gräset är grönare på hans sida |
Varför kan inte livet vara som när man var ett litet barn?. När man älskade mormors bullar och älskade att gunga. När man var rädd för åskan och kröp in till mamma o pappa i deras säng under natten och kände sig trygg ? När man var rädd för monstret under sängen och pappa var ens hjälte ?
Men så var inte min barndom. Min mormor dog strax efter att jag fyllde ett och min älskade gunga gick sönder när jag gungade på den hos farfar o farmor men den gick sönder och jag trodde att det var mitt fel och ända sen dess har jag inte suttit på en gunga. Och då var jag fyra år…..
Jag föddes under den stormigaste dagen i augusti år 1995 så jag är inte rädd för åskan. Mamma och pappa säger att det är på grund av att jag föddes under åska, regn, hagel. Jag var aldrig rädd för monstret under sängen eftersom jag en natt fick nog av min rädsla så jag sov under sängen och resultatet blev inget monster så pappa behövde inte rädda mig från nåt och därför var han aldrig min hjälte.
Jag kommer ihåg en gång då jag var hemma hos farfar och farmor en vinter. Vi gick ned till sjön och åkte skridskor. Farfar tog massor av foton och farmor kom senare med varm choklad och nybakta bullar. Där satt vi vid sjön och hade det jätte roligt. När jag tänker efter så var det nog den bästa tiden i mitt liv. Efter ett tag så gick vi upp till stugan igen. Då gick jag och farfar ner till röda rummet och framkallade alla bilder från kameran. Farfar använde aldrig en digitalkamera för dem såg så tillgjorda ut på nått sätt tyckte farfar. Det var därför han alltid använde en analog kamera. En sådan som man sätter in en filmrulle och tar bilder och sen framkallar man dem. Eftersom jag är uppväxt med fotografering så är det nog förklaringen till varför jag älskar att fotografera. När jag fyllde sju år så önskade jag mig en analog kamera. Mamma och pappa sa att jag fick vänta några år tills jag var större och jag kunde hantera en sån dyr kamera men farfar höll inte med. Farfar sa till mamma och pappa att man ska låta barnen drömma och få sina drömmar uppfyllda, annars så kommer det vara för sent när man väl kan uppfylla dem, så när jag fyllde sju år så fick jag en analog kamera från farfar och farmor och så fick jag ett skin album som jag kunde sätta in alla mina foton i, från mamma och pappa. Den sextonde augusti var min födelsedag. Snart så var jag en stor flicka. Skulle börja ettan snart. Vad roligt tänkte jag. Men då tänkte jag på att jag inte skulle kunna träffa farfar och farmor lika mycket. Men som dagarna gick började skolan. Det var så jobbigt men ändå så roligt. Man fick lära sig räkna, skriva, läsa. Massor av saker. En del var svåra, en del var lättare. Men efter månader, som kändes som år, kom jul lovet. Nu skulle jag åka skridskor med farfar dagarna långa och ta foton och framkalla dem. När vi kom fram så fick jag en jacka av farmor i tidig julklapp. Den var röd med sträck som bildade ruter. Svarta sträck. Och så hade jag en tomteluva som mössa och en röd stickad halsduk och tumvantar som var stickade i röd färg. Farmor hade stickat dem till mig. Jag kommer ihåg den dagen som om det vore igår. Jag fotade farfar när han åkte på isen och så bad jag farmor att foto farfar och mig och sen så fick mamma foto mig och farmor och sen fick pappa fota mig och mamma och sen så fick farfar fota mig och pappa. Och sen så fotade jag dem alla på isen. Det var den dagen jag lärde mig att göra en piruett på isen och den dagen gömmer jag aldrig. Efter ett tag på isen så började det snöa. Snön var så underbart vacker. Jag tog fram kameran som låg picknick korgen inlindad i en filt så att den inte skulle gå sönder och fotade. En annan julklapp döljes bakom huset. En gunga. Först så ville jag inte sätta mig på den för risken att den skulle gå sönder men sen så viskade farfar till mig:
- För min skull ?, Du är rädd för rädslan men rädslan är inte rädd för dig…
Och då gick jag, jag kunde inte svika farfar. Då gick jag och satte mig på gungan och gungade. Jag hade glömt hur roligt det var. Farfar gjorde fart och farmor fotade. Alla dem fotona från den dagen har jag i mitt album. Det albumet ligger under min kudde hela tiden. Nu sitter jag och tittar på dem och gråter. Gråter över att allt var en lögn.
rulla ned för sida så kmr forsättningen, så är det vid varje slut på kapitlet (;
- Jessica, kom ut nu!, vi kan prata om det!
- Det finns inget att prata om…. Ni har ljugit för mig under hela mitt liv, sagt att ni är mina föräldrar men egentligen så är jag någons oönskade barn!
- Kom ut så pratar vi…, snälla ?
Jag öppnade dörren och gick ut och satte mig i soffan.
- Vad finns det att prata om ?
- Hur fick du tag i fotona ?
- Jag satt uppe på vinden i hängmattan och skrev, sen så såg jag ett album, gjort av skin. Jag trodde att det var mitt men sen såg jag att det stod 1995 på så jag öppnade det. I början på det så var det en bild på oss tre…utanför en adoptionsbyrå och det säger nog allt. Kan ni förklara för mig varför jag nu går i sjuan och inte vet om att jag är adopterad !?
- Vi trodde att det var för ditt eget bästa, sa mamma.
- Mitt eget bästa !?, mitt eget bästa är att veta mitt ursprung!
- Men vi tänkte vänta tills du blev lite äldre…
- Men mamma, jag går ju sjuan och är fjorton år, hur mycket äldre ska jag bli ??, första ring på gymnasiet eller!?
- Nja, nåt sånt.
- Vart ska du ?, frågade mamma.
Jag rusade in i mitt rum och tog fram min träningsväska och packade ner mina kläder.
- Varför packar du?
- Jag reser så fort jag fått svar från adoptionsbyrån.
- Vilket svar ?
- Svaret om vart min mamma finns.
- Ska du leta reda på din mamma ?
- Jaa, jag vill faktiskt veta om hon lever eller inte, hur hon mår, har hon en utbildning eller inte, bor hon på gatan eller bor hon i hus.
- Men det är mitt i terminen gumman, sa pappa med en lugnande röst.
- Skolans jullov börjar en vecka och det är tillräckligt med tid för att förbereda resan.
- Du åker ingenstans unga dam!, sa pappa med en högre röst.
- Ni har ljugit för mig hela mitt liv, nu ska ni fan inte få hindra mig att hitta min biologiska mamma och pappa. Ni kan stänga in mig och göra va fan ni vill men en natt så smyger jag ut.
- Din mamma finns i Frankrike.
- Va?
- Du är fransk.
Där fick jag nog. Jag ville inte stanna här längre. Jag ville bara spola tillbaks tiden till när jag var liten. Just till den dagen som jag åkte skridskor med farfar och vi tog foton på varandra. Jag vill spola tillbaks tiden till just den dagen och frysa tiden. Ingen annan tiden, just då. Exakt det ögonblicket och inget annat men det går ju inte.
- Jag åker efter avslutningen och letar upp min mamma. Om ni vill följa med är erat val men tro inte att jag kommer att vara med er. Jag ska leta upp mina föräldrar utan er.
- Men snälla, du är bara fjorton år…du är bara ett barn.
- Bara ett barn mamma ?. Jag är fjorton år. Jag kan ta hand om mig själv.
Jag gick upp till vinden och låste luckan. Jag packade ur tränings väskan och gick igenom allt. Tröjor om det skulle vara kallt, strumpor, t-shorts, jeansen, leggins, trosor och BH. Min jacka, mössa, vantar och halsduk ligger där nere så dem tar jag när jag sticker. Jag har min plånbok, fyra hundra kronor i kontanter och lite småmynt och ännu mer på bankkortet. Jag har inte använt mitt barnbidrag på två månader så totalt har jag runt omkring tvåtusen femhundra eller nåt. Hur mycket är det i euro på ett ungefär?. Två hundra femtio va ?. Men det får jag tänka på mer sen. Om jag har otur så får jag ta ett jobb i Frankrike om min mamma finns där. Jag packade ner allt igen och tittade mig runt om kring. Här kan jag inte bo i en vecka ? Det finns låder huller om buller. Jag tänker minsann inte vara i närheten av dem. Lars och Mona. Jag hade aldrig kallat dem det i hela mitt liv. Alltid när någon frågade vad min mamma och pappa hette så svarade jag alltid ” Mamma heter mamma och pappa heter pappa”. Det var ju det jag kallade dem så det måste vara det dem heter ju. Men nu är dem Lars och Mona. Tanken for runt i mitt huvud hela tiden. Vad heter min riktiga mamma och pappa? Vad arbetar dem som och vad fick dem att lämna ifrån mig? Allt detta for runt i mitt huvud. Men allt avbröts av att mobilen ringde.
- Aaa det är Jessica ?
- Hej det är Michaela från adoptivbyrån.
Jag blev alldeles stum. Vad skulle jag säga?. Det fanns så mycket men ändå så lite. Allt och inget. Jag ville fråga så mycket men hur mycket kunde hon svara på?
- Hallå? Är du där?
- Aaa, förlåt. Jag är här.
- Jag har ett namn på din mamma. Är du säker på att du vill det här?
- Aldrig varit säkrare.
- Okej. Charlotte Dube.
- Min pappa då?
- Han finns inte med.
- Okej. Har du någon adress?
- Nej det har jag inte men hon arbetar på ett café i Paris. Ring när du är i Paris så får du namnet.
- Okej. Tack så mycket för hjälpen.
- Ingen orsak.
Charlotte…. Vilket fint namn. Men pappa min. Vart finns han ?
Mamma och pappa satt och tittade på film. Det var söndag. Filmkväll för oss men jag var inte på humör men man kan ju spela med bara för att inte verka allt för sur.
