På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Den falska sanningen [Del 6- Långt ifrån slutet]

Jag kollade på Isabella, som satt nu bredvid mig i hammocken, och hon kollade på mig. Hennes blick grep mig verkligen, jag kände genast en kall rysning genom hela kroppen. Det kändes som hela världen stannade upp för en sekund! En tår föll sakta ner för hennes kind.
”Isabella?” Sa jag chockat.
”…”
Jag fick inget svar, vad hade hänt?

Vad kan man säga, jag blev helt stum! Vad det något jag sagt? Vad det hur jag hade reagerat på alltihop här hemma? Jag förstod inte alls. Hon bara satt där, och lät sin blick skära igenom luften, och lät tår efter tår falla utan ett ljud kom från hennes läppar. Varför säger hon ingenting? Varför hade hon börjat gråta?
”Säg inte att du inte vet?” Sa hon plötsligt tyst.
Vad är det jag borde veta? Vad är det som hon vet som inte jag vet? Det enda jag kom på att säga var
”Va!?”
Denna långa tystnad, som trängde undan allt ljud mellan himmel och jord. Jag hörde ens inte mina egna andetag längre, hade jag hållit andan eller vad hände? Denna tystnad var smärtande, och slet i min nyfikenhet så innerligt, jag hade nog aldrig varit så nyfiken på länge, som hon uttryckte sig! Jag älskar verkligen henne, hon har alltid funnits där för mig, men det var nog den första och enda gången, jag verkligen hatade jag henne så enormt för att hon höll inne på vad hon skulle säga, helt fel dag att hålla inne på saker, mot helt fel person också. Jag orkar inte längre lägga energi på att veta saker längre, som jag Igentligen vet att jag inte alls vill veta av ens en gång!
”Chabritzio har varit otrogen”, Sa hon snabbt och försökte undvika min blick som fortsatte bara stirra på henne, jag hörde orden om och om igen i huvudet, dom kunde bara inte försvinna!
”Säg inte att du inte skämtar med mig nu”, sa jag i ett försök att få allt att låta fånigt, men det funkade inte så bra, för att hon kollade ner på trägolvet, och jag förstod att det hon sa var sant.
”Vem? Isabella, vem har pappa varit otrogen med?” Sa jag tydligt utan att röra en min.
Hon blev tyst, jag såg direkt att hon inte ville säga mer, hon ville inte att jag skulle veta mer, men det var någonting som ville få henne att säga till mig, snälla säg till mig, tänkte jag.
”Min mamma!” Sa hon, åter igen väldigt tyst och snabbt. Men denna gång kollade hon upp, och letade efter min blick, som om hon ville se hur jag reagerade, men jag rörde inte en min.
”Jag kan förklara alltihop, det kan jag, men det har tagit tid att smälta det för mig med, mamma har ju barn och man med, jag fick veta det för ungefär två månader sen, men det har inte varit något bra tillfälle att säga det till dig, jag tyckte helt enkelt det var bäst att du inte fick veta. Det har varit jätte jobbigt att inte få berätta det för dig, men mamma blev helt knäckt av din pappa när han valde din mamma före henne efter alla deras hemliga romantiska möten. Han älskade verkligen din mamma, det var i alla fall en sak som var säker!”
”Kom inte hit, och säg att du inte fick säga det för din mamma! Jag känner dig för väl, för att veta när du ljuger för mig… Jag förstår bara inte varför! Varför sa du ingenting? Då fanns det tid att göra någonting åt det, nu är det för sent tack vare för att du var feg”
”… Jag var inte feg, jag gjorde vad som var rätt, jag gjorde det för din egen skull” Sa hon upprört tillbaka.
”… Gå, snälla bara försvinn. Jag har nog med problem, behöver inte veta av dina lögner också!”
”Men Anna-Maria”
”Men gå!” Sa jag nästan förbannat nu, jag orkade inte mer, jag ville vara ensam, ville inte bli tröstad, ville inte veta, ville inte att någon skulle bry sig om mig mera! Nej tack till sympati, helt klart…
Hon reste sig sakta upp, rättade till koftan, vände sig halvt om och kollade förvånat mot mig, men jag vände precis ryggen åt henne och la mig ner i hammocken. Hon gick mot cykeln, jag hörde en liten snyftning, och sen cykel hjulets ljud mot gruset när hon cyklade iväg.
Där cyklade en kompis iväg från mig, som jag själv varit skälet till att hon lämnat platsen, en vän jag helt enkelt inte var stark nog att klara av att förlora. En vän jag älskade, och hade alltid älskat, det finns helt enkelt ingen som hon, och det kommer aldrig bli. Jag ångrar så att jag betett mig så dumt och omoget, men jag hade inget val, jag tog det valet som lät mest rimligast, att bli lämnad själv med mina tankar. För det är väl okej att vilja vara ensam en stund, att tillbringa lite tid med sina egna tankar, och inte behöva tänka på alla andra? Det har ingenting med puberteten precis, som alla vuxna på skolan tillexempel säger jämt, det har fan ingenting med puberteten att göra! Det har med hur jag tänker på mig som person, och vad som händer mig och mina nära, det blir inte mycket värre för att jag är tonåring precis. Blir så förbannad på sånt som inte alls Igentligen är sant, som jag vet själv inte passar in på mig.
Jag är född sån som jag är idag, och så kommer jag att dö. Det finns redan så många andra, jag är inte precis rädd för att vara unik, om jag ska vara ärlig.
Och ärlig… Det är alltid bra att vara!

/Fortsättning?

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)

ThePsycho - 5 aug 08 - 12:43

skriv fortsättningen nu, väntaar *

Jonastjej - 25 jun 08 - 20:29- Betyg:

Fortsättning!

ThePsycho - 7 mar 08 - 20:06- Betyg:

bra skrivet!<3

Elon_B - 11 jan 08 - 23:59- Betyg:

Ååh, den här delen var helt underbar!
Du beskriver verkligen riktigt underbart bra :)
Skulle bara föredra om delarna vart lite längre (A)
och att du skriver fortsättningen snart!! :D

mallanpallan - 11 jan 08 - 20:11- Betyg:

jätte bra!! Fortsätt!

gullunge_92 - 14 dec 07 - 12:27- Betyg:

otorligt bra:D fortsätt!<3

asooma - 14 dec 07 - 00:26

skit bra

SoakedInLuxury_ - 13 dec 07 - 22:31- Betyg: