Din plats på jorden. |
Jag gick nerför stranden och föll en tår i havet.
Kan inte fatta att det är sant, att du är borta.
Att du har lämnat din plats på jorden,
Jag kan inte förstå dom orden.
Du var den finaste människan i världen
Du gjorde allt gott, och du gjorde allt bra
Det borde jag förstått, att varje dag för dej var en önskan
En önskan om att, ge och få, kärlek.
Jag går längs stranden, och tänker på dej
Och plötsligt far en varm känsla genom mig,
Var det du som kom?
Jag vänder mig om, och tittar bakom.
En röst säger, inte bakom, inte framför – i dig!
Och jag visste precis,
Med den mjuka rösten, att du pratade med mig.
|
|
|
|
