Kärleken går aldrig att glömma - Del 27 |
”Oj, då. Ingen balans?” skrattade Caspar och knuffade vidare honom. De bollade runt med honom en stund. Hela hans kroppshållning utstrålade rädsla. Tillsist slog Christopher till honom i magen så att killen ramlade ner på marken. Killen stönade. Benjamin, Christopher och Caspar satte sig alla ner på huk och skrattade åt honom.
”Så jävla patetisk”, väste Cristopher och drog ner Linus på huk också.
”Inte så jävla stöddig längre va?” viskade Caspar. ”Nu ångrar du väl att du pajade den där jävla moppen?”
”Jag har… inte… pajat någons…” stönade killen, men Christopher lyssnade inte. Han sparkade honom i magen.
”Håll käften!” vrålade han.
”Vi vet att du och din jävla bög till pojkvän pajade den”, fräste Benjamin. ”Linus.” Linus visste inte vad han skulle göra. Han tittade bara på killen. Tyckte att han kände igen honom.
”Linus? Vad fan är det med dig?” frågade Caspar. Linus skakade på huvudet.
”Ingenting”, sa han. Någon av de andra sparkade killen igen. En annan slog. De turades om.
”Snälla… jag vet inte… vad har jag gjort?!” stönade killen.
”Åh, han gråter. Stackars liten då”, sa Christopher och slog till honom i magen så att killens luva åkte av. Då såg Linus. Han mötte Hassans olyckliga blick. Iskall kyla spred sig i honom. Vad fan höll han på med?
”Linus, din tur”, sa någon av killarna. Linus reste sig upp.
”Hallå? Hör du?” frågade Caspar. Han måttade en till spark mot Hassan som kröp ihop för att skydda sig. Linus tänkte efter. Han var tvungen att göra något.
”Sluta!” sa han. De andra såg förvånat på honom.
”Vad fan är det med dig? Är du bög också eller?” frågade Christopher och ställde sig mittemot honom.
”Nej, det är jag så fan heller. Men jag kanske vill göra något också?” sa han. Christopher flinade.
”Visst”, sa han och backade undan. Linus tog ett steg fram. Såg rakt in i Hassans ögon. Såg skräcken. Han ville inte. Han hade gjort vad som helst för att slippa. Men han var tvungen.
”Förlåt”, mimade han och slog. Han försökte att slå så löst han kunde och samtidigt inte verka alldeles för mesig inför de andra.
”Fan, Linus. Du går för fan på boxning. Bättre kan du”, sa de andra och Linus slog igen. Lite, lite hårdare den här gången. Hassan hann se honom i ögonen igen. De var fulla av tårar och besvikelse.
”Vad fan håller ni på med? Låt honom vara! Jävla idioter! Sluta! Snälla sluta!” skrek någon bakom dem. Linus vände sig om. Hassan verkade ta tillfället i akt och reste sig mödosamt upp och sprang sen därifrån. Linus kunde inte koncentrera sig. Han såg först på den flyende Hassan. Sen vände han sig om och såg på de andra killarna som alla stod och stirrade åt ett helt annat håll. På en platinablond tjej som stod och stirrade med stora ögon på honom själv. Han såg förvånat på tjejen. Först trodde han att det var Julia, men en sekund senare visste han att det inte var Julia. Hon hade blå ögon, den här tjejen hade bruna.
”Linus?” sa hon, som om hon hoppades att det inte var han. Han såg på henne. Såg in i hennes nötbruna ögon som var fyllda med tårar som snart skulle svämma över. Plötsligt såg han det.
”Elina?” sa han tyst, och förvånat. Vad hade hon gjort? Varför hade hon förstört det där fina, bruna håret? Det söta ansiktet…
”Du… Du slog honom inte va?” sa hon med darrande röst. Linus svarade inte.
”Säg att du inte gjorde det”, sa hon. Han såg ner i marken.
