Mias liv som Häxa, Kap 3 |
Kapitel 2, Dags att gå ombord på Hogwarts Expressen.
När jag kom hem tittade jag på brevet från Hogwarts igen, jag kollade när jag skulle åka till Kring´s Cross stationen för att åka till Hogwarts. Jag blev ledsen när hon såg att det var två månader kvar till jag skulle åka till King`s Cross stationen.
Två månader gick snabbare än jag trodde. Jag gick nu på perrongen med min mamma på väg mot perrong nio och trekvart.
"Mamma, vart är perrongen? Den finns ju inte.", sa jag frågande.
Mamma stannade bara och tittade på en pelare som stog mellan perrong tio och nio.
"Spring bara mot pelaren så kommer du igenom till perrongen, jag kommer direkt efter dej.", svarde mamma lungt.
"Mamma du är galen, jag kommer att dö, Smilla också!", svarade jag argt.
"Okej då går jag före, kommer du efter mej om jag kommer igenom portalen?", svarde mamma lungt.
"Okej", svarde jag tveksamt.
Mamma tog sats och sprang rakt mot betong pelaren. Jag blundade, jag vågade inte efter som jag trodde jag skule få se min mamma dö. Men hon gick rakt igenom pelaren. Jag gjorde som jag lovat och följde efter min mor.
Jag blundade när jag närmade mej pelaren. Men när jag öppnade ögonen vvar jag på en perrong, nio och trekvart.
Det stog ett ånglok där med många vagnar efter sej. det stog Hogwarts Expressen på det. "Wow", tänkte jag.
"Sjynda dej, lämna ditt bagage här, jag följer med in på tåget så att du får en plats.", sa mamma.
Hon föjde med in på tåget, vi hittade en tom kupé. Hon föjde med in i den.
"Här har du några Galleoner som du kan köpa nånting på resan för, ha det så bra. Lova att skriva hur örsta veckan har varit. Hej då gumman!", sa mamma med tårarna i ögonen. Hon pussade mej på kinderna och kramade mej så att det kändes som att jag skulle spy.
"Ja mamma, jag kommer att klara mej fint, hej då.", sa jag generat.
Hon gick av tåget och jag öppnade fönstret och luatde mej ut så jag kunde vinka till mamma. Jag hängde ut genom fönsterfönstret och vinkade, det gjorde nästan alla andra som åkte med Tåget.
Jag vinkade så länge jag såg perrongen, när den försvann utom synhåll drog jag mej in i kupén.
Värt att fortsätta?
|
|
|
|
