Mamma, vad händer nu? |
Jag sprang så fort jag kunde, mitt hjärta slog hårt i bröstet och jag var skräckslagen. Jag letade desperat efter ett gömställe och till slut hittade jag ett under en trappa. Jag satte mig där och försökte att göra mig osynlig. Jag hade smugit ut utan lov och nu ångrade jag mig rejält. Jag hade sett en av dom där dumma gubbarna som mamma alltid har varnat mig för, dom som hade det där märket på armarna. Men jag hade kommit undan och nu kände jag mig lite piggare, jag kröp fram och såg mig omkring. Det var helt tomt på gatan, det var konstigt för det brukar alltid vara trängsel på gatorna men jag hörde inte längre skrik, det var faktiskt helt tyst. Jag smög fram och sprang sen hela vägen hem.
- David! Var har du varit? Mammas röst var hård och det var också hennes hand som gav mig en örfil. Jag började gråta och berättade vad jag hade gjort och bad om förlåtelse. Mamma kramade mig och sa att hon hade varit orolig och fick mig att lova att aldrig göra så igen. Pappa kom in i rummet och frågade vad som hade hänt och var jag hade varit. Mamma hasplade ur sig historien och precis när hon var klar knackade det på dörren. Det var tre snabba knackningar följda av två långa. Det var våran kod, det betydde att det var någon som bodde i huset som stod utanför. Mamma gick för att öppna och in kom Margot, Sophie och Shani, dom pratade högt och snabbt så jag hörde inte riktigt vad dom sade men dom verkade väldigt upprörda. Pappa reste sig raskt upp och gick fram till dom och hoppade in i samtalet. Margot är Sophies och Shanis mamma, dom har en pappa som heter Joseph också fast han verkade inte vara med, men jag hör att dom nämner hans namn hela tiden i konversationen.
Min mamma heter Charlotte och min pappa heter Franz, jag heter David och jag är sex år, snart sju. Jag går fram till mamma och frågar vad det är men hon bara schasar undan mig och säger att jag ska gå och leka med mitt flygplan. Jag gör som hon säger för annars kanske hon blir arg och det gillar jag inte. Efter att jag har lekt ett tag kommer Shani in och sätter sig på en madrass. Sen säger han helt lugnt:
- En av dom dumma gubbarna sköt pappa idag. Han blev visiterad och då hittade dom maten som vi skulle ta hem. De sa att det var smuggelmat och så sköt de honom i huvudet.
-Va, dog han? sade jag.
- Ja det gjorde han, sa Shani och började gunga fram och tillbaka på madrassen där han satt, det gjorde han…
Jag tyckte att han var lite läskig så jag gick ut till dom andra. När jag kom ut satt Margot vid köksbordet och grät.
- Är du ledsen för att Joseph är död? frågade jag. Men så fick man visst inte säga för mamma såg rasande ut och for upp och slog mig hårt över kinden. Jag blev ledsen för att jag hade gjort mamma arg igen så jag gick och satte mig i ett hörn och väntade på att dom skulle prata klart.
Jag satt där rätt länge och bara väntade, det var väldigt tråkigt men jag vågade inte göra så mycket annat. Jag lyssnade lite på vad dom sa, jag hörde inte så bra men det var något om mat, Joseph och om något som hette nazister. Det blev sent och jag var väldigt hungrig eftersom jag inte hade ätit något under dagen men jag vågade inte fråga om vi skulle få någon mat. När dom reste sig upp så trodde jag att det äntligen skulle bli mat, men det enda som hände var att pappa kom fram till mig och sa att jag skulle gå och lägga mig nu. Jag gjorde som han sa och somnade rätt så snabbt.
Mitt i natten vaknade jag av att pappa hostade så mycket att det började stänka något på mig. Jag torkade bort det med handen och såg att det var rött. Jag frågade pappa om det var farligt att hosta blod, men han svarade att det inte var det. Jag trodde på honom men jag tyckte att det kändes lite läskigt att han gjorde det ändå.
