ensam sitter jag och blickar
ut över den eviga horisonten.
helt ensam.
så ensam utan dig.
jag tar stenarna som ligger
vid min sida,
stoppar dem i mina fickor.
och går ut.
ut mot den eviga horisonten
vem kan leva utan dig?
vad finns det för anledning?
jag vill vara hos dig!
jag vill inte vara ensam mer!
jag går sakta.
snart har jag hela havet över mig.
så stilla
så tyst.
snart är jag åter hos dig min kära.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
bedorah - 9 dec 06 - 20:01- Betyg:  |
| :'(.. dennna fick miig att börja lipa:( den enda första dikt som jag har börjat gråta till..kan verkligen relatera till den.vet hur de känns gumman.<33 |
| cleaner - 3 sep 06 - 10:00 |
Så bra....
Tack.. |
| Poet_91 - 28 jul 06 - 21:39- Betyg: |
| Du är verkligen bra på att skriva.. |
