Alex, del 1 |
En regnig måndagmorgon i februari.
Hennes hår faller ner i ögonen. Det svider när de små, sylvassa stråna letar sig in. Detta naturliga, förbannade, älskade eldröda hår som hon blivit så retad för. Hon skulle kunna ge sin vänstra hand för att få modet att klippa av det. Men det går inte. Ingen av hennes pakter med djävulen har fungerat. Hon har faktiskt trott att det skulle göra någon skillnad, om hon kom till skolan med en ny frisyr kanske de skulle låta henne vara? Hon har bett till Gud, till ovan nämda djävul, till Allah, till alla gudar som finns om acceptans. Inget resultat. De slutar aldrig ändå.
- Alex, hej! Becca släntrar nonchalant fram till henne.
- Hej... svarar Alex motvilligt. Vad gör hon här? Varför pratar hon med mig? Är detta inte samma tjej som spred ut rykten om mig? Är det inte samma person som höll fast mitt huvud under vattenytan i simhallen? En ny tanke dyker upp i Alex huvud och hon mjuknar genast. Det är också samma person som jag delade mina hemligheter med i 3 år. Min första, nej, min ENDA vän. Hennes tankar överröstar alla ljud omkring henne, så när Becca står där med en undrande min måste Alex be henne att upprepa sig. Becca ger från sig en trött suck, Alex misstänker att hon redan har upprepat samma sak flera gånger utan resultat.
- Jag bara undrade om vi kanske skulle... Ja, du vet, träffas efter skolan idag? Kanske sitta med varandra i matsalen?
Kan detta vara på allvar? Är det äkta känsla Alex kan se i Beccas nervösa ögon? Eller är det bara skådespel? Om det bara är ett skämt så kommer hon få höra om det hela veckan, hur korkad hon är, att hon gick på det. Hon är ju för fan skrattretande dum!
Men något i Beccas sätt att prata med henne ger henne hopp. Hon bestämmer sig för att ta steget ut i det okända, om hon inte vågar det här, hur ska hon våga leva?
- O-okej, stammar Alex fram. Jo, det kan vi väl, jag har ändå inget för mig idag. Det skulle jag inte sagt. Nu kommer hon berätta för sina kompisar att jag inte har något liv. Hon börjar genast ångra sitt val, hur kunde hon ens överväga möjligheten att Becca var uppriktig i sin önskan? Tyst med dig nu, hjärna. Hon har inte gjort något än. Jag måste faktiskt kunna lita på folk.
- Bra, säger Becca och ler ett stort leende, på samma sätt som hon brukade när de var små. Hennes glittrande ögon påminner Alex om hur gott en glass smakar en het sommardag, den skräckblandade förtjusningen av att hoppa av från en gunga i farten, kort sagt, om hur det känns att vara lycklig. De enda gångerna hon har varit lycklig i sitt liv har varit när hon varit tillsammans med Becca. Att hon svarar ja på Beccas förslag är därför inte så konstigt, hon vill återuppleva de ögonblicken.
Så där går de i skolans korridorer. Alex vågar inte se sig omkring, vill undvika blickarna från skol-"kamraterna" som kommer säga "Varför går Becca med henne?!" Alex vet inte svaret på den frågan. Det enda hon vet är att det här känns inte riktigt rätt, hon är inte säker här. När som helst kan attacken komma, men Alex har aldrig varit bra på att förutse sådant. Hon gör det här bara för att skada mig, för att kunna hånskratta med sina vänner åt mig. Jag vet det, jag bara vet det. Hon försöker övervinna impulsen att bara springa därifrån, att återgå till att sitta i hörnet så att ingen märker henne. Det här händer inte, intalar hon sig själv.
- Jag vet att det här verkar lite konstigt, säger Becca plötsligt, som om hon vore tankeläsare. Jag menar, jag har ju inte varit särskilt schysst mot dig den senaste tiden...
- Nej, det har du ju inte varit, viskar Alex.
- Men jag har haft riktigt dåligt samvete över vad vi gjort mot dig, jag vill gottgöra dig på något sätt. Jag tänkte att det här kan vara en bra början, alltså till att försöka lappa ihop vår vänskap.
Becca tittar sökande på Alex som om hon kräver ett svar. Men innan Alex ens hinner tänka ut något att säga kommer Beccas vänner fram. De står där och tittar frågande på Becca och äcklat på Alex. Hon visste det, det här var en dålig idé. De kommer inte släppa in henne i flocken. Plötsligt får Alex en ingivelse, hon känner sig modig, eller kanske bara dum.
- Hej! Vi har visst inte riktigt hälsat på varandra innan, säger hon så högt hon kan. Jag är Alex. Jag har varit er lilla hackkyckling rätt länge nu, men uppenbarligen så vill inte Becca att det ska vara så längre. Vad är det jag säger egentligen? Nu har jag förstört det för mig igen, nu är det bara att vänta på slaget.
Hon spänner sig och blundar, beredd på vad som helst. Men slaget kommer inte.
- Fan, Becca. Hon har ju lite attityd, säger Jenny.
Becca tar sina vänner åt sidan. Alex kan inte höra vad de säger. Hon hör bara upphetsade viskningar, mest från Jenny. Hon är den som alltid varit värst, till och med värre än Becca. Alex har aldrig förstått varifrån Jennys intensiva hat kommer ifrån.
Nu är de klara med sin lilla diskussion. De går fram mot henne och hon slås av hur vackra de egentligen är. Becca har den där exotiska skönheten, Jenny är "den svenska synden" personifierad, Danielle har de fylligaste läpparna Alex har sett och Hanna har stora Bambi-ögon. Är det så här ondska ser ut?
Jenny tar kommandot igen, ser på Alex med en hotfull blick. Men i nästa sekund fyrar hon av ett bländvitt leende mot henne.
- Du ska sitta med oss vid maten idag va? Jag kan känna på mig att vi ska bli bra vänner. Visst kommer vi?
- Ja, det kommer vi väl... svarar Alex förvånat. Hur kan en människa svänga så fort?
De börjar röra sig mot skåpen. De går så mycket snabbare än vad Alex är van vid, hon kämpar för att hänga med. Det är utmärkande för hela dagen, hon har problem med att förstå deras skämt, det är svårt att prata lika engagerat om kändisar och skådespelare som ju är såååå snygga men som Alex aldrig har hört om innan. Hon bryr sig egentligen inte om några av deras samtalsämnen, men hon är så glad för att hon har någon att prata med att hon struntar i vad det handlar om.
Skolan är slut för dagen. Alex följer med Becca hem. Hela dagen har hon fått finna sig i kramar, ömhet och andra närmanden. Det äcklar henne nästan. Kan de inte förstå att de skrämmer henne?
De kommer hem till Becca och det första som Alex lägger märke till är hur mycket som har förändrats sen deras tid tillsammans. Beccas förr så barnsliga rum med ljusrosa väggar, Askungen-påslakan i sängen och dockor överallt är som borta. Medans Alex's rum fortfarande ser likadant ut som det alltid har gjort har Beccas rum blivit vuxet. Milt aprikosfärgade tapeter, mjukt bohemisk stil på inredningen med stolar av rotting och fransiga dukar och överkast. Allt ser så mysigt och hemtrevligt ut. Här kan jag nog trivas igen, tänker Alex för sig själv när hon sätter sig ner på sängen. Becca slänger sig skrattande ner bredvid henne. Hon kramar Alex och säger att hon har saknat henne så mycket. En ensam tanke far genom Alex huvud, det har du verkligen varit bra på att dölja.
Kommentarer?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jullan95 - 6 okt 07 - 19:03- Betyg:  | | bääst :) , (hoppas de är snälla nu....) | | movich - 2 sep 07 - 15:15- Betyg: | | as bra mer | | idontloveyou - 2 sep 07 - 08:22 | | Oh, jättebra! Du skriver bra och handlingen är också bra, ska läsa nästa del nu (: | | Lora - 2 sep 07 - 08:08 | jätte bra!! jag äääälskar den!!:D
jätte bra skrivet:) |
|
|
|