Nästa morgon orkade pappa inte gå upp ur sängen. Han sa att han behövde vila så vi lät honom vara. Jag var jättehungrig för jag hade inte ätit sen lunch igår så jag frågade mamma om jag kunde få något att äta, men hon sa att jag fick lov att vänta till lunch eftersom vi bara hade mat så att det räckte till en måltid idag. Jag förstod men det rev i magen på mig så jag smög fram till skafferiet och tog en morot ändå. Jag satte mig i ett hörn i sovrummet och knaprade i mig den, jag var lite rädd för att pappa skulle märka mig men han verkade sova.
Lite senare när mamma skulle göra mat sade hon till mig att jag skulle gå och väcka pappa så att han också fick äta. Jag gick in i sovrummet och ruskade lite försiktigt på honom men han rörde sig inte, då ruskade jag lite hårdare på honom och ropade pappa i hans öra men han visade fortfarande inga tecken på liv. Jag började bli rädd och precis som jag skulle ruska på honom en tredje gång så ropade mamma på mig ifrån köket. Jag gick ut och undrade vad hon ville.
- Är det du som har tagit en morot ur skafferiet? frågade hon med barsk röst.
- Ja, svarade jag för det hade jag ju.
- Jag sa ju åt dig att du inte kunde få någon mat och ändå så tar du den, sade hon argt och tog mig i örat.
- Ja, men mamma pappa vaknar inte när jag ruskar på honom, sa jag.
- Vad är det du säger? sa mamma och gick in i sovrummet. Jag följde efter och såg på medan mamma ruskade på pappa. Efter några försök så satte hon handen under näsan på honom för att kolla om han andades, det gjorde han inte. Mamma reste sig upp och gick ut i det andra rummet och pratade med Margot. Jag förstod inte vad det var som hände men jag visste att mamma var arg på mig så jag vågade inte fråga. Jag hade precis kommit ut i det andra rummet när det bultade på dörren och vi hörde att det var någon som skrek något utanför. Vi visste inte om vi skulle öppna eller inte, den som stod där ute hörde inte till huset eftersom han inte hade knackat koden men det verkade som om mamma och Margot visste vem det var. Det bultade igen och den här gången gick Margot fram och öppnade. In kom det två män med det där märket på sig och den ene sade något som jag inte riktigt förstod. Det verkade som om den andre märkte att vi inte fattade för han började prata istället och nu förstod jag. Dom sa att vi skulle upp med händerna och fort som fan ut på gatan. Jag blev väldigt rädd och undrade om dom fick använda så fula ord för sina mammor. Jag gjorde i alla fall som dom sa och höjde händerna och skyndade med mamma ut på gatan. Ute på gatan var det väldigt mycket folk och alla såg ledsna ut, jag blev ännu mer rädd för jag kom ihåg hur tomt det hade varit igår efter att dom dumma gubbarna hade gett sig av. Vi fick stå ute på gatan i ett långt led ett tag sen kom det några av dom dumma gubbarna och sa att vi skulle följa efter dom. Vi gick en bit tills vi kom fram till tågstationen, där stod det ett tåg med många godsvagnar med öppna dörrar. Dom dumma männen sa att vi skulle hoppa in i vagnarna fort. Mamma tog mig med sig och hivade upp mig i en vagn och hoppade in i den hon med. Det blev snart så fullt att man knappt kunde sitta. Jag frågade mamma vart pappa var och hon svarade att han var hemma och väntade på att vi skulle komma tillbaka. Jag frågade vart vi skulle, men det ville mamma inte svara på.
Efter drygt två timmar kände jag att tåget saktade in. Alla i vagnen reste på sig och undrade var vi hade kommit. Efter några minuter öppnades dörren till vagnen och en röst beordrade oss ut ur vagnen. Vi gjorde som han sa och när vi kom ner på marken fick vi ställa oss i ett led. Det var dumma gubbar överallt med vapen och hundar, jag tyckte att det var väldigt läskigt men jag tänkte att så länge mamma var med mig så skulle det nog gå bra. När alla hade kommit ur tåget så sade rösten att alla män skulle gå och sätta sig på höger sida av ledet och att alla kvinnor och barn skulle sätta sig till vänster. Jag och mamma hittade på Margot, Sophie och Shani och satte oss vid dom. Det kom en dum gubbe och ställde sig och pratade. Han sade att nu var vi i Treblinka och att vi satt här och väntade på att få gå till duscharna. Mamma och Margot blev väldigt upprörda och Sophie började gråta. Jag förstod ingenting men jag kände att det inte var rätt tillfälle att fråga. Efter ett tag kom den dumma gubben tillbaka och sade åt oss att nu skulle några SS-män ta dom första till duscharna. Jag frågade mamma vad SS-män var för något, hon sa att det var dumma gubbar. Dom dumma gubbarna delade oss precis så att jag och mamma fick gå och duscha och Margot, Sophie och Shani fick vänta. Vi blev förda till en stor byggnad och inne i den var det ett stort rum som dom sa att vi skulle klä av oss i. Vi skulle lägga alla kläder i en hög och gå in i nästa rum. Jag förstod inte hur vi skulle kunna hitta våra kläder igen men jag gjorde förstås som dom sa. Nästa rum som vi kom in i var bara som en stor fyrkant, det var ingenting i det förutom två hål i taket. Det blev väldigt fullt därinne men till slut så stängde dom porten och det lät som om de reglade den. Jag höll mamma hårt i handen och frågade:
- Mamma, vad händer nu?
- Vi ska bara duscha och sen ska vi träffa pappa igen, svarade hon och strök mig över håret.
Det kom in nåt genom hålen men det var inte vatten, det luktade avgaser och jag började få svårt att andas. Mamma höll för min mun och näsa med sin hand man jag tror inte att det hjälpte så mycket, det stank ändå. Det stack i ögonen på mig och dom började rinna, jag blev yr i huvudet och satte mig ner på golvet. Jag tänkte på mamma och pappa och sa:
- Mamma, jag tror inte att vi kommer att träff…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | glasbit - 18 sep 05 - 23:07- Betyg:  | | ajaj, va sorglig! Du skriver bra!! | | nalle_brumma - 24 aug 05 - 04:01- Betyg: | | Jättebra skrivet!!!!!!!!! men sorgligt.... | | Smulan - 18 jul 05 - 01:53- Betyg: | Äsch vad hemskt det var! Jag blev nästan tårögd när jag läste den!
Jag har sett en film som heter "Annie Frank"..
Det handlar om Annie.
Alla kvinnor sov ihop på ett koncentrationsläger.
Alla män sov ihop på ett koncentrationsläger i flera veckor.
Alla Annie känner dog, tex hennes mamma, kompisar, syskon och släktningar och sin pojkvän Peter.
Annie dog tre veckor innan frihet! För att hon fick en sjukdom som man kan lätt få på koncentrationsläger.
Peter dog en vecka innan frihet. Han blev skjuten, tror jag. Kan inte kom ihåg allt!
Annies pappa lyckades friades. Bara hennes pappa. Så hemskt det var. Alla kvinnor, män och barn fick inte mat på koncentrationsläger.
Nazister är jävla elaka!
Den filmen är verkligen jättehemskt. Jag grät bara när jag såg på den med min klass. Några av mina kompisar grät också.
Har du sett den förut? | | diktaren - 29 jun 05 - 08:40 | Mycket sorglig, jag blev tårögd.
Men jätte bra skrivet! | | Roobin - 29 jun 05 - 04:25- Betyg: | | Vacker | | flickan - 23 jun 05 - 20:31- Betyg: | | väldigt fin å sorlig.. är tårögd.. | | loppan24 - 15 jun 05 - 20:54- Betyg: | | Det var jättebra skrivet o en jättebra novell jag vart tårögd du skriver jä'ttebra!! | | -Dreamer- - 15 jun 05 - 05:22- Betyg: | | Det var jättebra! så sorgligt också... | icy_tears - 15 jun 05 - 05:04- Betyg:  | Meen vilken sorglig, jag blir nästan tårögd när jag läser.
Du skriver jätte bra |
|
|
|
