AGWL4 Kp.1 |
Yay! första kapitlet i säsong 4 ^w^ Som ni kanske märkt så är det Pale som skriver de ojämna kapitlen och jag de jämna, men varför tog jag upp det? i alla fall, ni kommer få återse en kär vän i detta kapitlet, komentera tack ^.^
***********************************
”O kej, det här är väldigt irriterande…” Sa Dark något högt. Stanken var oumbärlig och han var ivrig att få komma därifrån.
”HALLÅ!?! Någon här?!” Men det var ingen där. Han suckade och försökte röra på sig, men det gick inte. Snart hörde han två röster, en mans röst och ett barns röst. Han försökte lyssna på vad de sa.
”Pappa, huvudet levde! Det levde!” Dark förstod direkt att det var pojken som sprungit iväg tidigare, -.-’ var hans min.
”Ja, då får jag ta och titta på det.” Mansrösten skrattade smått, han trodde inte alls på vad pojken sade.
”HALLÅ!” Skrek Dark med full hals nu när han visste att det var någon där. Knappast att han skulle vara kvar där längre än nödvändigt. Pappan och pojken kom snart dit.
”Pappa! Det där är det pratande huvudet jag pratade om!” Sa pojken och ryckte på mannens beiga skjorta samtidigt som han pekade på Dark.
*Pratande huvud?* Tänkte Dark och fick samma min igen -.-’.
”Åh, herregud, hur hamnade du där?” Frågade mannen.
”Ja du, det var en bra fråga.” Svarade Dark.
”Pappa, pappa! Se! Huvudet pratar!” Sa den lilla pojken.
Mannen stod kvar på samma plats, han verkade inte ha någon aning om hur man kunde lyckas hamna under alla de där soporna.
”Skulle jag kanske kunna få hjälp upp?” Frågade Dark sedan. Egentligen var han inte en sådan person som bad om hjälp, men han hade inget val just nu.
”Jo, ja, självklart!” Sa mannen och gick fram för att hjälpa honom upp, men tvekade sedan. ”Jag ska bara hämta lite saker hemifrån. Kommer snart.” Mannen tog tag i pojkens hand och gick därifrån.
Dark suckade djupt.
”Hoppas de skyndar sig.” Sa han surt.
Max höll fast sig vid den tjocka grenen han var på. Han trodde att hunden som var nedanför skulle bita honom, och ville därför inte ramla. *Jag vet, om jag blundar kanske den försvinner!* Tänkte Max och blundade hårt.
”Där är du, Bobo! Jag har letat överallt efter dig.” Det lät som ett litet barn, en liten flicka. Max öppnade sina ögon, hoppades på att hunden skulle vara borta, men hunden var fortfarande där och en liten flicka. Hon tittade på honom med stora ögon, men sedan log hon glatt.
”Hej! Vem är du? Vad gör du i trädet? Är du rädd för Bobo?” Frågade hon sedan och skrattade.
”Hej! Jag är Max.” Sa Max och log glatt tillbaka. Han skulle precis ta sig ner från trädet då hunden började skälla igen, vilket gjorde att Max höll ett hårdare tag om grenen.
”Tyst, Bobo!” Sa den lilla flickan och tittade surt på hunden, sedan tittade hon på Max igen. ”Du ser konstig ut.” Sa hon sedan och skrattade ännu en gång.
”Konstig?” Sa Max förvånat och tittade frågande och med stora ögon på flickan. ”Har jag fått päls?” Frågade Max skräckslaget och tog bort en hand från grenen för att titta på den. I samma stund tappade han taget om grenen och ramlade ner från trädet och slog i rumpan på marken.
”AJ!!” Skrek Max när han landat på marken. ”Men jag har inte päls… på vilket sätt ser jag konstig ut?”
Flickan skrattade och hunden sprang fram till Max och luktade försiktigt på honom.
”Du är rolig.” Sa flickan och skrattade ännu mer. Hunden sprang snart tillbaka till flickan och ställde sig bredvid henne.
Ed skulle precis springa ner för trapporna som ledde till undervåningen i den stora byggnaden då han krockade med någon. De båda föll ner för trappan och det slutade med att Ed låg underst, med sitt ansikte mot golvet och det andra personen låg över hans rygg.
