Vill inte leva, men kan inte dö - Del 11 |
Allt gick fort. Love vrålade åt honom att ringa efter en ambulans. Vilket han gjorde också. När han kom tillbaka låg Love böjd över henne. Han skakade. Isak visste inte vad han skulle göra. Men han hann inte göra något innan Vera kom ner efter honom. När hon fick se blodpölen och Tove skrek hon högt och tårarna nästan sprutade i henne. Hon tryckte sig mot Isak som höll om henne. Veras skrik väckte tydligen resten av invånarna i huset för plötsligt kändes det som om alla på hela lägret stod där och såg på. Sussie kom in och berättade att ambulansen var där. Love lyfte försiktigt upp Tove och bar ut henne. Hennes huvud vilade mot hans axel och Isak var säker på att han hörde Love viska;
”Förlåt, jag älskar dig”, till henne. Det högg till i honom. Om det var Loves fel skulle han personligen ha ihjäl honom. Love hoppade in i ambulansen tillsammans med en av ambulansmännen och Tove. Kvar stod Isak och kände sig tom. Han förstod ingenting. Varför hade hon gjort det. Bilderna av skärsåren på hennes armar blixtrade förbi på hans näthinna. Vera stod fortfarande tryckt mot honom och utan att vara medveten om det höll han fortfarande om henne.
”Hur fan kunde hon?” frågade Vera. Isak klappade henne tafatt på huvudet. Han såg på Johan som bara såg chockad ut. De blev fösta i säng igen, den här gången av Sussie, men Isak kunde fortfarande inte sova. Det var för mycket som hade hänt. En timme senare öppnades dörren.
”Isak?” frågade någon. Han satte sig upp.
”Ja?” viskade han.
”Jag kan inte sova”, mumlade Vera. Isak reste sig och tassade ut ur rummet. Han och Vera satte sig i soffan. De pratade. Länge. Hon berättade om sin familj och kompisar. Men de pratade ingenting om Isak. Bara om Vera. Isak ville inte berätta. Det verkade inte ha någon betydelse längre. Inte efter allt som hänt.
”Det är så hemskt att hon bara…” sa Vera och började gråta igen. Isak tystade henne och lät henne luta sig mot honom. Han viskade och lovade att det skulle gå bra. Tove skulle klara sig. Komma tillbaka. Det var säkert.
Nästa morgon var varken Tove eller Love tillbaka. Det var en dyster stämning vid frukostbordet. Ingen av dem sa något. Vera petade i sin gröt och Johan stirrade fortfarande rakt fram. Isak satt bara och såg ner i sin mat. Han kände ingenting. Plötsligt kändes det helt meningslöst om de åkte hem idag. Adrians sparkar och slag var ingenting i jämförelse med det han kände just nu. De tre ledarna ställde sig plötsligt upp och allas blickar riktades plötsligt mot dem.
”Det som hände igår var fruktansvärt för alla. Vi vet fortfarande inte hur hon mår, men Love är där och han kommer ge oss besked så fort de vet”, sa Sussie.
”Nu står i alla fall bussen och väntar på er där ute”, sa Emil. Alla reste sig och gick under tystnad mot sina rum för att hämta väskorna.
Tio minuter senare stod alla i kö för att få kliva på bussen. Vera satte sig bredvid Isak och lutade huvudet mot hans axel igen. Det hade blivit som en vana. Han hade tröstat henne länge under natten. Bussen sattes tillsist i rörelse. Nästan ingen sa något. Alla var dystra och trötta.
Bussen stannade vid olika hållplatser och snart var den framme vid tågstationen. Isak suckade och reste sig.
”Jag ska av här”, sa han till Vera och Johan. Vera kramade om honom länge.
”Lycka till. Här är vårt telefonnummer”, sa hon och tryckte ner en lapp i hans hand. ”Ring om det är något.” Han fick även en kram av Johan.
”Vi måste hålla kontakten. Hur det än går med…” han avslutade inte meningen. Isak förstod ändå. Han nickade och klev tillsist av. Halvvägs på tåget stannade han upp. Kunde han verkligen bara åka? Vad hade han att komma hem till? Ingenting. Han vände hastigt om. Han sprang tillbaka till busstationerna och letade upp en buss som gick till sjukhuset. Han betalade och snart var han framme vid det stora huset. Han suckade. Vad gjorde han här? Hans tåg hade gått och nu fanns det ingen chans för honom att komma hem. Han gick mot ingången och var snart inne i receptionen. Han gick fram till en tjej som satt bakom disken.
”Ursäkta?” sa han. Hon såg upp på honom.
”Jag skulle vilja träffa Tove…” han tystnade. Vad hette hon i efternamn? Han letade i minnet. Hade han aldrig hört det? Jo… när de ropade upp dem.
”Johan och Vera Eklund, Isak Söderström och Tove Wallin…”
”Wallin”, sa han snabbt. ”Hon kom in i natt.” Tjejen bakom disken knattrade på sitt tangentbord.
”Jag är ledsen… Det verkar inte finnas någon Wallin här. Ingen som ligger här nu i alla fall”, sa hon. Isak greps av panik. Han blev kall inombords. Inte nu?
”Va?” sa han.
”Nej, tyvärr”, sa hon och såg upp på honom.
”Men…” han tystnade. Gick därifrån och satte sig på en bänk utanför. Tårarna rullade sakta nerför hans kinder. Hur kunde han? Om han bara inte vart en sån jävla mes. Han hade kunnat rädda henne. Brakat upp dörren. Flygit in och räddat henne. I alla fall följt med henne. Bort. Nu fanns det verkligen ingenting som kunde få honom att stanna på jorden. Om hon bara hade väntat på honom.
”Vafan Sussie, hon finns inte! Fattar du inte det?!!” skrek någon. Isak såg upp. En bit bort stod Love och pratade i telefon.
”Men jag vet inte! Hon är inte här. Finns inte!” sa han. Isak reste sig och gick fram till honom.
”Ja men. Nej… det är mitt fel. Jag… det hände en sak igår kväll. Ja. Nej! Inte så!” Love babblade på. Men det enda Isak uppfattade var ”Det är mitt fel.” Han såg hur Love la på och strök sig med armen i ansiktet. Sen vände han sig och fick se Isak.
”Isak? Vad i helvete gör du här?” frågade han. Isak samlade styrka.
”D-Det var ditt fel!” sa han.
”Vad var mitt fel?”
”Du dödade henne!” vrålade Isak och kastade sig över Love. Ganska idiotiskt eftersom Love var tio gånger starkare. Det enda som hände var att han fick en smäll på käften. Han flög bakåt och kände blodsmak i munnen. Han spottade ut det och såg ilsket på Love.
”Ja, det var mitt fel. Men jag dödade henne inte”, sa Love. ”Fan, jag skulle aldrig kunna göra henne illa. Inte med flit!” sa han och tårarna rann nerför hans kinder. Isak mjuknade lite.
”Vad… vad hände?” frågade han tyst. Love suckade och drog bort några tårar. Helt i onödan för det kom nya.
”Jag… Jag låg med henne”, sa Love. Den välbekanta känslan av att någon högg i honom kom tillbaka. Isak kunde inte tro det han hörde. Hur kunde det vara sant?
”Fan. Hon var fantastisk. Jag älskar henne. Samtidigt kände jag mig som en jävla pedofil. Hon bara… hon var så jävla liten. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var fan bara… åh! Jag visste inte vad jag skulle göra. Det högg i mig varje gång jag såg henne, Tillsist kunde jag inte stå emot. Var tvungen att röra henne. Viska till henne. Därför höll jag mig så jävla länge. Men sen… sen när hon kom in till mig igår. Hon liksom strålade av glädje. Hon bara… Jag kunde inte hjälpa det. Jag var bara tvungen att ha henne. Hon visade teckningen förresten. Fin. Jag blev fan avundsjuk på dig. Fattar du vad gärna jag hade velat vara modell för henne? Hon frågade mig flera gånger. Men jag kunde inte. Jag hittade på det där om att ingen av oss som gjorde det fick vara på framsidan. Korkat. För det fanns ingen framsida. Jag ville bara ha en bild av henne. Jag trodde att hon skulle göra sig själv… men jag hade fel. Fattar du? Jag ljög för att få henne i säng!!! Jag är fan äcklig!” grät Love. Det sista skrek han ut. Isak ryggade tillbaka. Det som gjorde ondast var att Tove hade älskat Love lika mycket tillbaka. Han ville inte höra, men han kunde inte gå därifrån. Love strök bort tårarna.
”Hon är död Isak”, sa han. Isak nickade.
”Jag vet”, sa han. Love dolde ansiktet i händerna i några sekunder.
”Du måste hem”, sa han sen.
”Jag har missat tåget”, sa Isak ärligt.
”Oj då… det var ju inte… oj”, sa Love. Han reste sig och drog upp Isak.
”Jag skjutsar dig”, sa han.
”Det behövs inte. Jag liftar”, sa han.
”Så fan heller. Jag vill inte vara ansvarig för din död också!”, sa han. Isak kunde inte låta bli att dra på munnen.
”Okej då”, sa han. De gick mot Loves bil. Isak satte på säkerhetsbältet och såg sig omkring.
”Får jag sätta på musik?” frågade han. Love nickade. Isak rotade fram en Kent skiva och första låten var ”Utan dina andetag.” Han kunde inte hjälpa det. Tårarna strömmade och han berättade om hur han hade det hemma. Hur han kände för Tove. Hur jävla rädd han var. Love sa inget. Han lyssnade bara. Nickade. Tog in. Det var skönt. De körde hela vägen upp till Stockholm. Oavbrutet. Och bara pratade med varandra och lyssnade på varandra.
// Tack för kommentarerna. Nu återstår bara en del av den här berättelsen. Om ni undrar över namnet så blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Hade tänkt mig ett helt anant slut, men det här blev bättre. Hoppas ni tyckte om det iallafall. och som sagt. Det är bara en del kvar och jag hoppas verkligen att ni står ut med att vänta på den en dag eller så. Jag ahr den färdig så jag kanske till och med lägger ut den ikväll, om ni kommenterar alltså;) nej jag skojar bara. Men jag lägger ut den snart. Det lovar jag. Tack. Ta hand om er! kramar <333// Chulia
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 1 dec 08 - 01:12- Betyg:  | Du är en hemsk person. visserligen hade hon inget att återvända till. Men ändåå
<3<3 | | niinnii - 20 sep 07 - 16:38 | | ååå såå sorlig | | ammi_ - 19 sep 07 - 14:49- Betyg: | | faan vad hemskt, hemskt braaa, han fick inte säga att han älskade henne... vill inte att den tar slut!! jag ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt gillade den första och andra delen, men nu älskar jag den:D ville bra säga det, hoppas att du inte blir sårad... | | - 18 sep 07 - 18:27- Betyg: | | Jättebra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! ! | | jenny_t94 - 18 sep 07 - 18:06- Betyg: | | För tusan då!! Fyy vad hemkt, men det var jättebra, Nästa del kommer snarast hoppas jag | | prickigthallon - 18 sep 07 - 17:22- Betyg: | TOOOOOOVEEE!! :'(
Nu får du lägga ut nästa del :)
Vad hemskt att den tar slut :(
Kramar Annie | | FjOLaa__ - 18 sep 07 - 17:12- Betyg: | | såååå bra :D Älskar novellen, längtar skit mkt efter nästa del! | | anchii - 18 sep 07 - 17:08- Betyg: | ååh :|
så himla bra!! kan du inte lägga ut den nu? (aa) | | fanny_94 - 18 sep 07 - 16:50- Betyg: | | Nää, va hemskt!! Jag börjar nästan gråta!! Men det är så bra som det nånsin kan bli!! Älskar det!!<33 kraam(L)du e bäst!!!:D |
|
|
|
