Förbjudet, men ändå så lockande Kp.1 (kille+kille) |
Det var ett tag sedan jag lade upp en av mina verk på dikta.. Jag hoppas att ni gillar den här.. Kommentera gärna och också berätta gärna ifall jag ska fortsätta lägga upp fler kapitel av den här historien eller ifall jag borde lägga av med att skriva:P
”Renji, var snäll och hämta vatten, jag har nog med att ta hand om trädgården.”
”Hai, hai.” Svarade Renji och slutade med att hugga ved och hämtade hinken från förrådet. Solen lös starkt på alla gator i den lilla byn där Renji bodde, det var ett helvete för alla som jobbade med fysiska saker, som att hugga ved, hämta vatten ur brunnarna, laga mat och smida nya vapen. Det var inte ovanligt med sådana varma dagar som denna, så han var van.
Han och hans mamma bodde ensamma i det ganska lilla, men mysiga huset. Hans pappa hade dött i ett krig, eller rättare sagt direkt efter krigets slut. Han hade blivit fånge och dömd till döden, men som tur var hade han fått en hederlig död. En samurajs död. Han hade fått ta livet av sig med sitt samurajsvärd. Enda sedan dess hade de fått bo i det lilla huset, även fast det fanns ett större hus i deras gård.
Det hade gått två år sedan krigets slut, men ändå hade han inte glömt känslan. Den känslan man får när man förlorat någon betydelsefull person. Hans mamma bröt ihop när hon fick reda på nyheten. Det var första gången han sett henne gråta. Själv stod han gömd bakom en pelare. Han var chockad, och tårarna bara rann ner för hans kinder.
Det hade varit svårt för han och hans mamma att anpassa sig till ett liv utan några pengar, eftersom att de hade varit så rika, men tillslut så gick det. De hade låtit resande få bo i det stora huset, och på så sätt hade de fått pengar.
Han gick till brunnen som fanns i skogen. Sakuraträden blommade och det flög en massa rosa blad från träden och ner till marken. Han tittade på bladen och log, när Sakura blommade var nästan det vackraste han visste. Han hade satt upp sitt ganska så långa svarta hår i en hästsvans, och hade på sig samurajbyxor, men ingenting över det. Det var för varmt att ha någonting över, sen dessutom var det nästan inga som brukade vara i skogen, så han hade ingenting att skämmas över. Han såg snart brunnen och skyndade sig dit. Han lade hinken vid brunnen och hissade ner den hinken som fanns inuti brunnen, sedan hissade han upp den igen och hällde vattnet som fanns i den till hinken han haft med sig. Han suckade och lyfte sedan på sin hink och vände sig om.
”Oi!” Renji hade precis tänkt gå då han hörde rösten, han blev så paff att han tappade hinken och allt vatten rann ut.
Den unga killen som ropat på honom hoppade ner från ett träd och gick fram till honom. Han skrattade lite smått. Renji tittade förvånat på killen. Han hade vitt, ganska kort hår och hans hy var alldeles vit, nästan som snö. Han var klädd i samurajkläder, en blå överdel och en vit underdel. Hans ögonfärg var lila, och på något sätt, fick han Renji att rodna.
”Förlåt för det där…” Sa killen sedan och tog upp hinken. ”Men jag var tvungen att fråga ifall du visste vilken väg man ska gå ifall man ska till Edo?” Sa han sedan.
Renji var aningen förvånad.
”Edo? Jag har ingen aning.” Renji såg förvånat på killen, samtidigt kände han sig lite smått generad på grund av att han inte hade någon överdel på sig.
”Ja, då är det väl bra att jag inte ska dit då.” Sa killen och skrattade. Han gick mot brunnen och lade ner hinken vid brunnen, sedan hissade han ner hinken som fanns i brunnen.
”Du behöver inte…” Började Renji och gick fram till killen, men han blev avbruten.
”Jag gillar den här årstiden, gör inte du det?” Frågade killen samtidigt som han hissade upp hinken igen.
Vem var den här killen?
”J-jo, det gör jag.” Svarade Renji försiktigt.
”Vad heter du?”
Renji var förvånad över hur öppen killen var, att han vågade prata med en främling bara sådär. Det var inte många som var så öppna.
”Akihawa Renji.” Killen hade precis tänkt ta upp hinken då Renji sa sitt namn. För ett ögonblick, tycktes killens leende dö ut, och han stannade upp i sin rörelse ett tag, men sedan tog han upp hinken.
”Konnichiwa, Akihawa-san. Jag heter Sumaru.” Sa Sumaru och log lika glatt som han gjort innan. *Den här killen är mycket underlig.* Tänkte Renji och log lite han med. Renji bugade sig lite lätt.
”Konnichiwa.” Sa han sedan. Sumaru gav Renji hinken.
”Se till att inte tappa den nu.” Sa Sumaru och skrattade lite smått. Renji log, nickade lite smått och tog emot hinken.
”Ursäkta mig, jag måste nog tillbaka.” Sa Renji sedan försiktigt, bugade sig och gick därifrån. Han kände sig elak, men han var tvungen att hjälpa sin mamma med trädgården och annat.
Det dröjde inte länge innan han kom hem till sig. Han öppnade grinden in till trädgården och gick in. Hans mamma kom dit med en korg full av massa ogräs.
”Vad bra att du är här, Renji-kun. Häll vattnet i kannan, och ta sedan hand om ogräset. Jag måste titta till det stora huset.” Sa hans mamma och lade ner korgen, sedan gick hon iväg till det stora huset. Renji gick in till det lilla huset, tog av sig sandalerna, gick fram till den lilla byrån och hällde vattnet i kannan.
Bredvid vattenkannan låg en kniv, en kniv som han fått från sin far innan hans far lämnade byn för kriget. Renji tittade en lång stund på kniven innan han till sist tog på sig sandalerna och gick ut för att ta hand om ogräset. Han tog korgen som hans mamma lagt på marken och sedan öppnade han grinden som fanns i trädgården och hällde ut ogräset i en liten gränd som fanns där.
”Nu får maskarna något att tugga på i alla fall.” Sa Renji och log. Han tittade mot skogen och funderade vad som hade hänt med främlingen han mött tidigare. *Främlingen ja, vilken underlig människa han var, men ändå så var han… jag vet inte… annorlunda på ett bra sätt.* Tänkte han och skrattade lite lätt, vinden lekte med hans hår och bladen från alla Sakuraträden fick honom att känna sig lite gladare. Han gick in igen och stängde grinden, sedan lade han korgen vid ingången till det lilla huset. Han hade precis tänkt gå till det stora huset för att hjälpa sin mamma, men kom på att han kanske skulle ha något på överkroppen. Som tur var, hade han lagt samurajtröjan vid trappsteget, så han skyndade sig att ta på den och sedan gick han till det stora huset. Renji tog av sig sandalerna och öppnade sidodörren till det stora husets baksida.
”Renji-kun? Renji-kun, är det du?” Hans mamma kom in till rummet, och när hon såg att det var han så stannade hon. ”Renji-kun, vi har en besökare. Gå dit och lämna vatten åt honom. Kom ihåg, var så trevlig som möjligt och prata inte om du inte måste. Jag måste göra i ordning maten. Han är i ditt gamla rum.” Sa hon och sedan gick hon iväg.
Han hade knappt någon kontakt med sin mamma längre, det hade han inte haft sedan hans fars död. Det var knappt att de pratade, han bara följde hennes order.
Han tog en bricka och lade ett glas där och en liten kanna med vatten, som hans mamma gjort i ordning och sedan gick han till hans gamla rum. Han lade ner brickan, satte sig ner och öppnade sidodörren. Han bugade sig och sedan tittade han upp igen. Där var- främlingen.
”Akihawa-san! Vilken överraskning.” Sa Sumaru och log.
Renji var chockad och förvånad över att främlingen var där, men mest förvånad blev han när han kände att han rodnade.
”Jobbar du här?” Frågade Sumaru sedan. Renji nickade och log lite smått.
”Jag tog med vatten åt er.” Sa han sedan, tog brickan och gick fram till Sumaru. Han lade sedan brickan framför Sumaru och hällde graciöst vattnet i glaset. Sumaru log sitt vänliga leende och Renjis kinder blev ännu mer röda. Han lade sedan tillbaka kannan på brickan.
”Hoppas att ni trivs här.” Sa Renji och log, som han skulle göra inför alla gäster, reste sig och bugade innan han vände sig om.
”Akihawa-san, skulle ni kunna visa mig runt staden senare?” Frågade Sumaru sedan. Renji vände sig om med en förvånad min, sedan log han och nickade innan han gick ut ur rummet. *Varför rodnade jag? Han är väl inte så speciell, bara det att han gillar att prata med andra personer, det är allt. Jag behöver inte rodna för det… * Tänkte Renji och rodnade hela tiden när han var på väg till sin mamma. Han såg att hon satt vid elden och gjorde i ordning mat. När hon väl märkte att han var där tittade hon upp på honom.
”Renji-kun, du börjar allt mer likna din far.” Sa hon efter ett tag med värme i sin röst.
Ett tag tycktes han skymta ett litet leende på hennes läppar, även om det bara var för en kort stund. Det värmde hans hjärta, det hade varit så länge sedan han fått se hennes leende. Han hade saknat det. Han hade saknat henne. Hon tittade sedan ner mot grytan igen och rörde om. Han tyckte också att han såg en tår rinna ner från hennes kind, likt en vacker liten kristalldroppe.
”Mamma, jag…” Började Renji, men blev avbruten.
”Renji-kun, har du inte annat att göra medan jag lagar maten?” Frågade hon sedan och torkade snabbt bort tåren från hennes kind.
Han var som förlamad, han visste inte vad han skulle göra. Han ville krama om sin mamma, men det verkade inte som om hon ville att han skulle vara där.
”Gör ditt arbete.” Sa hon sedan och vände bort sitt ansikte från honom.
Han gick ett steg närmre henne, och sedan ett till. Han tänkte inte, utan lät hans ben ta kontrollen. Han satte sig sedan vid sin mamma.
”Mamma…” Viskade han och kramade om henne.
Hon kramade sedan om honom, och han hörde att hon grät. Han kände smärta i sitt bröst, han kände sorgen.
”Jag är här. Du är inte ensam.” Viskade han sedan.
Han kände att hon darrade, likt ett asplöv. Hon släppte taget om honom och blev alldeles slapp.
”Mamma?” Han släppte taget om henne och tittade oroligt på henne. Hon tittade på honom med vidöppna ögon och tårar rann ner från hennes kinder, den ena efter den andra.
”Du kommer att lämna mig. Jag kommer att bli ensam igen.” Sa hon sedan efter ett tag.
Han skakade på huvudet.
”Nej, du har fel! Jag kommer inte att lämna dig. Du är min mamma.” Sa han och försökte le.
Hon vände sig sedan om mot grytan och rörde om.
”Nej, Renji-kun, du har fel. Din mamma dog för två år sedan. Därför kommer du att lämna mig.” Sa hon sedan och torkade ännu en gång bort sina tårar som rann ner för hennes kinder.
Han visste inte riktigt hur han skulle reagera.
”Mamma…”
”Gå! Gå och lämna mig i fred.” Sa hon sedan med en aning arg röst.
”H-hai.” Sa han något försiktigt och bugade sig innan han gick iväg. Det var svårt för honom att lämna henne där, alldeles ensam. Han gick ut ur rummet och ställde i ordning lite saker. Han suckade och satte sig på golvet och funderade. Varför kunde han inte gråta? Han kände sorgen, han visste hur ont det gjorde, men ändå förblev hans ögon fri från tårar. Vad han kom ihåg, grät han inte som barn heller. Var det något fel med honom?
”Akihawa-san?” Renji snappades bort från sina tankar och tittade förvånat på Sumaru. ”Akihawa-san, mår du bra? Du såg ut att vara ganska nere.” Sa Sumaru och tittade lite oroat på honom, men log ett litet leende. Renji nickade och log ett svagt leende.
”Är du säker? För vi kan ta rundturen runt byn en annan dag.” Sa Sumaru sedan.
”Nej, det behövs inte.” Svarade Renji försiktigt och gick mot ytterdörren. Han behövde ta en promenad, det visste han. Han vände sig om och log mot Sumaru.
”Kommer du, Sumaru-san?” Frågade han sedan försiktigt.
Sumaru log och sedan gick han fram till Renji.
”Jag litar på dig, Akihawa-san.” Sa han sedan och log ännu mer.
Det började återigen komma en rödrosa nyans på Renjis kinder. Han hade aldrig hört meningen ’jag litar på dig’ förut. Den tunga känslan han kände nyss, började försvinna, nästan som om vikter bara försvann så att allt blir enklare.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Pale - 17 okt 07 - 15:57 | | Tackar^^ | Mangasagan - 16 okt 07 - 20:01- Betyg:  | | jättebra:) | | Pale - 30 aug 07 - 17:50 | | Självklart^^ | | samdra - 30 aug 07 - 13:16- Betyg: | Hej den var jätte bra :)
skulle bli glad om du kunde meddela mej när nästa del
kommer :) | | Pale - 30 aug 07 - 05:31 | | Ja, det kan jag göra^^ | | aakwasweet - 29 aug 07 - 19:40- Betyg: | HEEJ skulle bli supeer glad om du kunde meddela mig när
nästa del kommer ut..? | | Pale - 29 aug 07 - 05:00 | | tack så jätte mycket för era kommentarer^^ blir så glad^^ visst kan jag skicka ett meddelande när det andra kapitlet är här^^ | | prickigthallon - 28 aug 07 - 21:08- Betyg: | Håller med alla nedanstående (speciellt jizeia och Lora om dem japanska orden i dem svenska meningarna.)
Gillar verkligen denna novellen. Tror du att du kan skicka ett meddelande när nästa del kommer ut? | | TaDittEx - 28 aug 07 - 20:44 | | Jätte bra :) | | Lora - 28 aug 07 - 20:17 | men snark! hade skrivit en kommentar men den försvann....O.O
men (som jag skrev) så älskar jag denna underbara historia!:D underbart hur du beskriver småsaker som de gör som skiljer sig så från hur vi lever.. t ex att de bugar.. konflikten mellan Renji och hans mor är underbar! blev riktigt rörd när jag läste om deras samtal när hon lagar mat..^^
håller med jizeia; du har VERKLIGEN fått in japanskan bra i de svenska meningarna!
FORTSÄTT! FORTSÄTT!!:D | | Mp3 - 28 aug 07 - 19:42- Betyg: | | jätte jätte bra, hoppas verkligen åp en fortsättning :) <3<3 |
|
|
|
