Över en planka [del 2/2] |
Ingrid undrade hur saker och ting hade varit fall hon inte hade tagit den där omvägen hem den där dagen. Om hon hade gått igenom staden som hon brukade göra, men det var väl ett av livets piruetter. Men den dagen hade det känts så rätt att gå igenom skogen, hon gick ofta i skogen. Hon kunde tänka bättre där. Det var alltid så tyst, förutom ljudet av trädens blad som blåser, fåglarnas kvitter, forsande vatten och sina egna andetag. Det var en varm dag och övningen med fredrikssom hade varit svår. Ingrid sneglade på sin tvärflöjts fodral som hon höll i handen, kanske skulle hon ta och spela lite. Hon gick mot vattnet, tog man en genväg genom skogen kunde man komma till stranden. Hon satte sig på klipporna och började plocka ur flöjten ur sitt fodral. Då hörde hon röster och skratt längre ifrån. Hon tittade och kunde se markus och jonas. Skulle de bada? Varför hade de då inte sagt något till henne om det? Ingrid plockade snabbt in flöjten i fodralet igen och smög sig till ett utav de badhus som stod på stranden. Hon förstod inte riktigt själv varför hon gömde sig och kände sig lite dum där hon stod. Men ingrid hade på senaste tiden märkt att någonting hade förändrats mellan makrus och jonas. De var som om de hade en stor hemlighet som inte hon fick veta, det störde henne. Ibland när hon hade närmat sig dem hade de slutat prata. Skulle inte Markus vara hennes bästa vän? Varför undvek han henne då? Hon förstod verkligen inte alls vad som var på gång. Hon böjde sig fram från sitt gömställe, det var faktiskt barnsligt att stå här bakom badhuset och grumla. Det var väl lika gärna bra att hon gick till dem och frågade vad sjutton det var som var på gång! Hon gick mot vattnet, mot Markus och Jonas. Hon kunde se att de var på väg upp mot vattnet, de såg glada ut och verkade inte alls se att hon var på väg mot dem. Hon stannade till plötsligt, det var något fel med den bild av de två som kom upp ur vattnet. De höll varandra i handen, log mot varandra som ett gammalt gift par. Ingrid hann inte riktigt koppla de hon såg förrän hon såg hur Markus böjde sig fram för att kyssa Jonas. Ingrid flämtade till och allt inom henne stod still. Markus hade kysst, Jonas. Hennes Markus hade kysst hennes Jonas! Hon kände hur flöjtfodralet gled ur hennes hand och for i sanden. Hon ville springa, men hennes ben lydde inte. Markus och Jonas. Jonas och Markus kysste varandra. Plötsligt möttes hon av ett par uppspärrade ögon. Hon såg hur Markus och Jonas hoppade ifrån varandra, men Ingrid hade redan sett allt. Markus närmade sig försiktigt Ingrid, ´Ingrid?´sa han nervöst. Hon tittade bort, ville inte se på honom. Hur kunde han göra så här mot henne? Hennes allra allra bästa vän. Då började hon springa, sprang så att det gjorde ont i benen. Hon hörde hur Markkus till en början sprang efter henne och ropade hennes namn. Men hon visste att han inte skulle klara av att springa så länge till. Hon ökade ytterliggare och hörde hur Markus inte han komma efter. Ingrid sprang tills hon inte orkade längre. Hon satte sig ner, lutade sig mot en stor sten. Hur kunde det här hända? Hur kunde de göra så här mot henne? Hon kunde inte förstå att sveket gjorde så ont, det värkte i hela henne. Hon la sig tillslut på gräset, önskade att allt skulle vara som vanligt igen.
Han kände hur Jonas smekte hans rygg, som för att säga ´det är okej´ men det var inte okej. Han kunde fortfarande se Ingrids chockerande min framför sig. Hur hon i förvåning tappade sitt flöjtfodral i marken. Att hon överhuvudtaget tappade sitt fodral var oroande, hon var alltid annars så försiktigt om den. Markus hade svårt att andas. Det var som om en stor sten hade hamnat i hans bröst så att luften inte kom fram. Han visste att han hade svikit henna, och den tanken hade gjort så han hade haft ångest i flera dagar. Han älskade verkligen henne. Hon var hans stöttpelare och ingen kunde någonsin ta hennes plats. Han hade alltid trott att en dag skulle de bli ihop men då hade Jonas kommit och som en vind stulit hans känslor. Han hade sprungit efter, ropat men hon hade sprungit så fort att han tillslut inte orkat mer. Han hatade verkligen hans astma. samtidigt som han önskade att allt skulle vara som vanligt, att han och Jonas skulle spenderade sommaren ihop så kände hans sig samtidigt så lycklig. Lycklig över att han fått lära känna Jonas. Han hade alltid varit så glad över att få hålla Jonas hand och inte bry sig om något. Visst hade tankarna om Ingrid funnits där hela tiden i bakhuvudet men det var inget han ville tänka på förrän han tillslut blev tvungen att ta fram dem. Instrumentfodralet vilade i hans knä. Den fina trä väskan hade fått en stor spricka tvärsöver locket. Markus hade varit med när Ingrid hade köpt den, hon hade arbetat en hel sommar för att kunna köpa den. Den var special beställd. Markus knäppte upp spännet och öppnade fodralet. Tog sitt finger och smekte sakta över flöjten. Tänkte på alla de gånger hon spelat för honom. Varje år, varje gång han fyllde år spelade hon en låt enbart för honom. Detta år hade hon spelat en sådan vacker låt som gjorde att han nästan grät. Han undrade fall han någonsin skulle få göra henne spela igen.
Hon sprang ännu en gång, det kändes som om hon bara sprang nu för tiden. Visst hade det varit svårt att försöka bete sig som vanligt runt omkring Markus och Jonas, men hon ville se fall de märkte. Fall de märkte att de leende hon visade dem var falskt och att hon var sårad. Men efter att ha sagt att det inte gjorde något för henne, verkade de bara lättade och betedde dig som vanliga efter det. Hon satte sig ner, lutade sig mot ett träd. Egentligen skulle hon ha varit oss Fredriksson för längesedan, men lusten att öva idag hade inte varit hög. Klockan var säkert mycket och hon undrade fall någon där ute var orolig för henne. Hon tittade på sitt flöjt fodral som låg vid hennes fötter. Den hade fått en spricka tvärs över locket. Hon suckade. Hur kunde hon varit så dum att i förvåning tappa väskan så att den gick sönder. När hon hade sprungit därifrån hade hon glömt allt, till och med sin flöjt. Men när hon hade kommit hem hade hon funnit sin flöjt utanför sitt fönster. Hon plockade ut flöjten, satte ihop den och började spela. Den sång hon i år hade spelat för Markus. á Farewell Song´ som den hette. Hon undrade fall det ens betydde något för Markus att hon spelat den. Och varför hade hon sprungit idag, ännu en gång var på grund av Markus och Jonas. Ibland visste hon inte fall hon sprang för sig själv eller för dem. Ibland undrade hon över det här med tid, ibland gick den så snabbt och ibland så sakta. Det kändes som om hela den här dagen hade varit lika lång som en hel vecka. Hon hade försökt få tiden att gå snabbare genom att skämta och skratta, men det hade inte hjälpt alls. Och inte hade det blivit bättre av att vara ensam med Markus och Jonas. Hon blundade och suckade ännu en gång högt för sig själv. Tänkte på hur glad Markus hade sett ut. När dagen äntligen var slut och hon skulle till Fredriksson hade hon sett hur Markus hand sökt sig till Jonas. Ingrid hade tittat från håll och hade sett hur Markus knappt märkbart krokade om sitt lillfinger om Jonas. Att se det hade gjort så ont och all den glädje hon försökt lura i sig hela dagen hade försvunnit. Hon hade sprungit och slutat upp här. Lutad mot ett träd, spelandes för sig själv.
Ingen visste var hon var. Hon skulle ha vari hemma för flera timmar sedan och sommarljuset höll på att mörkna. Ingrids mamma hade blivit orolig och hade rusat över till Markus mamma. då hade hon berättat att Ingrid var borta, ho hade inte dykt upp oss Fredriksson och ingen visste var hon var. När Markus fick höra att Ingrid var borta stelnade det till inom honom. Borta? Ingrid? Det tog ett tag innan han kunde koppla det faktum, men när han väl hade gjort det gick det fort. Han grep snabbt tag i hans jacka, rusade ut och ignorerade hans mammas röst som ropade förvånat efter honom. Varför hade hon försvunnit? Hade hon blivit kidnappad? Rymt? Han som trodde att allt hade varit bra. Han hade inte alls sovit den natten innan första skoldagen. Hur skulle han förklara för Ingrid när de sågs? Men i skolan hade hon varit precis som vanligt. Kanske hade det varit som hon sa, att hon bara blivit förvånad. Det hade känts så bra! Att se henne le mot honom som hon brukar göra. Vad kunde göra honom lyckligare än att ha sin bästa kompis och den man älskar allra mest vid sin sida. Markus hade vari så sprudlande glad, gått runt med ett flin hela dagen. Inget kunde få honom på dåligt humör, hade han tänkt. Men det hade varit svårt att se hur tjejerna flockades runt Jonas och det hade gjort Markus så förbaskat arg. Han var avundsjuk. när de tillslut hade fått ett tillfälle för sig själva hade det känts så nervöst, det pirrade i Markus. Han ville så gärna hålla Jonas i handen, kyssa honom, hålla om honom. Men han vågade inte. Markus fingrar snuddade vis Jonas där de stod tätt intill varandra och väntade på bussen. Sakta och lita osäkert krokade han om sitt lillfinger om Jonas, det var ju inte att hålla handen precis. Jonas såg lika obekymrad ut som vanligt, men Markus kände hur Jonas höll om hans lillfinger hårt, som för att säga ”jag har saknat dig med”. När han tänkte på saken så hade han inte sett till Ingrid efter det, hon hade inte ens sagt hejdå. Efter skolan hade Markus och Jonas gått hem till Jonas. Det var ingen hemma, det var det sällan om eftermiddagarna. Hans föräldrar var mäklare och jobbade hela tiden, se det var inte ofta hemma. När de väl kommit innan för dörren tog Jonas tag om Markus hand och höll om den hårt. När Jonas gjorde så där var Markus bara tvungen att krama honom. Han hade under den tiden han känt Jonas blivit beroende. Beroende av Jonas. Han kunde inte längre klara sig utan Jonnas, utan hans ord, utan hans smekningar. Jonas hade inte varit sen med att även hålla om Markus och Markus kände hur Jonas sökte sig under hans tröja. Det kittlade i hela kroppen på Markus när Jonas smekte honom sådär. Det var alltid Jonas som tog initiativ, men det var skönt att låta någon annan bestämma. Jonas drog sina fingrar genom Markus hår och han ryste i hela kroppen. Sedan kysstes de, smektes de. Markus gillade hur Jonas tryckte upp honom mot väggen i hallen och kysste honom så hårt, så intensivt. Det var Jonas tecken på att han älskade Markus. Markus älskade även Jonas. Det hade han viskat i Jonas öra många gånger och det viskade han nu också. Just då hade allt varit bra, där de stod tätt intill och rörde varandra överallt. Men nu kändes det tomt och kallt. Hur mycket Markus än visste att han inte skulle klara sig utan Jonas, visste han att han inte skulle klara sig utan Ingrid heller. Hon hade alltid funnits där. Alltid. Han fumlade upp telefonen upp ur fickan, slog in numret vant. Ingrid svarade inte. Han ringde gång på gång men hon svarade aldrig. Han småsprang ner till hamnen, skulle möta Jonas där. Han behövde honom. De hade ingen aning om vart de skulle leta, gick genom den lilla staden och frågade folk som gick förbi. Men ingen hade sett henne. Markus tänkte efter, vart brukar Ingrid vara? hamnen, Fredriksson, kiosken, skogen... Skogen! Självklart skulle hon vara där hon gick alltid dit när hon skulle tänka som hon sa. Ingrid kunde skogen som sin egen hand, brukade ofta vandra där med sin pappa när hon var liten. Markus var inte lika bra på att hitta, men lite kunde han, ibland hade Ingrid tagit med honom. Markus och Jonas ropade efter Ingerid, önskade att de hade haft en ficklampa med sig, det var nästan mörkt nu. Plötsligt stannade Jonas till och satte fingret för munnen för att visa Markus att han skulle vara tyst. Då kunde han även höra det Jonas hörde. Det var en flöjtmelodi och Markus kände mycket väl igen låten som spelades, det var låten Ingrid spelat för honom. Sakta, smygandes gick de mot melodin och ju närmare de kom ju tydligare blev det. Tillslut uppenbarade sig Ingrid. Hon satt lutad mot ett träd, spelade så vackert. Hon var så vacker där hon satt och han studerade hennes ansikte och fingrar som vant spelade mot flöjten. Hon såg sorgsen ut, var det hans fel, tänkte Markus, Var det han som hade orsakat detta sorgsna uttryck på Ingrids ansikte. En gren bröts under hans skor och han såg hur Ingrid reagerade och tittade mot hans håll. Hon slutade genast spela. Ingrid undvek Markus blick, och Markus sökte hennes. Markus försökte ställa sig framför henne så att hon skulle bli tvungen att titta på honom, men hon tittade ner. Det var som om hon inte såg honom, som om han inte ens fanns där. Hon plockade lugnt ner sin flöjt i fodralet, lutade det försiktigt mot trädet. Sedan för första gången mötte hon Markus blick. Sedan sprang hon. Varken Jonas eller Markus hade väntat sig det, men de sprang båda efter. Ingrid kunde springa fort, och hon utnyttjade det. Markus fart började svacka, han hade svårt att andas. Men oväntat nog, för både Markus och Ingrid fortsatte Jonas att springa. Markus som lunkade efter kunde se hur Jonas sprang ifatt Ingrid, fick tag i hennes midja och hindrade henne från att springa mer. Markus såg hur Ingerid skrek och försökte sparka sig loss. Men hon hade ingen chans. Jonas var stark, det visste Markus mycket väl och Ingrid som var liten och nätt skulle omöjligen kunna ta sig ur hans grepp. Markus kom ikapp ställde sig mittemot Ingrid. Han kunde inte urskilja fall det var tårar eller regn i hennes ansikte. Det öste ner, det såg han nu men ingen märkte, knappt han själv gjorde det. Han såg hur Ingrid började ge upp, hon kanske förstod att hon inte kunde ta sig loss. Hon föll gråtandes ner till marken, drog Jonas med sig. Jonas släppte inte sitt tag om Ingrid, men istället för att hålla fast henne såg det ut som om han kramade henne hårt bakifrån. Han såg hur Ingrid grät, snörvlade till. Om Markus hade haft en näsduk hade hon fått, men det hade han inte. Ingrid lugnade ner sig och Jonas kunde slappna av lite och släppa ifrån hans grepp lite. Markus ställde sig på knä framför Ingrid, letade efter orden som behövde sägas. Han kunde se hur nya tårar ville tränga sig fram ur hennes ögon, men även hur Ingrid försökte hålla in dem ´hur kunde du göra så här mo mig? Hur kunde ni göra så?´viskade hon. ´hur kunde du svika mig så, glömma mig, sluta bry dig om mig?´Hon snörvlade till på nytt. Markus tog ett stadigt tag om Ingrids axlar, ville säga förlåt, ville krama henne, ville se henne le. Men han visste inte hur han skulle säga det, han var inte bra med ord. plötsligt tog hon sig ur hans grepp och hoppade kvickt upp för att göra ett nytt språng. Men Markus tog tag i Ingrids handled ´snälla, stanna´ bad han och ställde sig bredvid Ingrid. Jonas satt fåraktigt kvar på den blöta marken. Då lutade sig Ingrid sitt huvud mot Markus axel, lirkade sina armar runt hans nacke.
´när blev allt så fel?´mumlade hon i hans tröja.
Även fast hon egentligen inte ville, orkade hon inte göra motstånd. Hon hade varit uppe i över ett dygn och lät sig stödjas mellan Jonas och Markus. Hon hade ingen energi kvar, hade knappt sovit, inte mått bra och sprunigt ett antal gånger. Hon skämdes för sig själv, för sitt utbrott. Hon som hade bestämt sig för att inte gråta, i alla fall inte inför dem. Men hon hade inte kunnat hejda sig, tårarna hade bara runnit. Hon hade ont i midjan, kunde fortfarande känna Jonas tag om henne. han hade hållit om henne så hårt, vägrat låta henne gå. Hon hade nästan varit rädd, rädd för Jonas starka farliga grepp om henne. Hans grepp hade varit så kall att hon tillslut gett upp, fallit ner mot marken. Då grät hon, släppte ut tårar som varit instängda i flera dagar. När hon hade sjunkit ner mot marken hade hon märkt hur blöt hon var, insett hur regnet öste ner över hennes panna. Hon hade känt Jonas armar om sig, men inte längre kalla och hårda, utan hårt som för att säga förlåt. ´förstår du inte Jonas, att det alltid är så här jag velat att du ska hålla om mig?´tänkte Ingrid. Att få känna dina armar om mig, bara det. Hade hon haft ord hade hon sprungit ännu en gång, men benen ville inte lyda, att ställa sig upp var bara en ansträngning. De hade gått omkring ett tag nu i skogen och Ingrid orkade inte tänka på fall hon tyngde ner Markus och Jonas. ´fan´ hörde hon Markus säga högt för sig själv. Hon förstod precis varför han sa så. De var alla dyblöta och de verkade inte ha en aning om vart de var på väg. Fast Ingrid kunde skogen, visste att det fanns ett loft i närheten. Hon slet sig från Markus och Jonas, men Jonas var snabb och fångade hennes handled. Men Ingrid vände sig lugnt om och sa ´släpp´ och underligt nog gjorde han det. ´jag vet ett ställa´ sa hon. ´ett loft, vi kanske kan söka skydd där från regnet´. Hon började gå, hörde hur de gick bakom henne. Det var ett bra tillfälle att springa nu, tänkte hon men hon visste att för eller senare skulle hon möta det här problemet. Hon stannade till plötsligt, kände hur både Markus och Jonas dunkade in i hennes rygg. Hon såg si omkring, bestämde sig för att gå åt höger. ´snart framme´ sa hon. Dörren till loftet hade inte gått att öppna, istället hade Ingrid slagit sönder ett fönster med en sten. Det hade varit otroligt skönt att kasta stenen mot fönstret och se hur glaset krossades. Det var fuktigt och kvavt i loftet, man kunde se att ingen varit där på länge. Markus och Jonas följde Ingrid tätt vid hennes sida, inte för att skydda, utan som för att se till att hon inte rymde ifrån dem. Hon satte sig ner på golvet, i ett rum som en gång i tiden såg ut att ha varit ett vardagsrum. Markus och Jonas satte sig lutade mot väggen mittemot, tätt intill varandra. Hon andades djupt, försökte tänka, koncentrerade sig. Hon ignorerade Markus rop och Jonas hand som sökte sig till henne. Men hon behövde förbereda sig på vad som behövdes sägas. Sakta kröp hon till Markus och Jonas, tittade på dem, först Markus, sedan Jonas och sedan Markus igen. Hon kunde se att de försökte vara tålmodiga, vänta på att hon skulle tala först. ´det gör ont´ sa hon tillslut. ´ont att se de som betyder mest för en, svika en´. ´för ni svek mig så fruktansvärt mycket. ni ljög för mig, berättade ingenting för mig, undvek mig. och du´ sa hon och vände sig mot Markus. ´ska inte du föreställa min bästa vän? jag berättade allt för dig, litade på dig, och ändå svek du mig såhär.´ hon tittade på de båda igen. ´det är ni som gjorde mig illa, ni som gjorde mig så här´ sa hon och punkterade varje ord. Markus såg sårad och förvånad ut. ´vad är det att se förvånad ut för´ sa hon. ´allt är ditt fel, allt är ert fel, allt allt allt!´. Hon ställde sig upp och tittade ner på dem. ´allt är ert fel´. Hon suckade för sig själv, strök håret ur pannan. ´imorgon åker jag på konsert, ska spela flöjt i Stockholm, jag kommer tillbaka på fredag, vi får prata då´ hon tvekade lite. ´nu går vi hem´ sa hon och gick mot dörren. Ingen protesterade.
Tre dagar hade det gått. Tre dagar sedan de hade skjilts vid vägen utanför skogen. tre dagar sedan Markus hade sett Ingrids ledsna rygg gå mott sitt hus. Själv hade han stått där med Jonas och sett dum ut. Till och med Jonas, hans Jonas som klarar allt verkade på dåligt humör, dämpad. Det hade även varit tre dagar sedan han hade träffat Jonas. Det gick inte att se på honom, hur mycket han än älskade honom kunde han inte undgå tanken att tänka ”om han bara inte hade flyttat hit”. Jonas hade velat komma, trösta, så som bara han kan. Men Markus hade inte kunnat vila i hans armar utan att känna sig skyldig. i tre dagar hade han varit instängd i sitt rum, tänkt på allt och ingenting. Ju mer han försökte tänka ju sämre gick det att tänka. Han försökte verkligen men de han ville tänka kunde han inte förklara. Han försökte förklara situationen för sig själv, det brukade han göra när något var krångligt. Då fick han bättre koll på det hela. Men det gick inte alls. Nu låg han där, undrade över hur det skulle bli. Det var redan kväll på den sista, den tredje dagen. skulle Ingrid komma till honom? Han visste inte mer än att sitta på sin säng och vänta. Han hörde en knackning på dörren och reagerade snabbt. tänkte direkt på Ingrid och kastade sig ur sängen för att öppna. där ute stod en förvånad Jonas. Inte undra på att han var förvånad när Markus så plötsligt hade ryckt upp dörren. Markus axlar molade när han såg Jonas. Visst var han glad över att se honom, någonstans där inne var han det. Men tankarna på Ingrid låg just nu så långt fram att det inte gick att tänka på något annat. ´hon vill att vi ska komma´ sa Jonas och viftade med mobilen i sin vänstra hand. Markus tog tag i mobilen, läste meddelandet om att de skulle mötas vid loftet, där allt hade hänt. Jonas och Markus såg på varandra, de behövde inte säga något, de visste vart de skulle och dit skulle de. De hittade Ingrid lutad mot loftväggen. Både Markus och Jonas blev förvånade av den syn de såg. Ingrid satt där, det visste de, men hon såg inte ut som Ingrid. Hon hade kort hår, klippt minst 15 cm. Hon hade en vit klänning på sig, den hon brukade ha på sommaravslutningar i skolan. Markus förstod inte varför hon hade den, den brukade hon aldrig ha annars. men Ingrid var, ja hon var vacker. Med sitt korpsvarta korta hår i sin ljusa klänning. hon hade flöjten i ena handen, Markus kunde inte se fodralet. Hon ställde sig kvickt upp och klänningen fladdrade till. ´kom´ sa hon och vände ryggen mot de båda. Hon gick snabbt och vant genom den ojämna marken i skogen. Markus och Jonas hade svårt att hänga med. Markus tänkte inte efter när han tog tag i Jonas, men tog bort sin hand illa kvickt. Jonas såg både förvånad och sårad ut. Kanske även han hade kommit att behöva honom. Hon ledde dem till en öppen plats. Det var som om alla träd hade slutat växa där. Den lilla plats de nu var på var rund och solen sken genom de blad som skyddade deras gömställe. Jo det såg ut som ett gömställe. det fanns blommar, svamp, till och med en bäck. Ingrid tog dem båda i handen och ledde dem bort till bäcken. bara beröringen av Ingrid kändes bra men förvånande. Hon ställde dem framför sig och själv ställde hon sig framför bäcken. De såg alla på varandra, allt var tyst förutom de ljud som skogen skapade. det var nu som Markus förstod varför Ingrid älskade att vara i skogen.
´även en konsert måste ha ett slut, och slutet är äntligen här´ sa hon. Markus förstod inte alls vad hon menade, var det här slutet? han såg hur Ingrid reste sina armar, tog om sina händer om flöjten och spelade. Det var en lugn låt, med vackra lugna toner, men plötsligt blev det hetsigt och vilt. När Markus och Jonas hörde den låt som Ingrid spelade på sin flöjt förstod de. De bara förstod allt. De behövde inte prata med varandra, de behövde bara lyssna, lyssna på varandras hjärtan. Men att lyssna till någon annans är svårt, och det är även svårt att få andra att lyssna till ens eget. Det var vackert. Allt var vackert. Ingrid som stod där med sitt hår, sin klänning och en flöjt. Skogen som spelade med, som en orkester. Låten slutade lugnt och hon drog ut på den sista tonen. Hon lade flöjten varsamt på gräset, reste sig upp. Tittade på de båda. Sedan tog hon ett steg fram och kramade dem båda. Hennes huvud låg mellan deras axlar och hon höll om dem med sina smala armar. ´jag älskar er´ sa hon. Både Markus och Jonas kramade om henne hårt. De var som om de alla hade samlat de stenar som staplats på i deras bröst, och kastat de allesammans i bäcken. Ingrid släppte sitt tag om dem, log lite. Sedan började hon berätta ´när jag var liten gick jag ofta hit. älskade lugnet, luften här. när jag brukade vara här, kändes det som om jag var den ända människan i världen. Ser ni bäcken? Ser ni plankorna som ligger där? de la jag dit för flera år sedan, när jag var så liten att jag inte kunde hoppa över. Jag brukade stå där och undra fall de skulle hålla mig. om de år för år skulle kunna hålla mig undan från marken ju äldre jag blev. ser ni plankorna, hur de är knäckta rakt över på mitten? Jag prövade i år med. de kunde inte hålla mig uppe. jag grät, grät för att allt hade fallit samman. men sedan, ställde jag mig upp och reste mig ur vattnet. Jag var tvungen att hitta en lösning. och när allt har lugnat ner sig, då kommer lösningarna till en. varför skulle jag gråta över min vackra bro som under så många år hållit mig uppe. jag vet att den skulle vilja att jag inte gav upp, utan att jag gjorde något. då tittade jag, jag såg för första gången, att min stora bäck inte längre var så stor. jag hade blivit äldre, nu kunde jag säkert hoppa över bäcken´ Ingrid tystnade, tog sats och hoppade över bäcken. Hon landade stabilt på andra siden, log mot dem. ´ser ni? Det gick´ Markus och Jonas hoppade över bäcken de med, det kändes rätt för de alla. ´vad har det att göra med oss egentligen?´sa Jonas. Ingrid log och svarade állt´. Jonas förstod inte, men Markus gjorde det. Det hade verkligen allt med det här att göra.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Miip - 21 aug 07 - 21:05- Betyg:  | | asbraa!! :D jag älskar den 8D duttiga duttiga du^^ |
|
|
|
