På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Isak är bög, för sjutton (7)

Fredag eftermiddag:

Isak snörde av sig skridskorna.
Tog av sig alla skydden som fick honom att se ut som en buffel
Han bytte snabbt om.
Ishockeyspelandet hade som vanligt funkat bra, ända tills hans mamma och ”kära pappa” bestämt sig för att dyka upp.
Han fattade inte alls vad de gjorde där.
Ville Jan med egna ögon se att hans lagkompisar inte hatade honom innan han trodde på det? Eller om han var så bra som han sagt?
Var det hans mamma, Monika, som kommit för att ta med honom hem?
Isak hade i all fall gjort en liten uppvisning, bara för att visa Jan att han faktiskt dög till något.
Det hade slutat med att tränaren ilsket förklarat att det här minsann var en lagsport.
Han hade sedan skickat iväg honom till omklädningsrummen.
Men Isak märkte att hans lite självcentrerande, men fina spel ändå hade imponerat på de flesta som råkade befinna sig i Ishallen.
Han stoppade all utrustning i gympabagen och skyndade sig ut.
Efter den svettiga träningen och det varma vattnet från omklädningsrummets dusch, kändes utomhus ganska kallt. Men uppfriskande.
Hösten började komma, det luktade fräscht av barrskog, och löven dansade vilt runt i virvlande ringar
Isaks mage värkte, men bananen som han tagit med sig kunde han inte äta. Han var för irriterad.
Faktum var att allt som hänt den senaste tiden hade påverkat han aptit ganska rejält,
något som Freds mamma ofta klagat över.
” Lilla gubben, ska du inte ta och äta upp mackan? ”
kunde det låta. Hon kände sig säkert ansvarig för honom när hon, efter telefonsamtal med Isaks mamma, låtit honom bo hos dem.

” Isak! ” Det var hans egen mamma som ropade.
Hon kom snabbt emot honom med Jan i släptåg.
Isak vände sig om för att gå, men Monika fick grepp om hans högra arm.
Hon drog honom intill sig.
Isak kände sig genast varm, och lite ynklig där i sin moders famn.
Monika strök honom mjukt över kinden och såg hemskt olycklig ut.
Hon granskade honom oroligt från topp till tå. Hans tröja, som senaste gången hon hade sett honom, passat perfekt såg lite för lös ut.
Isaks mamma hade nämligen varit bortrest i en månad, och hon var inte det minsta nöjd med vad som hade utspelat sig under sin frånvaro. Hon hade skällt ut sin man efter noter flera gånger.
Hon blängde nu uppmanande på Jan.
”Öh…” Jan harklade sig.
”Du var verkligen duktig Isak” Sa han och såg lite lätt generad ut.
Isak släppte sin mamma, och tittade kallt på Jan.
"och mitt lag..?"
Jan vek inte bort blicken.
”Ditt lag respekterar dig. Det är tydligt att se. Och hade de inte gjort det,
så hade de varit idioter... Förlåt mig, Isak, jag lovar… det är ingen ursäkt men jag hade druckit lite…” En blick från Monika och han rättade sig.
” Mycket! Jag hade druckit för mycket, jag menade det inte som det lät…”
Det blev tyst ett tag.
Sedan tog Monika till orda; "Du behöver inte förlåta honom om du inte vill, men snälla kom hem nu".
Isak tänkte lite, han var trött på att vara sur och ville hem.
”Okej", sa Isak, "men bara om du lovar att skärpa dig. Ingen mer alkohol på ett tag."
Det sista sa han med en blick på Jan.
Jan såg lite skamsen ut men nickade.
Isaks föräldrar utbytte blickar, och var mycket glada över att Isak inte var lika långsint som Lukas.

På väg i bilen kände sig Isak glad över att komma hem. Han trivdes hos Fred, men det var något speciellt med hemma.
Hans mamma pratade om lite ditt och datt från sin resa och förhörde sig om hur han hade haft det under tiden hon var borta,
utöver det stora bråket alltså. I övrigt var bilresan ganska tyst.
När de parkerat och klivit ur bilen hejdade Jan Isak och lät Monika gå lite i förväg.
"Jag... jag vet att du kan behöva mer tid innan du kan förlåta mig", sa han snabbt,
"men jag behöver säga en sak till, om det går bra?".
Isak sa inget men avbröt honom inte heller så Jan fortsatte.
"Det där jag sa, om att jag inte känner dig längre..."
Isak tittade ned i asfalten. Det här var något som gjorde ont.
"Det... är inte sant! Du är precis min fina Isak som du alltid har varit."
Jan blev lite glansig i ögonen.
"Att jag kände det som, att du hade förändrats...eller att jag inte förstod dig längre." Han tog en paus för att hitta rätt ord.
"Det är ju naturligt för tonåringar, för barn att växa upp. Men jag ville skylla på att det var på grund av din läggning, att jag inte kunde relatera till dig på det sättet.
Men det var bara en ursäkt. Det var mitt fel, som inte frågade mer, som slutade komma på dina träningar. Om någon har förändrats så är det ju jag."
Isak tittade upp på sin far med tårar i ögonen. Jan såg eländig ut.
"Jag har gjort dig illa med mina ord", sa han tyst. Isak kunde inte säga något just då.
"Och ifall det fick dig att tvivla på saken", sa han mer bestämt nu
"så ska du veta, att jag älskar dig, väldigt mycket."

-

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

STruTSEn_91 - 2 sep 07 - 13:31- Betyg: