Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Del 8: [Amanda] -

Jag andades tungt, och var väldigt nervös.
- Johanna? Vad.. gör.. du?
Johanna flinade skarpt. Hon grep tag i Davids arm, för att visa att han skulle stanna där han är. Hon riktade kniven mot mej. Man såg att hon hade gråtit.
- Hela tiden.. vi har varit vänner.. har du bara låtsas som inget!
Jag skakade på huvudet.
- Nu fattar jag inte?
- Fattar du inte?! För helvete Amanda! JAG ÄLSKAR DEJ!
- Jag älskar dej med, men..
- Du fattar inte poängen! Jag älskar dej! Mer än jag älskat någon annan!
Jag blev tyst. Är hon kär i mej? Jag menar.. oj, skit. Jag älskar David, inte Johanna.
- Men Johanna..
- Tyst! Jag orkar inte höra på dina bortförklaringar!
- Men lyssna! Snälla, sluta med det här! Vad har fått dej att göra såhär? Vem?
- Du! Kärleken!
Jag började bli väldigt irriterad. Vad tror hon att hon gör? Jag menar, tror hon att jag kommer att börja gilla henne om hon.. skär av David huvudet eller vad hon nu tänker göra? Jag tog ett steg framåt. Hon viftade till med kniven, och jag backade. Jag kollade på David. Han formade ”Amanda.. Hjälp!” med läpparna. Det stack till i mej. Vad ska jag göra?
- Johanna. Du är besatt. Snälla sluta..
- Om inte jag får ha dej, ska ingen det, sa hon bestämt.
Hon riktade kniven mot David igen. Han spärrade upp ögonen när hon högg mot honom.
- Nej Johanna sluta!! Skrek jag förtvivlat. David kastade sej bakåt. Oturligt nog landade han på en massa plank (dom renoverade tydligen rummet som var där). Han skrek gällt av smärta när han landade på planket fullt av spikar. Johanna såg nöjd ut. Själv var jag inte så nöjd.
- JOHANNA! För helvete!
Hennes ansiktsuttryck var mer sorgset än nöjt. Hon släppte kniven som hon tur nog inte hade använt. David låg stilla på planket. Som om han kunde resa sej, han var praktiskt taget fäst vid planket. Johanna satte sej ner vid bordet, utan att säga något. Hon bara satt, och stirrade. Jag skrek gång på gång att hon skulle hämta telefonen. När hon inte gjorde det, sprang jag upp själv och grabbade tag i telefonen, så hårt jag kunde. Jag ringde ambulansen, och skrek så dom nästan inte hörde vad jag sa. Jag la på, och sprang tillbaka till David. Han hade slutna ögon, men man hörde att han andades. För han andades, högt och tungt. Jag vände mej om. Johanna satt fortfarande på stolen. Jag blängde ilsket på henne. Hon tittade ner, som om hon försökte se skyldig ut.. eller oskyldig.
- Varför? Sa jag och ryckte på axlarna. Varför, Johanna? Vad fan är fel med dej?
- Amanda jag älskar dej. Om David är borta, kan vi leva tillsammans!
- Det låter som om vi är gifta! Skrek jag. Förässten, tror du verkligen att jag kommer vilja ha dej, när du väl ’dödat’ eller vad det nu var du hade i tanke?!
Hon nickade sakta. Jag blev bara mer och mer arg. Speciellt på hur dumt hon uppträdde.
- Johanna, nej. Jag skulle hata dej om du dödade honom. Fattar du?
Hon nickade igen. Jag drämde till handen i bordet. Man hörde en ambulans närma sej oss. Dörren öppnades, och in kom Johannas föräldrar, och ambulansen. Jag stod stilla, och tittade på Johanna hela tiden. Hennes föräldrar pratade hysteriskt med henne, och hon bara grät. Ambulanspersonal sprang omkring. Någon knackade med på axeln. Jag vände mej om, och såg en kvinna med väldigt oroade ögon stirra på mej.
- Är han din pojkvän?
Jag sneglade på David. Dom försökte få upp honom på båren, utan att planket skulle lossna, och han skulle förmodligen förblöda.
- Ja, svarade jag kortfattat. Hon nickade.
- Då kanske du skulle vilja följa med till sjukhuset?
- Såklart.., viskade jag. Hon nickade mej. Dom rusade ut mej båren, och in i bilen. Jag gick så sakta jag kunde, och satte mej vid båren där David låg. Han verkade sova. Eller rätt så avslappnad. Efter en stunds åkande, öppnade han ögonen. Jag såg smärta och sorg. När jag såg det, kände jag precis likadant. Jag lutade huvudet sakta mot hans mage, och började sakta gråta. Tyst, så ingen skulle märka att jag grät. Men David märkte det. Jag kände hans hand på mitt bakhuvud.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
BloodPain - 26 nov 07 - 16:43
Du är skitduktig!
Fortsätt!
Nellie_med_Q - 27 aug 07 - 15:38- Betyg:
Daviiiiid ;____; <333
redcard - 24 aug 07 - 16:58- Betyg:
sikitbra meeeeer XD
Eliiina_ - 23 aug 07 - 20:17- Betyg:
ÅÅhh, jag vill ha mera NU!!! :D
Skriv mera!!!
TokioHotelFreak - 23 aug 07 - 20:03
Men snälla johanna!! MEEEEEEEEEEEHR!!!
Neon - 23 aug 07 - 19:55- Betyg:
Som vanlig, skitbra. =)
SilverAndCold - 23 aug 07 - 18:36- Betyg:
JÄTTEBRA! :D

Skriven av
CakeX3_
23 aug 07 - 17:19
(Har blivit läst 80 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord