På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Vill inte leva, men kan inte dö - Del 10

Förra Delen
”Vi borde inte”, sa han. Men ingenting kunde stoppa henne. Hon hade aldrig någonsin velat ha något så mycket som hon plötsligt ville ha honom. Hon tryckte sig mot honom igen och kände hans händer i hennes hår och hans mjuka läppar mot sina igen.
-
Love ställde sig plötsligt upp. Tove såg frågande på honom.
”Vet du hur mycket jag har tänkt på dig?” frågade han och drog upp henne också. Hon skakade på huvudet.
”Varje dag”, sa han, Hon pressade sina händer mot hans kinder och drog hans ansikte nära sitt.
”Jag har tänkt på sig också…” viskade hon innan hon kysste honom igen. De tog några steg bort mot ledarnas sovrum innan deras läppar särades igen.
”Vet du hur olagliga vi är?” frågade han. Hon skakade på huvudet igen.
”Kan man förbjuda kärlek?” sa hon och nuddade hans haka med läpparna. Han stönade innan han svarade.
”Man kan nog det”, sa han och kysste henne. Han fumlade med dörrhandtaget innan han tryckte ner det och de ramlade ner i hans säng.
”De får sätta mig i fängelse om de vill… jag kan inte hålla mig längre”, viskade hon. Han såg på henne och strök bort en svart hårslinga ur hennes ansikte.
”De behöver inte få veta”, sa han och han kysste henne med ett leende. En rysning gick igenom henne, som en stöt. Hon log inte, utan tryckte sig bara närmare honom.

Hon reste sig upp. Love låg bredvid henne. Han sov. Hon smög upp ur sängen och samlade ihop de utströdda kläderna. Hon tittade snabbt på klockan. På något sätt hade den hunnit bli halv tio på kvällen. Det var alltså två och en halv timme sen hon gått och letat upp Love och allt hade börjat. Hon hade en känsla av olust. Hon kände sig nästan smutsig. Hon drog på sig kläderna och smög försiktigt ut genom dörren. Det var släckt utanför, men dörrarna till de andra ledarna var stängda. Hon undrade om de var där inne. Vad skulle hända om någon av dem plötsligt kom ut och fick se henne? Vad skulle de göra? Antagligen skulle hon förstå allting. Hon skyndade på stegen mot dörren och pustade ut när den stängdes efter henne. Hon började gå upp mot rummet. Hon visste inte vad hon skulle göra. Innan allt hände var det en självklarhet att hon skulle berätta för Isak, men nu… Det kändes plötsligt bara jobbigt att tänka på det. Att berätta för Isak om allt som hänt kändes nästan fel. Hon hade trott att första gången skulle vara fantastiskt och att hon skulle berätta för Vera och Isak och kanske till och med Johan… Men det var inte så. Hon kände sig bara instängd och främmande. Det här var ingenting som hon ville dela med sig av. Hon ville knappt veta om det själv.
Hon kom fram till rummet och öppnade dörren. Där inne satt Vera i soffan och tittade på teve. Isak och Johan var antagligen på sitt rum.
”Var har du vart?” fräste Vera irriterat. Tove svarade inte. Gick bara in på deras rum och la sig i sin säng. Hon kände fortfarande Loves händer på sig. Överallt. De hade lämnat spår på henne. Inuti henne. Hon ville inte. Allting hade bara blivit fel. Kanske hade hon haft fel vad det gällde Love. Hon kanske inte alls hade älskat honom. Hade antagligen bara förhastat sig. Som vanligt.
Hon tryckte ner huvudet i kudden. Önskade att hon bara kunde försvinna. Försvinna ner i kuddens mjuka dun och stanna där. Men i morgon skulle hon åka hem. Lämna allt det här. Bara för att komma hem. Hem. Till pappa. Det högg till i henne. Hon hade inget hem. Det enda hon kunde kalla hem var väggar som höll henne fången. Tillsammans med en man som slog henne. Hon kände hur hon inte kunde hålla tillbaka tårarna och de rann sakta och varma nerför kinden, innan de sögs upp av kudden.
Hon hörde hur dörren öppnades, men hon brydde sig inte. Varför skulle hon?
En hand på hennes rygg, men hon reagerade ändå inte. De fick ta hur mycket de villa på henne. Hon skulle inte göra motstånd.
”Tove?” frågade någon. Hon svarade inte. Såg inte upp. Låg bara kvar och hoppades att den som stod där skulle gå sin väg. Men handen hamnade istället på hennes huvud. Det var en varm hand.
Motvilligt såg hon upp på den som rörde henne. Det var Isak. Han satt på knä på golvet, så att hans ögon var i jämnhöjd med hennes.
”Hur är det?” frågade han oroligt. Tove strök snabbt bort tårarna med handen, och såg sen på honom igen.
”Det är… Okej”, sa hon.
”Du kom aldrig till middagen…” sa Isak. Tove skakade på huvudet.
”Nej”, sa hon.
”Vad… Vart var du?” frågade Isak. Tove tvekade. Hon ville inte berätta det. Varför kom han och frågade massa saker? Vad hade han för rätt att fråga ut henne?
”Dra åt helvete”, fräste hon ilsket. Isak ryggade tillbaka. Men utan att säga något lämnade han rummet.

