Tove öppnade långsamt dörren. Hon hoppades innerligt att det inte var någon utanför dörren. Det var en timme sedan Love slutat banka och tjatat på henne att komma ut. Hon hade total vägrat. För det första ville hon inte träffa idioterna igen, och för det andra ville hon inte att Love skulle se att hon hade gråtit. Isaks ord hade gjort så fruktansvärt ont. Efter sitt utbrott hade hon rusat ut i korridoren och låst in sig på närmsta toalett. Love hade inte vart dum, utan följt efter henne och ställt sig att banka på dörren i en halvtimme.
"Tove, kom igen! Vi måste snacka om det här fattar du väl?" hade han sagt genom dörren. Men Tove hade vägrat. Hon hade bara suttit längst in i ett hörn och gråtit. Hon kom ut i korridoren och såg sig omkring. Det var ingen där. Hon tassade fram till dörren som ledde till deras rum. Hon tryckte ner handtaget och hoppades att ingen var där. Dörren gled upp. Det var ingen där. Hon andades ut. De andra hade antagligen gått ut för att jobba med den där töntiga uppgiften. Hon fnös och satte sig ner i soffan. Hennes idé hade klart vart den bästa. Hennes mangastil, med Isaks porträtt och Johans serie stil. Vera hade säkert kunnat ritat något djur som hon tydligen var så bra på. Det hade klart blivit det bästa bidraget. Men nej, såklart hade Isak vägrat gå med på någor som hon kommit på. Hans idé var ju såklart mycket bättre och hennes var bara något dumt som aldrig skulle fungera.
Plötsligt fick hon en känsla av att vilja veta allt om honom. Hon ville veta vad hans mamma hette. Vilka betyg han hade. Hur gammal han var. Allting. Hon reste sig snabbt upp och smög in på hans och Johans rum. Hon öppnade dörren och lät den stå halvöppen, så att hon skulle höra om någon kom. Hon satte sig på golvet och började leta igenom alla lådor. i första lådan hittade hon bara underkläder och strumpor. Hon stängde genast lådan och öppnade andra. Hon grävde i botten och snappade upp en anteckningsbok och ett skissblock.
"Bingo", sa hon tyst för sig själv och slog upp antecknings boken. De första sidorna var helt tomma. Det var inte förrän efter sju sidor han hade börjat skriva.
24 december 2006 Kl. 23.45
Det är julaftonskväll och jag har just gått och lagt mig. Mamma och Pappa lät mig inte vara vaken längre än så här. Jag fick den här idag. I julklapp av Mamma. Hon sa att jag skulle använda den till mina studier. Men jag kommer inte göra det. Istället använder jag den till att föra dagbok. Jag har aldrig gjort det förut, så jag vet inte vad jag ska skriva. Men jag tänker skriva det jag känner. Och just nu känner jag ganska mycket, men jag orkar inte skriva det just nu. Jag är för trött och dessutom kommer Adrian komma när som helst. Han kommer ändå tvinga mig att släcka och jag orkar inte med något bråk.
Tove flinade. Han förde dagbok. Hon tyckte det var ganska fjolligt. Hon lyssnade extra noga, för att vara säker på att ingen kom. Hon bläddrade vidare och skummade igenom texten. Hon hittade ingenting som verkade särskilt intressant förrän hon kom till februari. Ögonen fastnade vid de första raderna.
27 Februari 2006 Kl. 20.55
Jag måste berätta för någon. Idag försökte jag ta livet av mig. Imorse hade mamma och pappa åkt in till sjukhuset när jag vaknade. Tydligen hade de behövts under natten och det var bara jag och Adrian hemma. Jag trodde inte att Adrian var vaken, men som vanligt hade jag fel. Jag klev upp och började göra frukost när han stod där. Bakom mig i köket. Jag vände mig om och såg på honom att han ville ha gräl. Han försökte göra mig så irriterad det bara gick, och tillsist fräste jag ifrån. Men jag borde nog inte ha gjort det. Han slog mig i magen, så att jag ramlade ihop på golvet. Sen satte han sig på mig och lutade sig över mig. Han skrek åt mig att jag skulle visa respekt för honom, annars skulle jag vara jävligt illa ute. Jag visste inte vad jag skulle svara. Han slog mig flera gånger och när han gick därifrån, hade jag svårt att andas. Så senare på kvällen gick jag ut. Jag klättrade upp på taket.
Det är fem sex våningar högt vårt hus. Jag stod vid kanten och såg ner. Jag visste inte hur jag skulle göra. Jag ville bara blunda och falla ner. Det fanns ingenting som kunde hålla mig kvar. Men ändå så vågade jag inte. Istället klev jag tillbaka och klättrade ner för stegen och tog hissen ner till vår våning. Som vanligt fattade mamma eller pappa ingenting, och nu ligger jag här. Det är inte första gången han slår mig. Men det är första gången jag har tänkt tanken att ta livet av mig. Han har slagit mig sen jag var nio. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.
Tove såg på texten och läste den igen. Hon kunde inte tro det. Hur kunde man slå sin egen bror? Hade hon haft ett syskon skulle hon ha försvarat det. Skyddat det. Inte slagit det. Hon bläddrade i boken. Resten av boken innehöll nästan bara texter om samma sak fast andra tillfällen. Hon kunde bara inte tro det hon läste. Isak verkade inte ens berörd över det. Tove vägrade prata med någon, medan Isak skaffade sig nya vänner och var kaxig tillbaka mot henne. Plötsligt insåg hon det. Hon var feg. Ingenting annat än feg. Hon hade alltid sett sig själv som stark. Hon hade klarat av att leva med pappa. Hon hade hanterat mammas död. Hon hade klarat av alla idioter i skolan och hon hade tagit sig hit. Men när hon jämförde sig själv med Isak så var hon ingenting. Han var den som var stark. Hon fortsatte läsa. Efter ett tag började han nämna någon som han kallade för hon. Nyfikenheten spred sig i Tove, samtidigt som respekten för Isak blev större och större. Hur kunde en människa med hans problem känna kärlek? Hon hade aldrig kunnat känna kärlek. Förutom nu... Hon tänkte på Love.
Nej, hon var inte kär i Love. Möjligtvis intresserad, men inte kär! Hon slog ihop boken när hon läst allt i den. Texten berörde henne djupt. Plötsligt skämdes hon. Hon skämdes för att hon satt och läste igenom hans texter. Hans privata texter som han skrivit själv. hans känslor och tankar. Ändå kunde hon inte låta bli att ta upp skissblocket. De första bilderna var på hus, eller affärer. Några var på folk som han antagligen inte kände. Par som kysstes. Föräldrar med barn. Syskon som lekte. Men sist i högen var en närbild på en flicka. Den var absolut ritad för att han kände henne. Tove slet upp dagboken och läste det näst sista stycket. Det innan han hade åkt till lägret. Han skrev om "Henne". Plötsligt kände hon hur någon andades på henne. Hon såg upp på den som stod i dörröppningen. Det var Isak.
Isak såg på Tove som satt med båda böckerna uppslagna i sitt knä. Hon satt i skräddarställning på golvet i hans rum. Först fattade han inte vad hon gjorde där. Inte förrän han såg bilden som han ritat innan han åkte. Teckningen av henne. Han insåg plötsligt att Tove satt och läste hans dagbok. Ilskan steg i honom. Tove smällde ihop båda böckerna samtidigt.
"Hur står du ut?" frågade hon tyst. Isak visste inte vad han skulle svara. Först tänkte han skrika åt henne. Skrika att hon var sjuk i huvet och skulle dra åt helvete. Men han insåg att han inte orkade. Istället satte han sig ner bredvid henne och lutade sig mot väggen.
"Jag vet inte", sa han. Tove lutade sig också mot väggen.
"Jag... jag vet inte vad jag ska säga", sa hon. Isak ryckte på axlarna.
"Du behöver inte säga något", sa han. Tove nickade.
"Om... om jag var du..."
"Du är inte jag", sa han lugnt.
"Hur kan du vara så lugn?" sa hon och han såg hur tårarna glänste i hennes ögon. Till sin egen förvåning kände han sig inte ledsen. Snarare lättad. Han hade äntligen någon att snacka med. Tala ut med.
"Jag vet inte hur jag annars skulle handskas med det. Det skulle inte tjäna något till att bli hysterisk", sa han.
"Men jag är inte så!" sa Tove och gav sen upp kampen mot tårarna. Isak såg förvånat på henne.
"Va?" sa han. Tove grät samtidigt som hon berättade hela sin historia. Han hade aldrig trott att dom hade så mycket gemensamt. Han lyssnade när hon berättade om sin döda mamma. Han lyssnade när hon berättade om hatet mot sin pappa. Han lyssnade när hon berättade om föraktet mot klasskompisarna. Mot skolan. Hela tiden nickade han förstående. När hon var klar pustade hon ut och gömde händerna i ansiktet.
"Tack", sa hon och grät fortfarande. Isak la lite tafatt armen om henne. Hon såg snabbt upp på honom.
"Din brorsa då? Hatar du inte honom?" frågade hon. Isak tänkte efter en stund och skakade sen på huvudet.
"Nej. Jag tror att jag nästan beundrar honom. Jag har iallafall stor respekt för honom", sa han lugnt. Tove suckade.
"Jag har också tänkt att hoppa. Från vår balkong i hässelby. Jag har prövat med allt. Tabletter, rakblad, hus, knivar... Men jag har aldrig vågat. Aldrig vågat ta steget. Aldrig vågat svälja. Aldrig vågat trycka. Jag är feg", sa hon. Isak skakade på huvudet.
"Du är den som är starkast av oss", sa han. De satt länge och pratade om sina liv. Han tänkte vilken tur han hade haft. Vilken tur att hon hade snokat i hans dagbok.
// Tack för kommentarer och fortsätt gärna kommentera. Har mer delar på lager så detta är iiiinte slutet. Hoppas ni fortfarande gillar det! vill ha mycket mer kommentarer än förut. Hade bra! Kramar <33 // Chulia
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
sandruskapuska - 1 dec 08 - 00:41- Betyg:  |
Han tog det bra ändå, jag skulle blivit ursinnig och skällt ut henner
Men nu har dom iaf varandra. <3<3 |
| jenny_t94 - 6 sep 07 - 15:39- Betyg: |
| jättbra, hoppas på forts. nu!!!:) |
| fanny_94 - 4 sep 07 - 15:59- Betyg: |
| jättebra, det är verkligen bra det här !!!!!!! <3 ring mej! puss |
| - 2 sep 07 - 17:20- Betyg: |
| Jättebra!!! |
| prickigthallon - 2 sep 07 - 15:15- Betyg: |
Åh, så bra! Lägg ut delarna så snart du kan!
:** |
| Mp3 - 2 sep 07 - 14:27- Betyg: |
| jätte bra, som alltid, allt är perfekt! |
| niinnii - 2 sep 07 - 11:39 |
| skit bra!<33 |
| ammi_ - 2 sep 07 - 10:09- Betyg: |
| det är jättebraa!! |
| maurine - 1 sep 07 - 21:40- Betyg: |
| Skit bra ! :) |
| empalove - 1 sep 07 - 21:14- Betyg: |
| skit bra!! MERA! |
| Emma_Mattias - 1 sep 07 - 21:02 |
| det e skiiit bra :D va bra att de blev vänner (: <3 |
| SilverAndCold - 1 sep 07 - 20:34- Betyg: |
Jättebra! :D
Håller med FjOLaa__: du behöver inte be kommentarer - du får dom ju ändå! :D
Hade bäst! <33
/M.K |
| FjOLaa__ - 1 sep 07 - 20:12- Betyg: |
| mer nu! du behöver inte ens be om kommentarer, du får dom ju iaf :) jag vill läsa fortättning va bra att dom inte hatar varran längre :) skriv mer sp blir jag glad :)<3 |
