Över en planka [del 1/2] |
Över en planka
Ni vet en såndär bro, som går över till exempel en bäck. En bro utav några enkla plankor jämsides varandra över bäcken. Plankorna är vingliga och ostadiga, men inte alls svåra att gå över. Vet man bara hur, är det faktiskt väldigt enkelt. Just nu stod hon där ännu en gång, framför bron. Gillade känslan av att precis stiga på bron. Det kändes lite farligt att kliva på de vingliga och ostadiga plankorna. Man visste ju inte fall plankorna skulle svikta eller gå av på mitten, så att man faller i. nu stod hon där, hoppade lite lätt på bron, skulle den gå av nu?
Hon blickade ner mot bäcken kunde se sin skugga och hur solen bakom henne speglades i vattnet. Det var en fin dag, det såg hon nu. Även fast det såg fint och soligt ut, blåste vinden kallt och hårt. Hon strök håret från sitt ansikte, men vinden envisades med att blåsa henne precis där. Hon vände sig om för att undvika vinden men möttes istället av solen som bländade hennes ögon. Plankorna vilade ostadigt under hennes fötter. Hon spretade på tårna. Den andra tån var längre än hennes stortå. Hon undrade hur det kunde vara så. Vad var det då för mening med att kalla den första tån för stortån fall den inte var störst?
Hon hoppade ännu en gång på bron. Stirrade ner. Inte gick den sönder denna gång heller.
Hon torkade regnet ur ansiktet. Regn som hade blandats med tårar. Hon undrade hur det kunde komma sig att de nu satt här alla tre. Regnet öste ner utanför och det var fuktigt inne i loftet. När hade allt blivit så fel?
Hon kom ihåg dagen efter allt hade hänt, då de skulle behöva ses i skolan. Hon ville verkligen inte se deras ansikten, påminnas om vad som hade hänt. Men även om hon skulle slippa se dem hade hon tänkt på det i alla fall. Hon höll böckerna hårt mot bröstet, kändes ovant att ännu en gång hålla dem, men det kändes väl så när sommaren var över och man var tillbaka till skolan igen. Hon hade inte sett till Markus ännu, och inte Jonas för den delen heller. Flera gånger hade hon tänkt och hoppats att om hon blundade och stängde ögonen skulle inget av det här ha hänt. Jonas skulle aldrig ha flyttat in och Markus skulle som vanligt på morgonen komma på mopeden strålande glad. Markus var nästan alltid glad, det var en del av hans personlighet, alltid optimistisk. Om allt hade varit som vanligt skulle han ha slängt henne hjälmen och de skulle tillsammans ha åkt iväg till skolan. Hon älskade att sitta bakom Markus när han körde. Det kändes tryggt att hålla om hans midja och känna hur vinden möter deras ansikten. Att köra själv skulle aldrig falla henne in, hon var rädd för att köra själv. Denna morgon hade inte Markus kommit, fast det visste hon i och för sig inte. Hon hade gått hemifrån tidigare än vanligt, suttit utanför skolgrindarna tills vaktmästaren hade kommit och låst upp. Skolgården hade varit tom, vilket var ovanligt eftersom den alltid annars var full med liv och rörelse. Eftersom tiden gick kom det fler och fler. Hon blev allt ängsligare, hon visste ju att de tillslut skulle komma och hon visste inte fall hon var redo än för att möta dem. Vad skulle hon säga när hon såg dem? Hon satte sig utanför klassrummet, mötte folk hon gillade, folk hon inte alls tyckte om. Men det spelade ingen roll vart hon än såg sig om, det tycktes som om Markus och Jonas ansikten fanns överallt. När hon väl såg dem komma emot sig kändes det nästan overkligt. Hon klämde nävarna hårt, kände hur naglarna borrade sig djupt in i handflatorna. När Markus och Jonas tillslut stod där framför henne kändes det väldigt olustigt och det var som om orden bara hade runnit ur henne. Men hon lyckades fyra av ett stort leende mot dem, ett falskt leende. Markus såg inte heller ut att må bra. Han hade stora ringar under ögonen och såg säkert lika eländig ut som henne. Hon kunde se hur han verkligen försökte få fram orden och säga de rätta sakerna. Men det verkade som om han hade samma problem som henne. Hon hoppades att det inte syntes hur sårad hon var, för hon ville inte visa den sidan för dem. Hon såg hur Jonas viskade i Markus öra och hur Markus samlade sig för att prata med henne.
`erm, jag, eller snarare vi skulle vilja prata med dig, ja du vet angående igår, fall det skulle vara okej alltså, vi kanske skulle kunna gå bort lite, sätta oss-`
`men det finns inget att prata om, allt är okej, jag blev bara väldigt… förvånad` sa hon och pressade fram ett leende till dem. Detta var allt hon kunde få fram utan att låta gråtfärdig. Markus tittade misstänksamt mot henne men såg samtidigt lättad ut. Det var som om hon kunde se hur en tung sten lyftes från hans bröst, men samtidig kunde hon känna hur högarna av stenarna i hennes hjärta bara blev högre och högre.
Markus satt med knäna mot bröstet och flämtade fortfarande. Att sprina i regnet hade gjort honom dyngsur och han tvivlade på att de skulle torka ordentligt i det fuktiga loftet. Bredvid honom satt Jonas och Markus sneglade mot hans håll. Han kunde se hur han närmade sig Ingrid som satt mittemot dem, men kunde också se hur hon försökte trycka sig så nära väggen som det gick. Markus suckade, visst kunde han förstå varför hon var som hon var och hur hon kände. Men att se henne som så här framför honom var nästan för mycket. Hur hade allt blivit så fel?
Han hade sprungit hela vägen till stranden, vinden hade blåst i hans hår och han hade fått sanden i ögonen. Men han slutade inte att springa, han behövde komma bort, bort från sina känslor. Han satte sig på en sten, flämtade och försökte andas. Han visste at det var dumt att springa när lungorna inte funkade som de ska och man hade astma. Men det brukade itne hindra honom från att vanligtvis springa, men han ångrade sig alltid efteråt. Det gjorde ont i bröstet och han kämpade för varje andetag.
Andas in
Andas ut
Andas in
Andas ut
Han blickade ut mot sjön, luften var mycket klarare vid vattnet och han kände hur det blev lättare att andas. Han torkade bort svetten i pannan med tröjärmen, han hade sprungit riktigt fort den här gången, överträffat sig själv. Han drog av sig skorna, strumporna och doppade sakta ner fötterna i det kalla vattnet. Det var så kallt att han ryste till när fötterna äntligen var under ytan. Egentligen borde han kanske doppa huvudet istället, kanske då skulle hans tankar klarna till. Varför kände han såhär? Kanske skulle han kunna växa ifrån dessa tankar om han bara satt här på stenen tills han blev vettig igen. Han hörde steg bakom sig och tittade dit. Upptäckte att Jonas var på väg mot honom. Hjärtat slog ett extra slag inom honom och Markus tittade på honom när han kom närmare. Jonas tuggade som vanligt på ett grässtrå och såg lika obekymrad ut som vanligt. Han bara var sån. När Jonas gick förbi honom strök han sin hand över hans panna, drog fingrarna genom hans hår som han brukar göra. Markus ryste, andades, blundade. `det ordnar sig` sa Jonas lugnt och gick bort mot vattnet.
De hade legat där alla tre, hon kom ihåg känslan att ligga där mellan dem. Alla hade tuggat på ett grässtrå. Det hade bara blivit så. Jonas tuggade alltid på ett grässtrå, det var lugnande hade han sagt. Och det var det, det kunde Ingrid konstatera. På något underligt vis hade Ingrids hand hamnat i Jonas. Hans hand var lugnande och hon gillade hur det kändes i hela kroppen när han höll henne så. De låg där alla tre, tätt intill varandra, hörde hur Jonas började sjunga. Hon kände igen sången, men kunde inte sätta på tummen vart hon hört den förut. Jonas sjöng fint, vackert. Han hade en oväntat ljus röst, hes med ändå starkt. Både Ingrid och Markus låg tysta och stilla för att lyssna. Det var nog när hon för första gången hon fick höra Jonas sjunga som hon blev kär i honom. Hon sneglade mot Markus håll, tog även honom i handen och njöt av att ligga mellan sin kärlek och bästa vän.
Markus mindes särskilt den där dagen då et egentligen började. Han visste att Ingrid var kär i Jonas, det hade hon sagt många gånger men varför störde det honom så fruktansvärt mycket? Han förstod inte. Det var inte det att han var kär i Ingrid, för det kändes helt enkelt inte så. Det kändes mer som om Ingrid var på väg att ta Jonas ifrån honom. Var han kär i Jonas? Markus skakade på huvudet, vad tänkte han på för dumt egentligen. Men Markus visste, även fast han inte ville erkänna det, att de låg något i det han kunde inte råför varför hjärtat hoppade till i honom varje gång han såg Jonas. Han kunde inte råför varför det pirrade så skönt i magen när Jonas drog sina fingrar genom hans hår. Men han borde verkligen inte känna såhär. Han borde verkligen inte! Det var inte rätt, han borde gilla tjejer, bröst och tjejer. Inte... killar. Att vara kär i Jonas hade han aldrig tänkt på fall det inte hade varit för den där festen på stranden då alla ungdomar i byn hade kommit. Som tur var hade inte Ingrid kommit, hon hade varit oss Fredriksson för att öva på sin tvärflöjt. De hade suttit där på stranden, tätt intill varandra. Det var då fjärilarna i magen för första gången kom ut ur sina kokonger. Han hade aldrig varit ensam med Jonas förut. Ingrid hade alltid suttit där mellan dem. Markus kunde inte undgå att känna sig skyldig, det var ju Ingrid som var kär i Jonas, inte han! När de hade suttit där intill varandra hade deras händer utav misstag råkat snudda vid varandra. Just då hade det blivit för mycket för Markus och han hade sprungit iväg. Dagen efter på väg till utomhusbadet hade Markus känts sig ängslig. Vad skulle Jonas tro när Markus bara hade sprungit iväg så plötsligt. Men jonas hade inte verkat annorlunda än vanligt. Markus kunde inte hjälpa hur hans andning blev tyngre när han såg Jonas bara överkropp. Han var så vacker där han stod. Hans blöta hår som droppade ner mot hans rygg, ner mot badbyxornas linning. Markus följde dropparnas väg mot Jonas svank. Han fick en sådan lust att ta emot dropparna, slicka bort dem från hans rygg. Markus blev plötsligt generad över sina egna tankar och skyndade sig att hoppa i för att kyla av sig. Allt var så lätt i vattnet, hans tankar, allt. Det enda han kunde känna och höra var hans hjärtslag. De dunkade hårt, så hårt att han tillslut blev tvungen att simma upp mot ytan. Markus möttes av solens strålar och av Jonas som stod böjd ovanför honom. `ska vi byta om då?´sa Jonas och begav sig mot omklädningsrummet utan att vänta på ett svar. Omklädningsrummet var tomt och bara tanken på att vara ensam i ett rum med jonas var nästan för mycket. Men Markus bet ihop och tvingade sig att stanna kvar. Han duschade snabbt, försökte tänka på något annat. Han tänkte bland annat på fiskar. Fisk vatten fisk. Oskyldigt. Efter att ha duschat började han ta på sig, snabbt. Ville ut därifrån fort. Men så tittade han mot Jonas håll, kunde se hur han tog på sig plagg för plagg. Då kunde inte Markus hindra sig själv, kroppen gjorde vad den ville. Han gick mot Jonas nakna rygg och slog armarna om honom. De var nästan lika långa, Markus var några centimeter kortare och hans näsa hamnade i Jonas hår. Han andades in lukten av Jonas, gillade känslan att hålla Jonas så nära. Han kände hur Jonas tog tag i hans händer, lyfte dem sakta från hans kropp. Markus visste att något skulle bli fel. Han visste att Jonas kanske skulle komma att hata honom för det han hade gjort. Men Markus tänkte att om han bara kunde få hålla om honom en gång så skulle det räcka. Jonas vände sig så att han stod mittemot Markus och tittade på honom. Markus vek undan sin blick, kunde inte titta på Jonas efter det han gjort. Han kände hur Jonas tog tag om hans ansikte, vände det så att han blev tvungen att se Jonas i ögonen. `jag visste väl att det skulle bli såhär´ sa Jonas och närmade sig för att kyssa honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Miip - 20 aug 07 - 18:48 | | åh, jag älskar den här ju!! 8D | BloodDead - 19 aug 07 - 12:14- Betyg:  | | Lång men jättebra |
|
|
|