”Aj.” Sa han lågt.
”NEJ! Varför ska alla gilla att krocka med mig?! Titta, nu bröt jag en nagel och alla papper jag bar ligger utspridda på golvet!! VAD FAAN!! Nu kommer jag bli smutsig ju!!! Jag vill se bra ut inför Roy, eller, jag menar förstås Överste Mustang… FAAN! Mitt hår har blivit rufsigt också!! Då får man borsta håret för femte gången idag då…” Ed kände igen rösten och all klagande.
”Anschuta?”
Ansuta tittade ner på den gulblondhårige killen hon nu satt på.
”Räkan?” Sa hon förvånat och ställde sig upp.
”VEM ÄR DET DU KALLAR MIKROSKÅPISK-BEBIS-BAKTERIE!?! Ed kom genast på fötter och var nära på att attackera henne, men Ansuta lade handen på Eds huvud, som gjorde att han inte kom fram.
”Jag har aldrig sagt det, men nu får du allt ta och lugna ner dig innan jag bryter en till nagel!” Sa Ansuta argt till honom. De tittade på varandra med mordiska blickar.
”Ansuta, har du gått upp i vikt?” Sa han sedan och hånlog.
”VA?! NEJ!! HUR VÅGAR DU SÄGA NÅGOT SÅDANT TILL MIG?! Jag har bara gått upp ett hekto.” Svarade Ansuta surt, hon var redo att slå till honom, men kom på att hon kanske skulle bryta en nagel, så hon lät bli.
”Men har du krympt sen vi sågs sist eller har du bara blivit kortare?” Sa hon sedan och log djävulskt mot honom.
”VAD MENAR DU MED ATT EN ORGANISM ÄR STÖRRE!?! OCH DU SA JUST SAMMA SAK TVÅ GÅNGER!!!” Precis när Ed skulle attackera henne höll någon i flätan på honom, så att han inte kunde springa fram.
”Gick det bra, Ansuta?”
”Jo, det gick bra, Havoc. Hej då.” Sa hon nonchalant och plockade upp alla pappren från golvet och gick sedan upp för trapporna igen.
Ed lugnade snabbt ner sig när han inte såg Ansuta längre och Havoc släppte taget om Eds fläta.
”Visst är hon underbar? Jag hoppas att hon en dag kommer bli Fru Havoc.” Sa Jean, mest kallad Havoc, till Ed. Han såg nästan drömmande ut.
”Då tycker jag synd om dig, ha henne till fru, stackare.” Sa Ed surt och gick därifrån för att leta vidare efter Mindori.
Kairi vände sig om mot den grönhårige killen, hon vågade inte lita på en person hon just mött, speciellt inte på en kyrkogård. Dessutom, var han konstig. Han pratade om något som hon inte ens hade någon aning om vad det var, en ouroboros. Han skrattade ett lågmält skratt och gick ett steg närmre henne.
”Är du rädd för mig?” Frågade han sedan och log ett snett leende.
”Stå längre bort, tack.” Svarade hon lite irriterat och tittade surt på honom.
”Med tanke på dina kläder antar jag att du inte kommer härifrån. Har du gått vilse?” Frågade han och log mot henne.
Kairi fortsatte att se surt på honom, men inom henne var som en stor bergochdalbana. Hon var så nervös för att hon inte hade en aning på vad främlingen kunde hitta på.
”Nej. Jag vet exakt vart jag är.” Svarade Kairi och vände sig om och började gå.
”Du vet väl att du går längre in i kyrkogården om du går den vägen.” Sa han och hon riktigt kunde känna hans djävulska leende, ett sådant djävulskt leende som Dark brukar ge henne. Kairi knöt hårt sina händer och vände sig om med ett falskt leende.
”Klart jag visste det. Jag hade bara tänkt att… beundra utsikten.” Sa Kairi och vände sig om igen. *Beundra utsikten? Kom du inte på något bättre, Kairi?* Tänkte hon sedan.
”Titta, vad underbart… En massa gravstenar…” Sa Kairi och försökte låta glad över det, men det hördes att hon inte alls gillade det. En rysning for igenom hennes kropp på tanken av alla gravstenar och att hon inte heller var ensam på kyrkogården. Killen skrattade ännu ett lågmält skratt.
”Vem försöker du motbevisa? Mig eller dig själv?” Sa killen och log ett snett leende. Kairi vände sig mot honom ännu en gång.
”Tycker du att det här är roligt?” Frågade Kairi surt.
”Det är väldigt underhållande.” Svarade killen som nu satt på en gravsten och log djävulskt. *Vad bra, jätte bra! Jag har ingenting att säga till honom.* Tänkte Kairi surt.
Midori följde motvilligt med sin bror och Ishvaliderna. När de gått ett litet tag började de skymta tält, och det dröjde inte länge innan de kom dit.
”Välkomna till vårat hem.” Sa en flintskallig man med mustasch.
”Menar ni att den här jävla soptippen är erat hem? Har ni någonsin hört talas om hus?” Sa Midori surt och tittade sig omkring i vad hon tyckte liknade soptippen de var på. Ishvaliderna tittade lite smått irriterat på henne.
”Ni får ursäkta min syster, hon vet inte riktigt vad hon pratar om.” Sa Fai lugnt.
”Vad pratar du om, din förrädare?!” Sa Midori argt.
Den flintskallige mannen gick fram till Fai och Midori och log. Det var ett par kvinnor som gick fram till Midori och förde henne till ett tält.
”Släpp mig, era sophögar!” Skrek hon argt.
”Vart för ni henne?” Frågade Fai lite oroligt, visst, han brydde sig inte alls så mycket om Midori, men Mindori var ju fortfarande någonstans där inne.
”Du behöver inte oroa dig, vi förser henne bara med nya kläder. Vi ska även förse dig med kläder, om ni vill vara så snäll att följa med oss.” Svarade mannen och log. Fai följde med mannen.
Efter att Dark fått vänta en stund kom mannen tillbaka igen, den här gången hade han handskar på sig.
”Så, nu ska jag allt hjälpa dig ut därifrån.” Sa mannen och började gräva i soporna och slängde bort lite åt sidan.
”Äntligen.” Sa Dark med lättnad i sin röst. Han såg fram emot att få komma därifrån, det var varmt under alla sopor, och att inte kunna röra sig var inte heller så roligt.
Det tog ett tag innan han kunde komma upp ur sophögen och då kände han sig väldigt lättad över att kunna röra sig igen.
”Tack och lov!!” Utbrast Dark och var överlycklig. ”Jo, du råkar inte ha sett en ganska så lång tjej med rött hår och lite lila hår under det? Hennes ögon är violetta också.” Sa han sedan.
Mannen backade lite när Dark kom närmre honom.
”Nej, tyvärr, det har jag inte. Innan du hittar henne bör du nog ta en dusch och byta kläder.” Sa mannen och backade lite till.
”Stinker jag så mycket?” Frågade Dark och luktade på sin mästertjuvsdräkt. Han gjorde genast en äcklad min och hostade till lite.
”Ta mig till närmsta dusch.” Sa han sedan. Mannen skrattade lite smått.
”Följ med mig.” Sa mannen och log, sedan började han gå. Dark följde efter.
FF:
Dark hade precis duschat och fått kläder av mannen som hjälpt honom. Han gillade inte alls kläderna han fått. De var lite för stora för honom och så tyckte han att de var fula. Han hade fått bruna långbyxor och en lite gulaktig skjorta med bruna lodräta ränder.
”Ehm, tack så mycket.” Sa han sedan med lite sarkastisk röst.
”Ingen orsak. Du hade vänner du ville finna, var det inte så?” Frågade mannen sedan.
”Ehh, ja.” Sa han sedan.
”De kan finnas i Central.” Sa mannen sedan.
Dark tittade med en frågande blick på mannen.
”Central?” Frågade han sedan.
Mannen nickade.
”Du kan följa med mig, jag skulle ändå dit med min son.” Sa mannen sedan och började gå. Dark följde efter, men hade ingen aning om mannen pratade om. Mannen hämtade först sin son, som var i köket med sin mamma och sedan gick de iväg.
Snart så var de framme vid staden och mannens son hade stirrat på Dark hela vägen då de gick dit. Det var nästan så att Dark irriterade sig på det.
”Ja, nu är vi framme. Hur ser dina vänner ut?” Sa mannen.
*Hur fick han reda på att jag hade fler vänner? Jag berättade bara om Kairi.* Tänkte Dark och tittade lite tveksamt på mannen innan han svarade.
”Det finns en kort liten sak med gulblont hår och gula ögon, en liten person med röda ögon och lite mörkare hy…” Började Dark, men blev avbruten.
”En person med röda ögon och mörkare hy?! Är du vän med en Ishvalid?” Frågade mannen sedan med allvarlig ton.
”Ehh…”
Precis då gick några av Centrals militärer förbi och mannen tog tag i en av dem och berättade att Dark var kompis med en Ishvalid. Pojken följde med sin pappa och gömde sig bakom honom.
Dark förstod inte riktigt vad de pratade om, men han väntade på mannen, för att han kunde inte den här staden. Militären gick fram till Dark och satte handklovar på honom.
”Va? Vad har jag gjort?” Frågade Dark förvånat. Han trodde inte att han skulle kunna bli fängslad av att prata om Mindori.
”Följ med här.” Sa de och knuffade honom så att han tog ett steg framåt. *Vilka jobbiga typer.* Tänkte han, och tog försiktigt bort handklovarna från sina händer. Han var van vid handklovar och kunde därför ta sig ur såna hur lätt som helst. Han sprang sedan iväg, och militärerna följde efter honom. Han ville inte använda sina vingar nu när det var ljust ute och när han inte längre hade Daisuke att gömma sig inuti.
Han tittade bakåt mot de två militärmännen och log, de kom längre och längre ifrån honom. Plötsligt rusade en enorm smärta genom hans kropp och sedan blev allting svart. Han hade krockat med en vägg.
Max ställde sig upp och sopade bort smutsen från hans kläder, sedan tittade han frågande på flickan.
”Du råkar inte ha sett en ganska lång kille med senapsblont hår och röda slingor?” Frågade han och log glatt.
Flickan tittade frågande på honom.
”Hur ser hans ögonfärg ut? Vad heter han? Kan du säga hans namn? Beskriv mer!” Sa hon sedan.
”Ehhm… Han har röda ögon och ganska så mörk hy. Hans namn är Fai.” Sa Max och log glatt.
Flickan tittade skrämt på honom och hunden började skälla igen. Max ryckte till av hundens plötsliga skall och blev ännu en gång rädd för hunden. Flickan började tjuta högt och Max satte sig ner på marken och skakade av rädsla för hunden. Två från militären gick fram till flickan och satte ner på huk så att de kunde tala med henne i ögonhöjd.
”Vad är det?” Frågade den ena av dem med vänlig röst.
Flickan pekade på Max och snyftade till.
”H-han är kompis med en Ishvalid.” Svarade flickan.
De båda militärerna gick fram till Max och satte handklovar på honom. Flickan hurrade och log glatt.
”V-va?” Frågade Max skräckslaget, men följde med militärerna frivilligt när de började gå.
De förde honom till häktet, och han grät konstant. Han blev dömd till fängelse på grund av att han var vän med en Ishvalid. Han förstod inte vad de pratade om, men han visste att det inte var bra.
De förde honom till en fängelsecell och låste in honom.
”V-vad har jag gjort?” Frågade han medan han låstes in.
”Du är vän med en Ishvalid.” Svarade de kort och gick därifrån.
”Du också?” Hörde han en röst säga bakom sig.
Han vände sig om och såg en sur Dark.
Kairi fortsatte att titta surt på Envy, men suckade sedan då hon insåg att hon verkligen behövde hjälp att finna sina vänner och hjälp ut.
”FAAN att inte Ed eller Dark är här!!! FAAN också!!” Tänkte hon högt.
Killen tycktes reagera på det hon sa.
”Ed? En kort blond jävel med gula ögon?” Frågade han.
Kairi tittade förvånat på killen.
”Ja.” Svarade hon surt.
”Har inte sett honom.” Sa han sedan och ett leende började åter forma sig på hans läppar.
”Hur faan visste du hur han såg ut då?” Frågade hon sedan lika surt som innan.
”Vad kan man säga, jag har en bra gissningsförmåga.” Sa han sedan och log djävulskt. Han ställde sig upp igen och gick fram några steg.
”Det här kanske låter konstigt, men har du någon speciell kraft?” Frågade han sedan.
*Va? Vad pratar han om? Kraft? Hur visste han...?*
”Kraft? Vad pratar du om?” Frågade hon surt.
”Typ som det här.” Sa killen och böt skepnad till henne. Kairi stod mållöst kvar och gapade. *Han har samma kraft som jag!* Tänkte hon förvirrat. Hon kände ändå att hon ville visa honom att hon också kunde byta skepnad.
”Jag kan också göra det där.” Sa hon utan att tänka.
Han skrattade lite lätt.
”Det klart att du kan vara dig själv.” Sa han sedan.
Kairi tittade irriterat på honom. *Jag ska allt visa honom.* Tänkte hon och böt skepnad till honom.
”Wow, du kan verkligen byta skepnad. Jag började tvivla där ett tag.” Sa killen och log retsamt innan han böt tillbaka till sig själv.
Kairi böt också tillbaka till sig själv, hon visste inte varför, men hon kände att hon ändå var lite nöjd över att ha motbevisat honom.
”Jag sa ju det.” Sa hon sedan.
”Men du hade väl vänner du ville finna, var det inte så? Kan du inte visa hur de ser ut?” Frågade killen och log ett snett leende. *Egentligen borde jag inte… men jag måste bevisa att jag kan det!* Tänkte Kairi.
”Visst.” Svarade Kairi och log ett falskt leende för en kort stund. Hon bytte först skepnad till Ed.
”Det här är Ed.” Sa hon sedan. Killen reagerade när han såg henne som Ed, men hon brydde sig inte så mycket om det, utan bytte sedan skepnad till Dark. Hon kände hur hennes energi blev svagare.
”Det här är Dark.” Sa hon sedan.
”Är det de du vill hitta?” Frågade han och fortsatte att le sitt sneda leende.
”Ja, några av dem i alla fall. Det finns fler.” Svarade Kairi och bytte sedan skepnad till Mindori. Hon såg en svag reaktion på killen, men som förut, brydde hon sig inte om det.
”Och det här är…” Började hon, men sedan började hon känna sig tung i huvudet, som om det var fylld med bly och hennes ben orkade inte längre bära henne. Hon föll ihop, men svimmade inte, och hon fick tillbaka sin vanliga skepnad.
”Du var mig allt en svag liten person.” Sa killen och gick fram till henne och satte sig på huk framför henne.
”Jag gillar det. Det är gulligt.” Sa han sedan.
*Gullig? Jag? Är han blind?* Tänkte Kairi, och förvånades smått över att hennes kinder blev lite smått varma. Han skrattade lite lågmält.
”Du klarar inte av så mycket skepnadsbytning, eller hur? Själv kan jag göra det hur mycket jag vill.” Sa han sedan och log retsamt mot henne. Hon ville slå till honom, men hon hade bara inte orken att röra sig.
”Du har tur att jag knappt kan röra mig.” Sa hon surt.
Han fortsatte att le retsamt mot henne.
”Jag kan lära dig att använda den kraften mer, så att du har en längre uthållighet än vad du har nu.” Sa han sedan.
*Menar han allvar?* Tänkte hon förvånat.
”Visst.” Svarade hon och log.
*Kunde han verkligen mena allvar?*
”Förresten, jag är Envy.” Sa han sedan och tog hennes hand och lyfte upp henne, sedan lade han hennes arm över sin axel, så att hon fick stöd.
”Kairi.” Svarade hon och behöll sitt leende.
*Jag kanske hade fel uppfattning om honom.* Tänkte hon sedan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SvartBallong - 31 aug 07 - 22:15- Betyg:  | Wiihiii ;D . Blev jätte glad när ja såg att de hade kommit
ett nytt kapitel ^^ ... Har värsta längtat jue! ;D
Wiiie XD..
*längtah kapitel två* (A) :) |
|
|
|