Det högg i honom när han tänkte på hur hon fräst åt honom. Hon hade inte fräst åt honom på flera dagar. Varför gjorde hon det nu? Vad hade hänt?
Han suckade och satte sig bredvid Vera i soffan. Det var en dyster känsla över dom båda två. Imorgon skulle de åka hem. En rysning gick genom honom. Hem. Han visste vad det betydde. Det betydde Adrian. Sparkar. Slag.
”Hur är det med dig?” frågade Vera plötsligt. Han vred på huvudet och såg på henne. Hon såg orolig ut och verkade faktiskt bry sig. Plötsligt kände han att han var våt på kinden, och insåg att han grät. Han torkade snabbt bort tårarna med baksidan av handen. Försökte tvinga fram ett leende.
”Det är bra”, sa han till Vera. Han hoppades att han lät övertalande.
”Är det säkert?” frågade hon. Han nickade.
”Bombis”, sa han. Vera gav honom en granskande blick.
”Du tycker verkligen om henne va?” frågade hon tillsist. Isak såg förvånat på henne.
”Vem då?” frågade han.
”Tove, såklart”, sa Vera. Isak såg frågande på henne.
”Skulle jag… Vaddå?” sa Isak. Han blev faktiskt förvånad över det som Vera antydde.
”Men, det märks ju lång väg. Ert eviga tisslande och tasslande. Dina blickar. Glöm inte att jag hittade dig helt naken tillsammans med henne.” Isak rodnade. Han hade helt glömt bort det.
”Jag gillar henne som kompis. Inte mer”, sa han. Vera gav honom en skeptisk blick.
”Inte?” Han kände hur rodnaden steg ännu mer och han stirrade envist ner på sina händer.
”Nej… vi… Vi blev bara väldigt bra kompisar”, sa han tyst.
”Men herregud, ni hatade ju varandra i början. Kommer du inte ihåg det? Ni stod här och skrek åt varandra. Sen var ni ensamma en stund, och plötsligt var ni bästa kompisar”, sa Vera. Hon såg nästan arg ut. ”Dessutom skulle du inte se ut sådär om du inte var kär i henne.” Isak såg tillsist upp på henne. Hade hon rätt? Han visste inte. Han bara reste sig och gick in på sitt och Johans rum. Johan var där. Han låg på sin säng och ritade. Han såg upp när Isak kom in.
”Hur är det?” frågade han. Isak svarade inte. Skakade bara på huvudet.
”Okej”, sa Johan och lät inte precis sårad, men ändå avståndstagande.
”Jag vill sova”, sa Isak och drog av sig jeansen och tröjan.
”Fine”, sa Johan och släckte lampan ovanför sin säng. Efter tio minuter hördes hans ljudliga snarkningar. Men Isak kunde inte sova. Det gick inte. När Love öppnade dörren för att kolla att de hade gått och lagt sig, låtsades han sova.
”Isak?” viskade Love. Isak försökte att ignorera det, men Love ville tydligen ha svar. Han gick fram till Isak och skakade honom lätt.
”Va?” sa Isak.
”Var är Tove?” frågade Love. Isak ryckte på axlarna och vände sig om. Han orkade inte bry sig. Ville bara sova. Fast det verkade inte fungera. Han låg där, länge. Han tänkte. Tänkte på Tove och hennes känslor för Love. Veras frågor och påståenden om hans egna känslor för Tove. Han tänkte också på Josefine, där hemma. Var han verkligen kär i henne? Han försökte få fram bilden av Josefine i sitt huvud. Men det enda han kunde komma ihåg var hennes blonda hår. Vad hade han tyckt var så speciellt med det? Det varken glänste eller strålade. Det var bara… gult. Han suckade och vände på sig igen.
Vad kände han för Tove då? Äh, vad var det för fråga. De var ju kompisar. Han hade till och med hjälpt henne med Love. Han undrade vad som hade hänt. Love hade ju faktiskt frågat efter henne. De hade kanske… Nej. Det var helt omöjligt. Han skulle ha vetat om det i såna fall. Eller skulle han det? Ju mer han tänkte på Love, ju mindre tyckte han om honom. Vad hade Love som var så speciellt? Love var ju bara… Vad höll han på med egentligen? Vera hade rätt. Han gillade Tove. Inte som kompis. Eller vän. Han tyckte om henne. Och det var på det sättet. Han hade gjort det från början. Det var därför. Därför hade han varje gång han skulle hjälpa Tove att prata med Love, hade han blivit irriterad. Arg. Besviken. Det hade stuckit i honom. Och varje gång Tove kramat honom. Rört honom. Ja, till och med pratat med honom, hade han fått en pirrande känsla i magen. Han kanske var kär i Josefine, men då älskade han Tove. Faktiskt. Ju mer han tänkte på henne. Hennes namn. Desto mer kände han det. I hela kroppen kände han det. Tove… Isak. Tove och Isak. Han reste sig och tittade på klockan. Den var nästan tjugo minuter över tre. Han måste säga det till henne. Imorgon skulle de åka. Åka hem. De skulle aldrig ses igen. Han stod inte ut längre. Han gick ut ur rummen och nerför trapporna. Han ville egentligen prata med henne nu. Höra hennes röst. Men hon sov antagligen och han ville inte väcka henne. Han smög fram till en av toaletterna och tryckte ner handtaget. Det var låst. Förvånad provade han igen. Idiotiskt. Den var ju fortfarande låst. Men vem var på toa klockan halv fyra på natten. Jo, han förstås, men… Plötsligt kände han att något var fel och att han borde komma in på toaletten.
”Hallå?” sa han prövande mot dörren. Inget svar. Såklart. Men känslan tilltog allt mer och han var säker på att han var tvungen att komma in på toaletten. Han ryckte i handtaget flera gånger och hoppades att dörren skulle flyga upp. Han tog sats och sparkade på den. den gav lite vika och han kunde skymta något där inne. Svart långt hår. Hennes bleka kropp. Hon hade bara underkläder. Hon låg i en röd pöl.
Blod.
”Vad håller du på med?” frågade någon bakom honom. Han snodde runt och fick se Love . Isak visste inte vad han skulle säga. Han pekade bara på dörren. Love föste irriterat undan honom och kikade in. Love vände sig långsamt om och såg på honom med en blick som frågade Vem?
”Tove.”

// Som vanligt då, tack för era kommentarer. Och ja, jag ska bättra mig på det här med tiden mellan delarna. Promise. Se så, kommentera nu ;) Ha det bra. Kramar<33 // Chulia

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 19 jul 10 - 22:44

Gaaahhhh. frustration

sandruskapuska - 1 dec 08 - 01:05- Betyg: