[v] I VANESSAS SKOR [v] - DEL 8 |
Mitt bruna hår fladdrade i vinden och regnet öste ner allt mer och mer. Jag stod under ett tak, bara några centimeter ifrån Johannes. Johannes, som var Lukas kompis. Lukas som var ihop med Melina. Melina som var min kompis. Allt lät så perfekt. Som om jag och Johannes skulle vara tillsammans, så alla fyra kunde kopplas till varandra som ett enda, stort kompisgäng. Och som två par. Men tyckte Johannes samma sak om mig? Nja, han verkar ju i alla fall tycka att jag är söt, för han kallade mig sötnos. Jag log.
- Ska du gå hem snart?
Jag ryckte till och slutade dagdrömma och tittade på Johannes som nyss ställt frågan.
- Ja, jag måste, sa jag och suckade.
Han tittade fortfarande rakt in i mina ögon när han sa;
- Vad synd, men jag kommer aldrig glömma den här dagen.
- Inte jag heller, sa jag.
- Vanessa, jag undrar …
- Mm?
- Undrar … om jag får följa dig hem?
Jag log.
- Det är ju rätt onödigt, eftersom du bor åt andra hållet.
- Det har inte med saken att göra, sa han och skrattade.
- Jo, det har det ju visst!
Jag skrattade och knuffade honom lite lätt.
- Akta, jag vill inte bli blöt, sa han och log.
Åh, vad fint leende han hade. Jag skrattade och tittade upp på honom.
- Ärligt, klockan blir mycket, jag måste hem nu, sa jag och suckade.
- Okej, sa Johannes.
- Och du?
- Aa?
- Du behöver inte följa mig hem, sa jag och log.
- Kanske en annan gång, sa han och log.
- Ja, kanske det.
- Kan jag få ditt nummer?
Jag log för mig själv.
- Varför vill du ha det? Undrade jag och skrattade.
- Varför inte? Sa han och log.
Åh, vad gulligt, tänkte jag när jag skrev ner mitt nummer på en liten pappersbit och gav den till honom.
- Här, sa jag. Både hem- och mobilnummer.
- Tack, sa Johannes. Vill du ha mina nummer eller?
- Klart, skrattade jag.
- Du får dem om jag ringer dig, sa han dramatiskt och log när han vände sig åt andra hållet. Men nu måste jag också hemåt, morsan blir nog orolig annars, men vi hörs! Hejdå.
- Men Johannes, vänta! Du kan ju inte gå nu, jag har inte ditt nummer!
- Du får det sen, sa han och log emot mig i regnet. Skynda dig hem nu, så du inte blir blöt!
- Men åh, dummer, sa jag och skrattade. Du lär bli blöt du också, haha.
- Det är sånt man får ta, sa han.
Jag log.
- Visst. Men vi hörs, hejdå!
- Hejdå Vanessa!
Jag tittade på honom, där han gick i regnet. Eller gick och gick, han halvsprang. Och nu sprang han. Han sprang på ett fint sätt. Han är säkert väldigt vältränad, tänkte jag och undrade hur hans kropp såg ut, innanför alla tjocktröjor och snygga jeans. Hade han magrutor? Jag fnissade. Åh, jag höll på att bli precis som Melina och de andra. Jag slutade genast tänka så och tittade runt omkring. Skolgården låg öde och jag önskade att jag skulle slippa behöva gå hem i ösregnet. Jag fiskade upp mobilen från jeansfickan och ringde hem. Efter några signaler svarade min syster.
- Hej, det är Julia!
- Hej sis, sa jag glatt.
- Nämen hej! Ville du något särskilt?
- Haha, jo, det regnar ju. Kan du fråga mamma om hon kan hämta mig?
- Mamma är på jobbet, sa Julia. Men jag kan höra med pappa, okej?
- Okej, sa jag och väntade en stund medan Julia hämtade pappa.
Efter en stund så kom Julia tillbaka.
- Jo, han kan hämta dig. Är du på skolan eller?
- Ja, vad tror du?
Både jag och Julia skrattade.
- Aa, jo. Men pappa hämtar dig nu då, sa hon. Hejdå Vanessa!
- Tjarrå, sa jag och klickade på den röda luren på mobilen.
Jag fick vänta i typ fem minuter, sen kom pappa med vår silvriga bil. Tack och lov, tänkte jag och öppnade bildörren och satte mig i framsätet.
- Hej pappa, sa jag och stängde dörren.
- Hej gumman, sa han och log. Blött eller?
- Jo, gissa!
- Aa, sa han.
- Haha.
- Har det hänt något särskilt i skolan idag då? Undrade han.
- Nja, inte mycket.
Jag bestämde mig för att inte berätta om Johannes för pappa och mamma ännu, de tyckte nämligen att Melina hade dåligt inflytande på mig. Och Johannes var ju Melinas pojkväns kompis. Det fanns en viss koppling, tänkte jag.
- Okej, svarade pappa.
Resten utav bilresan så satt vi tysta. Efter ett tag så var vi hemma igen.
- Home sweet home, sa jag komiskt.
- Yes, sa pappa och skrattade.
Vi gick ut ur bilen och vandrade in på gården, sen in till huset.
När vi kom fram så öppnade jag dörren och gick igenom köket och vardagsrummet, sen gick jag in i mitt eget rum och slängde TEAMSPORTIA-väskan på golvet. Läxorna och gympakläderna fick vänta till senare. Jag orkade inte dem nu. Istället så tog jag upp mobilen. Skulle han ringa idag? Eller messa? Jag satte mig ned på min datastol, sen startade jag min bärbara dator och loggade in på MSN. Blä, tänkte jag och konstaterade att nästan ingen var inne. Bara Melina, men hon hade nog fullt upp med Lukas just nu, så jag loggade ut igen.
Några timmar senare så hade han fortfarande inte kontaktat mig. Inte ringt. Inte messat. Ingenting. Jag började tappa tålarmodet och försökte hitta hans nummer på hitta.se, men han hade såklart skyddat nummer. Skit också, tänkte jag och suckade. Men plötsligt vibrerade det i min ficka. Jag hade fått ett sms.
Och kom igen, kommentera! Även om den är dålig :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | EnJulia - 1 jul 08 - 10:41- Betyg:  | | meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee eeeeeeeeeeeeeeeeeeer för i helvete! skit bra jue! :D <3 | _Zandraw - 1 sep 07 - 19:17- Betyg:  | | Jag tycker den va vääldigt bra jag :) men... ja hade ändå gärna viljat veta mer ;) | | TITTAJAGKANRIMMA - 1 sep 07 - 18:59- Betyg: | herregud vad bra, jag gillar den verkligen :)
läste nyss alla efter varandra och vill läsa mer :D
hare bra (; /Jessica |
|
|
|
