jag kom fram till mitt spygröna skåp satt det en lapp där, jag vek upp den försiktigt Handikapp?. Jag blev rädd, hittade närmaste papperskorg och slänge lappen. Aldrig mer handikapp, aldrig mer toalett, alrig mer blå slagen, aldrig mer oinbjudna tungor, aldrig mer! Jag plockade ur mina böcker och låste skåpet.
Två meter kvar tll dörren, jag ströckte ut min hand och öppnade dörren, läraren satt på sin stol vid sin kateder, jag klev in med skakiga fötter, knäna vek sig nästan under mig. Pulsen ökade, hjärtat slog hårt. Jag satte mig vid mitt bord och tog upp matteboken. Jag visste att jag hade ögon i nacken, att alla ville veta vad som hänt stackars mig. Jag suckade rättade till tröjan och fokuserade på mattetalet. Sofie slog sig ner bredvid.
- Behöver du hjälp med nått? Frågade hon lungt.
- Nej tack det är bra, sa jag och skrev.
Hon tystnade och jobbade på hon med, när dörren öppnades och han klev in blev jag rädd igen. Jag vet precis hur hans läppar smakar, hur han smeker, hur hans tunga smakar, hur han luktar, men aldrig mer! Han satte sig på sin plats så långt bort från mig som möjligt, han gav mig en blick. Jag ignonerade och fortsatte jobba, hela passet jobbade jag. Lunchen kom, det värsta på hela dagen. Jag lade upp pasta grönskaer och köttbullar på min tallrik och började gå mot min vanliga plats längst in i hörnet av matsalen. Jag hann inte komma längre än till halva innan någon ropade mitt namn, bad mig sätta mig där. Jag förde fötterna framåt och placerade min tallrik bredvid sofies. Hon log mot mig. Jag log tillbaka. Maten smakade jätte äckligt, och magen ville inget hellre än äta, den vred sig i mig. Jag petade i maten men slängde mer än hälften av vad jag tog. Jag gick mot caféterian, han stod där och kollade efter nått, efter nån. När han fick syn på mig gav han mig en till såndär blick. Men jag fortsatte att ignonera den och gick bara mot caféets ingång. När jag precis skulle pasera honom tog han hårt tag i min arm.
- Släpp! fick jag fram och drog snabbt åt mig armen.
- Kom! sa han.
- Dröm och glöm! sa jag spydigt och började gå.
Han tog tag i mig igen och drog in mig på toaletten. Han kollade på mig. Jag kollade på han. Aldrig hade jag verkligen kollat på honom, kanske kollat med inte sett. Han lade sina armar omkring mig.
- Lägg av! Jag vill inte veta av dig! Jag trodde jag klargjort det för dig!.
Jag tog några steg bakåt och skulle precis vända mig om och gå ut när han tog tag i mig igen, drog mig nära, jag hörde hans andetag, kände hans lukt. Han kramade om mig, hårt.
- Förlåt! viskade han i mitt öra.
Jag släppte en tår. Flera tårar, jag grät. Jag snyftade hulkade och grät, allt gjorde så ont. Hans armar, hans ord hans andetag i mitt öra. Jag grät ännu mer, lade mitt huvud mot hans axel och grät ännu mer. Jag ville inte, hur kunde jag, gråta mot han som tafsade, han som slått, han som dtuckit in tungan mot min vilja, han som fjäskade, hur kunde jag inte bry mej och bara stå här och gråta på hans axel? Det tog ett tag innan jag lugnade ner mig, han bara stod där med sina armar omkring mig, vissa gånger lade han en arm om mitt huvud och viskade: Schh.
- Det här betyder inte att jag förlåter dig, sa jag tyst. Bara att jag hatar dig mindre.
Han gav mig en kyss, den här gången besvarade jag den. Hur kunde jag?!
- Jag vet, sa han bara. Jag vet.
Efter den dagen, kunde jag säga hej till honom, jag kunde gå förbi utan att hata honom. Vissa gånger när jag låg i min säng kängtade jag efter honom, efter hans lukt, efter hans armar, efter hans läppar efter hans ögon, efter allt. Var det så här man blev när man blev kär? Eller kunde man bli kär i någon som egentligen slått mig till två veckors sjukhus? Den frågan stod högt i min hjärna, jag kunde inte sluta tänka på honom.
Varje dag satt det en lapp på mitt skåp när jag kom till skolan. Jag gick till toaletten varje gång också. Han kramade om mig när jag kom, jag kramade om honom. Vi kysstes också, men det var bara för att vi ville det. Hans leende liknade något jag aldrig sett förut, jag visste en sak i alla fall, jag var otroligt kär i honom, han var som två personer i en. Men jag kunde inte förstå att jag blev kär i en kille som misshandlat mig, tafsat på mig, kysst mig mot min vilja, tryckt in ögat på mig. Se säga förlåt kyssa mig och sen är allt bara över? Hur, Hur, Hur?
Fortsättning? Kommentarerna betyder mycket
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | nanna_limpan - 27 mar 08 - 20:02- Betyg:  | | Jätte bra!! | | Tiggarflikkan - 5 okt 07 - 19:15 | | Va förvånad jag blev över handlingen... Men bra skrivet! | | Plupp90 - 1 okt 07 - 17:55 | ojsan..
vilken vändning! man fick en aning om att det skulle gå så i förra avsnittet men blev ändå förvånad...xD
jättebra!!!!
meeeer!!
ska läsa nästa nu!! sen måste du skriva mer!!!! | | Fallen_Angel - 23 sep 07 - 21:28- Betyg: | | Mer mer mer :D | | Min_flicka - 23 sep 07 - 17:40- Betyg: | | mer:D | | anchii - 23 sep 07 - 14:14- Betyg: | jättebra :)
forsättning tack |
|
|
|