- Hej gumman, kom och sätt dig, sa mamma med sin vanliga röst.
- Charlotte, sa jag.
- Va ?
- Min mamma heter Charlotte.
Mamma och pappa tittade på varandra.
- Åh gumman, sa mamma och reste sig upp. Hon började gå mot mig.
- RÖR MIG INTE! Skrek jag.
- Men gumman vad är det!?
- Det finns så mycket jag vill säga men som jag inte borde säga. Jag reser nu. Jag har bokat klockan tolv flyget i natt. Jag har hittat en lägenhet som är billig. Jag tar ett jobb på ett café och sen så hittar jag en annan lägenhet. Jag är borta under jullovet. Om ni vill så kan ni komma ner men ring då. Ni kanske kan pröjsa ett rum år mig på ett hotell eller så bort jag tillsammans med er. Men snälla, jag måste hitta min mamma och se hur hon mår. Och jag måste veta vem min pappa är också. Han finns inte med i adoptivregistret.
- Okej, men vi kommer med. Din pappa och jag har pratat en hel del och vi har bestämt oss för att åka med dig. Vi respekterar dina val.
- När åker ni?, frågade jag.
- Klockan ett i natt. Det finns inga platser för två på sista minuten planet.
- Okej men jag väntar på flygplatsen och så ses vi där och åker till ett hotel.
- Men hur bli det med lägenheten, frågade mamma ?
- Jag ljög, jag har ingen lägenhet. Jag tänkte cheka in på ett hotell och skicka räkningen till er.
- Jag hade en aning, sa pappa.
- Hahah, men vi ses vid flygplatsen. Jag borde åka om jag ska hinna. Ses i Paris.
- Hejdå gumman, sa mamma och gav mig en puss på kinden och kramade nästan ihälm mig.
- Mamma, vi ses om några timmar, inte några år. Men den chansen finns bara om jag överlever din kram.
- Jag vet.
- Hejdå pappa.
- Hejdå Jessica, sa pappa och kom fram och gav mig en kram.
- Föresten, är Jessica mitt riktiga namn?
- Nej, det hette min farmors mamma. Dem är ju från USA så där kommer namnet ifrån. Även dit efternamn.
- Jag vet det, men vet ni nåt om mitt riktiga namn?
- Nej, tyvärr så vet vi inte det. Din mamma sa att hon hade ett namn men hon visste att nästan alla döper om dem så det var ingen ide.
- Skulle ni ha gjort det?
- Gjort vad gumman ?, sa mamma
- Döpt om mig?
- Det beror på namnet. Om du hade hett Åsna så skulle vi nog ha döpt om dig men om det hade varit Charlotte som din mamma så hade vi behållit det, sa pappa.
- Okej. Äntligen nåt i är ärliga om men jag tror inte att man får heta Åsna pappa.
- Hahaha, aa, det är jag nog säker på men det var ett exempel på.
- - Jag vet pappa. Jag må ha någon blond slinga i håret men jag är fan inte dum i huvet.
Jag satte på mig min svarta jacka och min bruna mössa, halsduk och mina tumvantar. Sen tog jag fram mina stövlar och satte på mig dem. Visst det är fejk päls men dem är varma och fina så vem bryr sig?
- ska vi skjutsa dig till flygplatsen?
- Visst, ni kan ju ta med era saker och parkera bilen på flygplatsens parkering.
I bilen var det tyst. Pinsamt tyst. Vad mer kan man prata om? Dem hade beställt hotell, flygplatser, allt som man kan prata om hade vi pratat om.
- Sa hon något om din pappa?
Ett samtals ämne hade vi tydligen glömt.
- Nej, han var inte registrerad i deras register.
- Sa hon något annat om din mamma som var hon skulle kunna finnas?
- Allt hon sa att hon jobbar på ett café men vilket säger hon när jag har landat i Paris. Jag skulle ringa upp henne.
- Okej, sa mamma och pappa nästan samtidigt.
- Mhm, svarade jag tillbaka.
- Ta hand om dig nu gumman, sa mamma på flygplatsen.
- Mamma, vi ska träffas om fyra timmar. Ta det lugnt, sa jag.
- Jaa, jag vet. Jag ringer när jag har landat.
Kan dem sista passagerarna till Paris komma till gång fyra,
Kunde man höra flygvärdinnan ropa i högtalarna.
- hejdå mamma, sa jag
- hejdå pappa, sa jag
- hejdå gumman, sa dem nästan samtidigt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Maade - 7 sep 07 - 16:11- Betyg:  | | mera, skriv mera :) | | FjOLaa__ - 4 sep 07 - 08:44- Betyg: | | jätte bra gumman <3. de e bra att du inte skriver som alla andra, du e scpeill. Älskar dig, du får komma till linköping i helgen så kanske du kan få träffa danail?? (A) puss <33 | | vadsynd - 3 sep 07 - 23:55 | | gud ja, du skriver superbra. Like! | | typisktjag - 3 sep 07 - 21:50 | | är det värt en forsättning ? |
|
|
|