”Snälla! Säg att dom tvingade dig!” När han fortfarande inte svarade såg hon ut som om hon inte visste vart hon skulle ta vägen. Tårarna rullade ner i hennes ansikte och lämnade spår i sminket.
”Hur fan kunde du?” sa hon tyst. ”Hur kunde du vara så in i helvete idiotisk?!” Han såg upp på henne.
”Elina…” Hon backade långsamt bort från honom.
”Prata inte med mig! Jag trodde inte det här om dig”, sa hon. Han sträckte ut handen och fick tag i hennes arm. Hon slet genast till sig den.
”Rör mig inte!” skrek hon gällt och tårarna rann i floder i hennes ansikte.
”Vafan, Elina! Det är ju fortfarande jag! Det är vi. Tillsammans. Du känner ju mig. Du tycker om mig”, sa han och fick anstränga sig för att inte börja gråta själv. Hon skakade sakta på huvudet.
”Om det här är den du är”, hon nickade mot de andra killarna. ”Då har jag aldrig känt dig, Linus.” Hon vände sig om och gick snabbt gå därifrån. Han stod kvar. De andra var helt tysta. Han såg efter henne och kände hur han bara ville springa efter henne och omfamna henne. Men det gjorde han inte. Han kämpade mot benen, som tycktes fått egen vilja. Han vände sig snabbt om och såg de andra killarna stå och se på honom.
”Vad fan glor ni på?!” vrålade han och trängde sig förbi dem. Han gick och gick, men visste inte vart han skulle ta vägen.
Det hade verkligen inte blivit som hon tänkt sig. Han… När hon såg honom stå och sparka på den som låg på marken… Hon hade inte trott att det var han. Hon hade bara hört de skrika åt varandra, killens bedjande… Hon hade sprungit dit och knuffat undan dem. Först när han vänt sig om och hon såg rakt in i hans ögon…
Hon frös. Hon hade aldrig frusit så här mycket. Hela hon skakade. Kanske var det för tårarna, eller så var det bara väldigt kallt. Hon visste inte vad hon gjorde där. Var det någon som visste?
Hon kände sig tom. Det fanns ingenting hon kunde göra. Hon fick syn på en lekpark. Hon gick dit. Det var ingen annan där så hon kunde med viss möda, på grund av skorna, klättra upp på taket till en leksaksbod. Hon la sig ner på taket och såg upp på himlen. Hon ville inte att det skulle vara sant. Hon ville inte att Linus skulle vara en… Hon suckade och satte sig upp. Om han bara kunde vara som han var förut. Gullig, varm, omtänksam, kärleksfull. Inte… en mobbare. Hon hade ju vart precis som förut! Eller…? En blond hårslinga föll ner i ögonen på henne. Nej, den var inte blond. Den var vit. Vit och ful.
Nej, hon var inte alls som förut. Hon var någon helt annan. Förut hade hon fortfarande vart Elina, nu var hon en fejkad blondin som strulade runt och drack på helgerna, klädde sig som en hora, sket i sin enda riktiga vän för en tjej som en vecka tidigare hade hatat henne och… hon var kär. Så in i helvete kär. Inte i Henke. Inte i Viktor. I Linus. Ingen annan i hela hennes jävla värld fanns det som hon var kär i. Bara bara bara bara Linus. Hon gömde ansiktet i händerna. Vem var hon egentligen? I jakten på att hitta sig själv hade hon helt tappat bort den hon var innan och dessutom valt helt fel väg. Hon tittade på den svindyra klockan som var för stor och ändå hängde runt hennes handled. Den var tio över sex. Hon stirrade på sin arm igen. Hur hade hon kunnat intala sig att hon var fet? Hon hade sagt till Malvina och Nathalie att det var tjockholmen-varning för henne. De hade kommit med milda kommentarer om att hon inte alls var fet, men hon hade inte lyssnat. Eller jo, hon hade lyssnat. Hade supit in varenda komplimang de gav henne, innan hon sen fortsatte tjata om hur mycket hon vägde med mera. Det var snarare anorexi varning. Hon drog i sitt ljusa hår. Hon ville inte ha det. Hon ville ha bort det. Hon ville inte vara fejkad. Hon ville inte vara blond. Hon ville vara som förut. Hon ville vara med Linus! Men samtidigt ville hon inte det. Det han gjort hängde som ett stort svek över huvudet på henne. Nej, det var precis vad han ville. Att hon skulle komma, krypande på knä, tillbaka till honom. Säga förlåt, be och böna om att han ville ha henne, så att han sen kunde svika henne igen. Hon skakade på huvudet. Så skulle det inte bli. Hon skulle inte ge honom det. Det spelade ingen roll hur kär hon än var. Att ge honom det skulle vara den största förlust i hennes liv. Hon kunde bara inte. Hon visste att det skulle göra ont att ignorera honom, strunta i honom, vara kär i honom. Se men inte röra. Det skulle göra så sjukt ont, men hon skulle klara det. Hon hade inget val.
Plötsligt hörde hon något som rörde sig. Hon såg sig omkring, men det var så mörkt att hon inte såg något. Men det var något som rörde sig. Det var hon säker på. Det lät som om något som hasade sig fram. Hon tog sats och hoppade ner från taket. En duns i marken och det gjorde helvetiskt ont och synen blev suddig. Hur hade hon kunnat vara så dum och hoppa med skorna på? Hon knep ihop ögonen och var säker på att hon hade brutit någonting.
”Hur gick det?” frågade någon. Hon öppnade långsamt ögonen. Framför henne stod en kille som var dubbelvikt. Han hade luvan uppdragen, men hon tyckte sig se att han inte var från Sverige. Dessutom bröt han lite på dialekten.
Hon kände efter i varje kroppsdel. Jodå, hon kunde röra sig.
”Helt okej”, sa hon och satte sig långsamt upp. Han ställde sig lutad mot leksaksboden. ”Hur är det själv?”
”Inte bra…” sa han. Elina såg på honom. Det var han som Linus hade slagit ner. Hon såg på honom. Han borde ha för jävla ont. Han såg upp på henne och mötte hennes blick.
”Det var du va?” frågade han. Hon såg förvånat på honom.
”Va?”
”Det var du som sa åt dom att sluta”, sa han igen. Elina suckade och nickade.
”Ja”, sa hon sen.
”Ja, öh, tack. Antar jag”, sa killen och höll sig för magen. Hon hade börjat vänja sig vid det hastiga mörkret som föll över dom, och hon kunde se bättre.
”Det… det var så lite”, sa hon. ”Varför slog dom dig?” frågade hon efter en stund. Han ryckte på axlarna.
”För att jag är bög”, sa han. Hon ryckte till. Inte för att hon inte tyckte om det, utan för att hon inte var beredd på det.
”Fint, du ångrar att du hjälpte mig”, sa killen bittert.
”Nej, det gör jag inte”, sa Elina. Killen såg skeptiskt på henne, men sa ingenting.
”Varför gjorde du det?” frågade han.
”Därför att det var fel!” sa hon ilsket.
”Du känner mig inte…”
”Men jag känner han som…” Elina tystnade. Hon sa alldeles för mycket. ”Vad heter du?” frågade hon istället, men killen verkade inte bry sig.
”Känner du Linus?” frågade han. Elina visste inte vad hon skulle göra, men hon visste att hon inte ville sitta här och prata om sina känslor för Linus.
”Nej, vilken Linus?” frågade hon nonchalant.
”Han… Vi var tillsammans”, sa killen. Elina hörde först inte vad han sa. Inte förrän hon såg hans tårar komma insåg hon vad han sagt.
”Vad… va… Vad sa du?” frågade hon och trodde inte sina öron.
”Han och jag… vi var tillsammans”, sa killen igen. Elina vägrade tro det. Det var fel kille.
”Linus och jag, vi träffades på boxningen och sen bara hände det… på hans fest”, sa killen tyst. Elina visste inte vad hon skulle säga. Det blev bara för mycket. Hon reste sig tvärt upp. Så snabbt att hennes ben inte hängde med och det gick en stöt genom hennes kropp, av smärta. Hon såg på killen som om han var dum i huvet innan hon, på vingliga ben, gick därifrån.
// Sådär ja, nu fick jag iallafall lite mer kommentarer, men det är nästan ingenting jämfört med vad jag fick innan! Så, nu ska jag fortsätta skriva och nu vill jag inte att ni glömmer kommentaren. En liten liten liten liten kommentar skadar inte. Det är ingen som förlorar på det, så... :) Make me Happy och lämna en liten en. Hade bäst! <3 // Joolie
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 30 nov 08 - 22:31- Betyg:  | | chock antar jag <3 | | sandruskapuska - 15 jun 08 - 06:30- Betyg: | | =O | | Emma_Mattias - 22 sep 07 - 19:29- Betyg: | | skiit bra ! det måste bli bra mellan de igen :O <3 | | nanna_limpan - 22 sep 07 - 15:40- Betyg: | | ååååå Den är så underbart bra !!!!<3<3 | | ammi_ - 22 sep 07 - 10:47- Betyg: | | på kvällen när jag skulle läsa började jag tänka vad som hade hänt i boken och jag började tänka på din novell om elina och linus, jag började läsa och kom på att den boken som jag läste inte handlade om elina och linus och att det var din novell. sedan tänkte jag efter och kom fram till att din novell är mkt mkt bättre!! | | FjOLaa__ - 21 sep 07 - 15:06- Betyg: | | BRA BRA BRA BRA BRA jag hade inte läst på jätte länge & läste 3 delar :D super bra, verkligen. ÄLSKAR den här novllen den e den enda jag läser här på dikta så hoppas verkligen att du fortätter att skiva, hand om dig <3 | | iloveyouflipp - 21 sep 07 - 14:01 | | Mermermermer <33 | | - 21 sep 07 - 06:47- Betyg: | | Lika bra som vanligt! | | prickigthallon - 20 sep 07 - 21:25- Betyg: | | Iiiiiiik! Stackars Elina :'( | | anchii - 20 sep 07 - 21:07- Betyg: | | asbra! mer fort | | empalove - 20 sep 07 - 20:48- Betyg: | | skit bra!! MER NU!! | | TomKaulitz - 20 sep 07 - 19:54- Betyg: | | Meera :) skiiit bra skrivet | | redcard - 20 sep 07 - 18:30- Betyg: | MEEEEEEEEEEEEEEERRRRRRRRR!!!! NU jag vill ha en fortsättning xD
Jätte bra skrivet:D | | ellan_7 - 20 sep 07 - 18:18- Betyg: | | skriv nu!! | | fanny_94 - 20 sep 07 - 18:18- Betyg: | | jättebra!!!!!!!!!!!!!!åh finns inte ord att beskriva med!!!!!<3<3<3<3<3 | | Eliiina_ - 20 sep 07 - 17:13- Betyg: | | Alltså, du skriver bäst!! Vill veta vad som händer, så skriv snabbt :D:D | | Selleberg - 20 sep 07 - 16:35- Betyg: | | Mer^^ | | niinnii - 20 sep 07 - 16:19 | | Ååå sååbra <3 | | Mp3 - 20 sep 07 - 15:13- Betyg: | | jätte jätte ra, hoppas verkligen på en till del ! <3 >Du skriver underart :) <3<<3<3<3<3 | | sotfia - 20 sep 07 - 13:26- Betyg: | talang, talang, talang!!!
verkligen jättebra!! |
|
|
|
