har du sökt hjälp? |
Eftersom det nu alltid är så många som undrar hur många här som verkligen har sökt hjälp, eller hur de nu väljer att formulera det, så tänkte jag att då är det väl bäst att fråga.
Om man inte frågar får man inte veta inte sant?
Jag vet att det är väldigt svårt att få hjälp överhuvudtaget, psykiatrin är överbelastad, det finns inga läkare och alla är stressade till bristningsgränsen. Tyvärr, man ser det, så länge man är tyst och sitter snällt och ser på tv och tar sina mediciner och äter upp sin mat så är de vänliga, men får man utbrott så far tålamodet genast. För de har inte tid med sådant. Platsbrist är också något man hör rätt ofta och om man vägrar bli inlagd så blir läkarna mest lättade, även om man sedan hamnar in på akuten så at man kanske skulle ha behövt bli fastkedjad en stund.
Själv började jag med att gå hos en psykolog när jag var 12, jag gick hos henne i sex år innan hon slutade, och det är den längsta kontakt jag har haft med någon enskild person. Jag har haft 11 läkare pluss en del vikarier på sista tiden, på över sju år, kanske är det åtta nu. Jag har ätit de flesta mediciner de har kunnat tänka sig att ge mig, men det är alltid något som är fel, eller så tycker min nya läkare inte om min gamla medicin och byter bara för det. Jag vet inte. Jag har varit inlagd ett flertal gånger sedan jag var 14, jag blev tvungen att hoppa av skolan ett år efter grundskolans slut eftersom det inte fungerade, jag har skolfobi, socialfobi och alla inläggningar gjorde att jag blev väldigt mycket efter i undervisningen.
Det enda positiva jag kan säga är att vissa kontakter har verkligen hållit mig vid liv, när jag slutat prata för att allting blivit för mycket och min psykolog gav mig en kram, säkert väldigt oprofessionellt, så fick det mig att vilja komma tillbaka igen. När min kontaktperson vid psyk i juni tog med mig ut på café när jag bara önskade att jag skulle ha dött av överdosen jag tagit då och hamnat på akuten, då såg jag igen något. Jag vill bara säga att trots att det kanske verkar hopplsöt, och trots att jag är så nära att ge upp ibland, så har jag ändå lyckats leva. Det är långt ifrån ett normalt liv, man ser nog det i mina dikter.
All skit, allt elände man sett, allt man hört. Att gå och lämna blodsprår efter sig på psyk som ser ut som om någon blivit mördad, man kan göra det vackert, men det finns andra vackra saker.
Varför man skriver om blod och döden och självmord som vackert? För att det är det enda man ser som är vackert. Jag kan inte skriva en dikt om något vackert som jag ännu inte sett, men jag vet känslan av befrielse när jag skär mig, jag vet hur underbart det känns att tänka att man kan få slippa det här, att dö. Därför skriver jag om det. Och om smärta och äckel, för bara för att övergreppen slutat så betyder det inte att allt är bra nu. Jag lever fortfarande nästan dagligen med minnen, mest kroppsminnen, av vad som hände. Min kropp minns men min hjärna kan inte ens riktigt fatta det.
Det här blev mycket längre än jag tänkte skriva, hoppas någon kan få hjälp av det, eller något.
Skriv gärna själva, vad ni vill, men frågan står ju fast, för det är ju det folk undrar. Har ni sökt hjälp?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Inia - 11 nov 07 - 21:01 | Bra text! jag förstår. det gör jag.
Själv har jag sökt hjälp för ungefär ett år sen nu.
Jag började med att maila helt enkelt och det gick relativt bra och en dag vågade jag mig till bup trots sextiotre bitar ångest.
Jag kände mig direkt underlägsen och de såg på mig som ett litet barn som inte kunde tänka själv. Jag gick dit några gånger men psykologen fick mig bara att må sämre så jag slutade precis efter att de gett mig medicin.(slutade med medicinen med)
Nu förstår jag verkligen inte varför dom inte la in mig på psyket direkt och än mindre varför dom bara lät mig gå. Jag mådde så dåligt att jag inte kunde leva ett normalt liv ens litegrann, och än mindre kunde hålla upp en fasad.
Jag hade behövt hjälp av dem och hade förtroende för dem, men det lyckades dom krossa totalt.
I nuläget är väl självhjälp den största hjälpen jag har.
Vilket endast innefattar hopp i form av självmordstankar iofs.
Men jag överlever. | CanYouKillMe - 30 sep 07 - 16:10- Betyg:  | Jag har pratat med Kurator,Psyk nånting :O
Och när jag var fyra år gick jag på bupp eller nåt ?
Men INGENTING hjälper mig.
Jag mår fortfarande lika skit. | | Rebecca_Becca - 24 aug 07 - 14:45- Betyg: | jätte bra skivet! =)
svaret på din fråga..
jaa, först så gick jag och pratade med min kurator men det
hjälpte inte så mkt, men det var väldigt skönt att bara få
prata men då kunde jag ändå inte prata ut riktigt ordentligt
eftersom hon har plikt att raportera det till mina föräldrar
vissa perioder snackade jag mer med henne än andra.
jag pratade speciellt mkt med henne i nian eftersom först
försökte jag ta mitt liv en gång och sedan i slutet av nian
mådde jag så dåligt pågrund av mobbingen.
Sedan när jag började på gymnasiet så fick dem reda på att
jag jag hade självmordstankar och väldigt låg självförstroende
och självkänsla så då kom skolläkaren som i sin tur skrev
en remiss till BUP tillsammans med min gamla kurator.
så då fick jag gå hos en psykolog på bup ett tag innan jag
fick byta till vuxen som jag går nu.. det har inte hjälpt på
det sättet att jag mår bra nu men det har varit skönt att
snacka med någon.
sedan har jag fått väldigt mkt stöd av min mentor, utan henne
hade jag aldrig klarat skolan i våras, jag gick ju bara
50% då.. men dem 50% var så jobbiga men hon gjorde verkligen
så jag orkade vara kvar både i skolan och i livet.
sedan har jag fått väldigt mkt stöd av en speciell vän..
nu har jag varit på läger med min skola, och hon har verkligen
brytt sig <3 jag är evigt tacksam för det.
hon såg till att jag inte satt själv i stugan och skar sönder
mig osv..
hm så svaret på din fråga måste ju vara ja, jag har fått
hjälp men den kanske inte har hjälpt, men det har varit en
positiv sak =) | | Emely_ - 23 aug 07 - 23:26- Betyg: | Tycker det är väldigt bra att du tar upp det här,
för att folk som "fack_off" kanske ska få upp ögonen och fatta att psykiatrin idag,
inte är den lättaste att få hjälp av!
Och dessutom beundrar jag dig för din styrka,
att skriva ut detta + att du hjälper andra,
som har svårt att ty sig till någon enskild,
Så visar du stolt upp här,
Att någon gång står man på benen och man faller,
men det är mänskligt!
Jag har haft många skolsköterskor,kuratorer,psykologer, och liknande..
Har pratat med läkare och sådant!
men för mig har det inte hjälpt,
men nu nästa vecka ska jag nog börja en behandling som min psykolog "gör med patienter",
vet ännu inte vad det är,
men ska ge det ett försök.
För att vara kvar här i depressionen är inge vidare!
Tack! | | reapers_bride - 23 aug 07 - 16:03 | Violina - Det är precis sådana människor som behövs i psykiatrin, som behandlar en som en människa! För väldigt ofta är det mest negativt bemötande man fått, läkare som pratar över huvudet på en som om man är helt jävla dum i huvudet och folk som bara säger att man ska skärpa sig och att bara säga 2men du vet väl att det inte är verkligt?" när man tror att ett ufo landat på gården är helt fel, när någon säger att de förstår att det är verkligt för en, då känner mna inte sig så främmande.
Man vill bli behandlad som en människa, trots att man mår dåligt. Specielt när man oftast inte känner sig som det, eller som helt misslyckad. Att göra små, "normala" saker, som att till exempel gå på fika, det betyder så otroligt mycket! Folk som är friska kanske inte förstår hur jävla glad man blir över att ha lyckats våga gå och beställa en hamburgermåltid. Visst kan det verka som små saker, men vad vore natthimmlen utan stjärnor?
En annan sak som nog inte så många förstår är hurdan jävla ångest det var för mig att faktiskt skicka det här foruminlägget, men det har ju varit mest positiva svar så nu är jag glad att jag vågade :) Idag ringde jag också till psyket, det hade varit totalt omöjligt för tre år sedan, det går långsamt, men det går frammåt! | | gullunge_92 - 23 aug 07 - 15:26- Betyg: | Du e stark som skriver de här:)
mitt svar på din fråga e väl, att jag har väl fått "hjälp"
om de nu kan kallas så..skolan såg till så att jag fick den så kallade
hjälpen..jag kom till barn psyk, men har blivit bollad från den ena läkarn till den andra..
å fått nu terapeft hit och dit..jag har dock inte blivit hjälpt av detta.
Men jag antar att de är de folk menar med "har du sökt hjälp?"
Ta hand om dig!<3 | | Violina - 23 aug 07 - 10:19 | Jag tycker också att det är bra att du skriver om detta. Det hjälper säkert dom som har det svårt men även för oss andra blir det en inbjudan till att förstå! Det som värmer mig med denna texten är hur lite man behöver göra för att någon ska må lite bättre en stund. Tex att din psykolog gav dig en kram eller att din kontaktperson tog ut dig på fika. Jag jobbar själv inom psykiatri/missbruk och jag är alltid väldigt mänsklig i mitt bemötande av mina patienter och det känns skäönt att höra att sånt är värdefullt.
Det behöver inte vara oprofissionellt att gen ågon en kram om man vet gränserna. Ibland kan det faktiskt göra så himla mycket!
Psykiatrin är definitivt otillräcklig men jag vet att man håller på att jobba med det där, vi får hoppas på nån förbättring, speciellt när det gäller ungdomar (vår framtid) som mår dåligt. | | reapers_bride - 22 aug 07 - 20:35 | Fack_Off - Poängen finns både i rubriken, i början och i slutet av texten. Mitten är min förklaring på hjälp jag sökt/fått.
Nej, jag tar inte åt mig specielt mycket när folk som är 5 år yngre och inte har någon aning om vad de pratar om försöker bevisa sin överlägsenhet.
Tyvärr är det mest negativa erfarenheter de flesta haft av psykiatrin, jag vet :/ Skulle inte min mamma orka hålla på så skulle jag nog ha blivit bortglömd. | | broken_spirit - 22 aug 07 - 19:54 | sorry korektion där.. jag missade att skriva "inte" ..
Slutmeningen skall lyda "Därför litar jag inte på psykiatrin och har därför "inte" sökt hjälp" | | broken_spirit - 22 aug 07 - 19:51 | jag måste börja med att säga att det är strongt av dig att skriva och berätta
och sedan tänkte jag svara på frågan och svaret är nej.
Motiveringen till varför jag inte gjort det är för att det inte hjälpte då min
mor fick mig dit för ungefär två år sedan och jag gick hos en psykolog tills jag fylde
18. Jag slutade inte skära mig och jag hamnade på akuten 2 gånger var av den ena var så
pass allvarlig att jag låg kvar där i två veckor.. Det jag blev mest iriterad på då var
att det aldrig var tal om att jag borde bli inlagd på psyket eller ens hade självmordsvak.
Därför litar jag inte på psykiatrin och har därför sökt hjälp. | | Nightclaw - 22 aug 07 - 18:59 | Starkt att du skrev det här!
Tycker otroligt synd om dig, att du behövt uppleva allt detta.
Det finns alltid ett ljus, bara det att de kan vara bakom ett mörkt täcke en stund, men man finner det, bara man strävar efter det.
Ta hand om dig nu, och strunta totalt i vad idioten Fack_Off skriver, för det är han/hon som är patetisk! | | kattitack - 22 aug 07 - 18:53 | tack att du tog dig tid att skriva detta.
Jag vet hur det är... ibland finns det inget annat att skriva om. Allt annat är oeralistiska drömmar… Önsketänkande kanske.
Vad lycka? | | NadaZero93 - 22 aug 07 - 18:14- Betyg: | | så jävla fint du skriver! och allt betyder något.. |
|
|
|
