Aldrig mer 2 ( Komentera gäärna ) |
När jag slog upp ögonen gjorde huvudet ont, som om någon klampade omkring där inne. Jag gav ifrån mig ett konstigt ljud. jag låg inne i sjuksköterskans rum, det var gult, och jätte äckligt. Npgon kom in och lade en varm hand på min panna. Det snurrade runt så jag lade mig ner och blundade, huvudet värkte hårt, magen gjorde jätte ont, jag förde handen mot mitt öga och tryckte lite, alldeles för hårt. Jävlar vad ont det gjorde, jag kved till och vände mig ner mot huvudkudden med händerna om ögat.
- Akta! du har en blåtira där. Sa sjuksköterskan och sprang fram till mig. Det måste vart ett olyckligt fall du gjort, sa hon lungt och lade mig ner på rygg igen.
Ett otäckt fall?! Vad fan snackade hon om?! ett otäckt fall? Det sved till i magen, men inte av smärta av ilska jag satte mig upp plötsligt, huvudet bankade, magen värkte hårt och ögat gjorde ont.
- Vadå fall?! kastade jag ur mig.
Ilskan bubblade i mig som en kastrull med kokande vatten.
- Ja, det kom in en kille som sa att han sett dig ligga nedanför trappan, han trodde du hade rammlat. Kommer du inte ihåg något eller? i så fall borde vi nog åka till akuten med dig. Det är hög risk för hjärnskakning.
Jo jag kommer ihåg tänkte jag, alldeles för väl, hans händer, hans tunga, hans slag, hans smekning, hans taffsande. Allt minns jag. Jag kommer till och med ihåg det svarta jag såg. Allt! Det äckliga jävla svinet! Jag lade mig ner på kudden och somnade, jag sov så länge att jag inte märkte att dem körde in mig på akuten och hann röntga mig, lägga in mig på ett rum och stoppa i mig massa dropp och maskiner.
När jag slog upp ögonen för andra gången blev jag livrädd, vad var det som hade hänt, mamma satt bredvid och höll mig i handen. Jag vände huvudet mot henne men sa inget. Jag bara suckade. Tårarna började rinna. Jag grät så hårt, magen värkte fortfarande. Jag blev rädd igen, tänk om jag hade fått cancer, eller en dödlig sjukdom, innan jag dör ska jag slå ihjäl den jävla idioten! Tänkte jag för mig själv. En sjuksköterska klev in i rummet och såg lungn ut, det smittade av sig. jag andades tungt och slog ihop ögonen igen. jag orkade knappt andas. Allt gjorde jävligt ont, hjärtat, magen, sladdarna, inuti, livet, ögat, anisktet.Allt gjorde ont! Och allt hade han orsakat.. Jag blev rädd när jag tänkte på honom. Jag somnade om och sov i två eller tre timmar till. Aldrig att jag sovit så mycket på en dag. Allt gjrode fortfarande ont när jag vaknade till. Dem gav mig äcklig sjukhus mat, den var äcklig. Magen vände sig i mig, jag fick fram ordet spann, dem kom inspringande, jag spydde upp allt och måde fruktansvärt illa. Allt snurrade igen.
En sjuksköterska kom in i rummet.
- Du har brutit ett revben, sa hon osäkert.
mamma kollade upp på sjukköterskan. hon släppte en tår.
- Vilket otäckt fall lilla vän! Sa hon och klappade mig på kinden, att du inte kommer ihåg något. Jag ringde han som bar dig till skolsköterskan, han kommer hit om några minuter.
Svetten bröt ut, jag blev arg ilskan bubblade upp i mig, vad fan?! Inte igen? Jag vill inte, jag kved, hjärtat bultade hårdare i mig, jag blev rädd, snälla inget mer nu, jag orkar inte. Jag lade mig ner i sängen och vände mig mot väggen låg där och kollade på en prick, ignonerade omvärlden, allt var en sån jävla äcklig soppa. Jag hatade mig, jag hatade mitt liv och jag hatade honom mer än vad jag hatade allt annat i hela världen. Och han hade mage att komma hit, sitta bredvid mig tycka synd om mig och sen slå mig till en blick fullt av svart.
Han klev in i rummet, med en stor bukett blommor, jag blundade hårt, vägrade inse att han faktiskt stod där. Han lade ner blommorna på bordet bredvid sängen och slog sig ner på en utav mina stolar bredvid sängen. Mamma log mot honom och lämnade rummet, hon ständge dörren och gick mot caféterian. Han tog min hand i sin, jag ryckte åt mig handen.
- Ta inte i mig, fick jag fram. Munnen smakade beskt och salt, myste vart spyan. Jag mådde illa igen.
- jag förstod att du skulle hammna här till slut, men inte att det var jag som orsakade det. Jag menar det känns som om alla slår dig, typ hela tiden.
Jag fick ett hugg i magen, ilskan bubblade i mig igen, att han hade mage att komma hit, tycka synd om mig och säga att han slog ner mig för att andra gjort det?
- Jag... jag slog dig för att jag insåg att jag gillade att hångla med dig, din kropp, den är så jävla vacker!
Jag fnös åt honom.
- varför kom du hit egentligen? Du har inget här och göra, du är här för att lätta ditt samvete. Om du nu har nått, men jag bryr mig inte, du och din äckliga kropp kan dra åt helvete! Jag vill aldrig mer se dig! Hör du det! Aldrig.
När jag avslutade meningen värkte magen till i mig, jag lade armarna om den och kvidade till. han lade en hand på mina armar och smekte dem. Jag blev äcklad av hans förbannade fjäsk. Jag vände mig om så hastigt att hans hand föll ner på sängkanten och rev sig, blodet droppade ner på golvet, rätt åt han tänkte jag. jag hittade pricken och ignonerade honom. men han satt kvar, i två timmar satt han där, han hämtade papper och lade om sin arm, han hämtade en vas att lägga blommorna i, han satt där och lyssnade efter mina andetag och mina maskiner. Efter en mycket långt tystnad fårgade han tyst.
- hur illa är det?
Jag vände mig om gav honom en arg blick.
- Jag har brutit ett revben.
Han gav mig en blick full av srog och osäkerhet. Jag satte mig upp i sängen lite försiktigt.
- Varför sitter du fortfarande här?
- Jag vet inte. Jag, jag hade dåligt samvete, allt jag gjort, det liksom bara blev så.
Jag suckade och lade mig ner igen.
- hur då blev?! fnös jag.
- Jag vet inte, jag var ivrig, du var snygg.
jag skrattade till för första gången på flera månader.
- Så jag är inte "grisensomäterbullar" för dig då? sa jag och gav honom ett snett leende.
- nej, men i skolan är du det. Jag gillade dig när du kom in i klassrummet den gången, jag tyckte synd om dig när du blev mobbad.
Jag skrattade så högt att jag grävde huvudet ner i kudden,när jag senare tog upp det igen grät jag.
- Du har ett jävla konstigt sätt att visa det på, jag kan anmäla dig för våldtäkt, har du tänkt på det?! Jag vill fortfarande aldrig mer se dig, du är ett äckligt svin! Och jag hatar dig! försvinn nu! skrek jag, all min ilska sjönk bort i tvivel.
Kvällen kom och gick, jag sov bra, dagar och nätter låg jag i den sängen och visste inte vad jag skulle göra. Men efter ett tag, fick jag tillslut lämna sjukhuset och gå ut i det fria, solen lös, mina ögon bländades, jag kännde mig lyckligare än på länge. Jag behövde inte gå till skolan om jag inte ville, behövde inte se hans äckliga asnikte, behövde inte få stenar kastas mot mig, behövde inte längre vara rädd. Alla visste vad som hade hänt. Men jag var rädd ändå, för framtiden. Inget hade förändrats och det visste jag. Måndagen efter två veckor i soffan gick jag den vanliga vägen mot skolan, magen gjrode fortfarande lite ont, ögat var sig likt och mitt liv var sig likt. Mamma hade såklart förändrts och satt och pratade med mig oftare och oftare. Det känndes bra att någon visste om vem jag var utanför skolan. När skolklockan ringde hade ingen sett mig, jag satt på en bänk bakom muren, mia steg gick långsamt mot dörren, jag blev kallsvettig, vill inte, snälla inte mer! Jag öppnade dörren till skolan. Mitt liv var precis som vanligt nu. Eller?
Fortsättning? :D kommentera det betyder mycket
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Plupp90 - 1 okt 07 - 17:51 | du skriver verkligen helt enkelt underbart!!:D
du beskriver allt så jag blir alldeles salig!:D
fy fan vilket svin!!
hinner inte skriva mer.. måste läsa vidare!!
läs gärna mina noveller..^^ har skrivit på en annan inloggning också.. Lora | arvil - 29 sep 07 - 21:54- Betyg:  | | jävla bra:) | | bajsabajs - 28 sep 07 - 23:28- Betyg: | | ooh vad bra :D | | Tantor - 23 sep 07 - 12:12- Betyg: | | MER FFs, massor bra^^ | | Love_Max - 23 sep 07 - 00:27- Betyg: | | jätte bra :* mer ^^ | | Tiggarflikkan - 22 sep 07 - 16:45- Betyg: | JA det blir en fortsättning!!!
Jättebra skrivet bästa novellen hitills jag läst här! |
|
|
|
