Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Dödens bön

En morgon för mycket länge sedan, vaknade en liten flicka till ljudet av hovklapper från gatan utanför. Hon klev upp och tittade ut genom fönstret, där stod den vackraste lilla vagnen hon någonsin hade sett, inuti satt en äldre herre med hög hatt och en lång rock. Mannen steg ut och vände sitt ståtliga ansikte upp mot flickan i fönstret, han log och vinkade. Den lilla flickan blev skräckslagen och rusade, med tårarna i ögonen, till sin mamma. Hon slet och drog i hennes förkläde och fick henne att följa med till fönstret. Flickan pekade ut mot trottoaren men mannen var borta! Hennes mamma log mot henne och började gå tillbaka mot köket. Flickan satt länge och tittade ut genom fönstret, som för att se att mannen verkligen hade stått där. Han hade nämligen sett ut precis som hennes farfar som hade dött några månader tidigare. Men det kunde omöjligt vara han, eller...?

Några år senare sitter den lilla flickan och tittar ut genom samma fönster. Men världen har förändrats utanför, inte lika vackert höstgul och fin som den var då utan grå av all betong som växt upp ur gatorna. Hon minns den sköna naturen som hade omgett huset när hon var liten. Var fanns den nu?
Plötsligt lyser marken upp och skenet blir starkare ju längre bort hon lägger sin blick, när hon tittar närmare ser hon sin farfar stå mitt på gården och bada i ljus, han ser precis likadan ut som han gjorde när hon såg honom sist. Han ler sorgset mot henne. Hon börjar springa nerför trapporna, men inte av rädsla den här gången utan av glädje. Hon springer över gårdsplanen och omfamnar sin farfar, men hennes armar slås ihop inuti honom och då ser hon; han är bara ett suddigt dis som svävar några centimeter ovanför marken. Hon slår händerna för munnen och flämtar till. Han ber henne att inte vara rädd och att lyssna på vad han har att säga.
- Lova mig att du aldrig slutar tro på dig själv. Lova mig att du alltid håller fast vid dina beslut och klarar dig igenom alla svårigheter.
Han tar tag om hennes axel och en kall vind blåser igenom henne.
- Jag gav upp, slutade tro på mig själv och se, vad som hände med mig. Du måste lova.
Han ser bedjande på henne och hon förstår att han menar allvar.
- Jag lovar, säger hon med svag stämma.
Hennes farfar ler och börjar sakta försvinna, tillbaka till det förflutna.
- Nej, lämna mig inte!
Hon skriker gällt och sträcker fram sina armar som för att fånga honom och leda honom tillbaka. Men en liten flicka har inte en chans mot ödet. Han försvinner i en svag vindpust och mörkret sänker sig åter över huset. Men hon vet vad hon måste göra och hon har lovat. Hon går sakta tillbaka till huset, huttrande i den kyliga luften…

Åren går och den lilla flickan funderar över vad farfadern sagt. Varför slutade han att tro på sig själv? Kommer hon någonsin att göra det?

Den lilla flickan vaknar, stel efter en, nästan, sömnlös natt. Hon sträcker på sig och tittar ut genom det smutsiga fönstret, smutsigt har det varit länge nu. Helst vill hon inte tänka på det men hur hon än försöker att hålla det ute glider tanken tillbaka in i huvudet och snurrar runt som en propeller som aldrig stannar. Hennes mamma är sjuk. Så sjuk att hon riskerar att mista livet om hon inte får hjälp. Därför är fönstret smutsigt, smutsigt som allting annat i det lilla huset. Den lilla flickan har försökt att torka dammet från stolarna och skura det lortiga golvet men det går inte. Det är som om en osynlig arm håller henne borta från städskrubben, eller kanske är det hennes deprimerade inre som gör motstånd, hon vet inte. Ingenting vet hon längre. Hon går fram till spisen och gör ordning lite soppa åt sin mamma. Själv tänker hon inte äta någonting, även om hon vill kan hon inte, maten stannar halvvägs ner i halsen och hon blir tvungen att kräkas upp allting igen. Sedan dagen hon såg sin farfar har allting bara gått utför. Först kändes allting bättre men när hennes mamma blev sjuk orkade hon inte längre.
Hon vet inte hur hon ska kunna fortsätta leva sitt liv utan att snubbla på alla de hinder som ödet lagt ut. Och om hon ramlar, hur skall hon någonsin kunna ta sig upp igen? Törs hon lita på den mentala styrkan som hennes mamma alltid pratade om, innan hon blev sjuk?
Sakta går hon uppför trappan med den varma soppan, sakta öppnar hon dörren till sin mammas rum, sakta smyger hon in i det kyliga rummet och puttar igen dörren efter sig.
- Mamma? Viskar hon. Mamma, är du vaken?
Inget svar.
- Mamma? Hennes röst är gäll av förskräckelse.
- Mamma!? Skriker hon och tappar ut all den heta soppan på golvet,
vilken bränner hennes bara fötter.
Flickan hoppar till och ser ner på sörjan som spridit sig över hela golvet.
Länge står hon bara stilla och tittar på all denna hopplöshet som aldrig tar slut. För en liten kort stund glömmer hon att hennes mamma ligger dödssjuk, kanske till och med död, i sängen. Det enda som finns tillgängligt för hennes förstånd är tankarna på all olycka som drabbat henne de senaste åren. Hon sätter sig ner på golvet och gråter stilla, snyftningarna är ljudlösa men så fyllda av sorg och smärta att de skulle kunna mörklägga en hel värld av lycka om flickan så önskade. Men den lilla flickan vill inte visa någon sin sorg. För resten av världen ler hon och är glad och trevlig, men hennes inre gråter varje dag, varje natt utan slut. Kanske är det därför hon plågas ännu mer.

Plötsligt hörs ett lågt mumlande ifrån sängen där mamman sover. Flickan kan inte höra vad hon säger så hon går närmare. Hon böjer sig långsamt ner över sin mammas tunna kropp. Hon är likblek och mörka ringar skuggar hennes, annars så vackra ögon.
- Mamma? Viskar den lilla flickan än en gång.
Hennes mamma mumlar något ohörbart och öppnar sakta ögonen. De stora bruna ögonen ser upp i flickans och hon kan se att hennes mamma är mycket trött.
- Jag är snart borta… Viskar hon och lägger sin hand ovanpå den lilla flickans som för att känna att hon verkligen finns där.
Den stackars lilla flickan snyftar till och torkar sig med den lediga handen i ögonen.
- Jag kan känna det, hela min kropp känns tom och livlös. Du måste lova mig… Börjar hon men blir tvungen att lägga sig ner, hennes kropp orkar inte hålla henne uppe.
- Du måste lova mig att aldrig svika den som står vid din sida. Hon ser på flickan och liksom tränger sig in i hennes ögon som för att få tala direkt till hennes förstånd.
Den lilla flickan nickar och slår gråtande armarna om sin mamma.
- Jag lovar, snyftar hon.
Hennes mamma ler svagt och sluter därefter ögonen. Den lilla flickan känner hur livet rinner ur sin mammas sjuka kropp i en sista suck.

Två löften, så svåra att hålla att hon skulle behöva tusen händer till hjälp. Hur ska hon kunna fortsätta tro på sig själv när hennes liv är en enda röra. Om man nu kan kalla det liv…
Ensam sitter hon vid det slitna köksbordet. Färgen har flagnat och ett brännmärke ligger dolt under en otvättad duk. Men vad kan hon göra åt det? Pengarna är snart slut så hon kan inte gå till affären, inte för att hon vill, alla stirrar ju ändå bara på henne när hon kommer in. Kanske är det för hennes trasiga och lortiga klänning som hon alltid har på sig eller kanske för att de inte tål att se på hennes söndergråtna ansikte. Söndergråtet ja. Förut kunde hon inte gråta öppet, nu gör hon inte annat. Dagar som nätter strilar tysta tårar nerför hennes bleka kinder likt små floder utan mål. Skulle hon samla dem skulle det nog räcka till vatten i flera månader. Men i så stor desperation är hon inte, än finns vatten att hämta i brunnen utanför och det räcker nog länge till.
Men hur länge orkar hon sitta där, alldeles ensam, utan någon att prata med?

Det var en solig morgon. Lyssnade man noga kunde man höra hur fåglarna kvittrade från ett träd långt bort. Den lilla flickan lyssnar. Hon kan höra de vackra tonerna söka sig fram genom björkarnas gröna lövverk för att sedan sväva in genom hennes öppna fönster. Rena vackra toner, något sorgsna tycker hon men vet att en fågel som kvittrar sällan är ledsen, likt som en flicka inte gråter om hon är lycklig.
Länge ligger hon på det hårda sofflocket och lyssnar, men plötsligt dränks det vackra drillandet av högljutt hovklapper. Förvånad reser hon sig, det var längesedan hon hörde klappret av hovar i närheten av deras hus.
Försiktigt lyfter hon på den malätna gardinen och tittar ut genom fönstret. Det är knappt att hon ser någonting, så smutsigt är det. Men genom lagret av damm kan hon utskilja en söt liten vagn som står nere på gården. Då minns hon:
- Farfar!
Hennes rop ekar i det tomma huset och leendet på hennes läppar skulle kunna få en hel äng att blomstra.
Lyckligt rusar hon nerför trappan, så fort hon förmår, och ut på gården. Och mycket riktigt, där står hennes farfar, i den svävande formen hon såg honom sist.
Han ler med hela ansiktet och slår ut med armarna men kommer ihåg att han inte är av levande väsen och nöjer sig därför med att se på henne.
- Du vet varför jag är här, eller hur? Säger han.
Den lilla flickan nickar, hon förstod på en gång när hon såg honom genom dammet: Han är här för att hämta henne!
- Egentligen strider det här mot lagarna som man bestämt men jag lyckades få rådet att göra ett litet undantag.
Han blinkar finurligt mot henne.
- Åh farfar! Jag är så glad att se dig! Snyftar flickan.
Hennes farfar ler varmt och bjuder henne att stiga in i vagnen. Det gör hon och förvånas av hur fint det är inuti. Sitsarna är av röd sammet och stoppade alldeles lagom mjuka, väggarna är klädda med ett blommigt tyg och i hörnen hänger ljusstakar av renaste guld. Hon undrar hur hennes farfar kan ha råd med så mycket vackert men bryr sig inte om att fråga.
- Då är det dags, säger hennes farfar och rycker i ett snöre som hänger i ett hörn.
Vagnen rycker till och börjar snurra runt, runt, men konstigt nog blir hon inte yr.
Hon kan höra klappret från hästarnas hovar utanför men det tonar bort liksom färgerna runt omkring henne.
Hon har ingen aning om vart hon ska men vet att det är till ett bättre ställe, där ingen någonsin behöver gråta…
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)
icy_tears - 7 maj 07 - 04:38
det är klart att det är jag som har skrivit den (: vad kul att du tycker om den ^__^
Dico - 5 maj 07 - 20:42- Betyg:
Asså är det du som skrivit den? För om det är du så kan jag bara säga att det är otroligt bra skrivet.
/Diana
NeelyNelly - 19 jan 07 - 06:18- Betyg:
Jättebra!
icy_tears - 28 jun 05 - 09:19
Tack Tack!
Kul att ni gillar den men såå bra var den väl inte...? :O
stella - 18 jun 05 - 03:00- Betyg:
Fint & mästerligt skrivet!
diktaren - 18 jun 05 - 01:42- Betyg:
Du skriver väldigt bra!
Det kanske är något du ska satsa på?
loppan24 - 15 jun 05 - 21:00- Betyg:
älskar dina noveller o dikter du skriver dem sååå bra!!

Skriven av
icy_tears
15 jun 05 - 04:50
(Har blivit läst 583 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord