På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Vill inte leva, men kan inte dö - Del 5

Ledarna räknade upp de regler som gällde på lägret samtidigt som deltagarna satt och proppade sig fulla med bullar.
”Det är tandborstning klockan tio och halvelva ska det vara släckt på rummen. Er ledare kommer och kollar så att ni inte är uppe och busar”, sa Sussie och log. Emil tog över.
”Mobbning är totalt förbjudet, och om vi får reda på att någon känner sig utfryst av någon eller mobbad av någon, kommer mobbaren att bli hemskickad genast”, sa han allvarligt.
”Men vi hoppas att inget sånt behöver ske”, sa Klara.
”Ja, det var väl i princip allt va?” sa Love och såg sig om på lägerdeltagarna. De andra ledarna nickade och skickade sen iväg ungdomarna att göra vad de ville i huset. Isak reste sig upp och följde efter Johan och Vera som banade sig bort mot utgången. De stannade utanför huset och såg sig omkring.
”Vart tog Tove vägen?” frågade Vera. Johan såg sig omkring.
”Jag vet inte… följde hon inte efter oss?” frågade hon. Isak skakade på huvudet.
”Nej… jag tror att hon stannade kvar…” sa Isak. Vera ryckte på axlarna.
”Jag går in och letar efter henne. Känns taskigt att bara lämna henne”, sa hon och gick in igen. Någon minut senare kom hon tillbaka.
”Love ville tydligen snacka med henne om något, hon sa att vi inte behövde vänta på henne”, sa Vera. Killarna nickade.
”Vad ska vi göra då?” frågade Johan.
”Kan vi inte utforska stället?” frågade Vera ivrigt.
”Visst”, sa Johan och såg frågande på Isak, som ryckte på axlarna.
”Gör det ni, jag är lite trött, tror att jag går upp på rummet istället”, sa han. Johan såg på honom.
”Är det säkert?” frågade han. Isak nickade.
”Japp, ibland vill jag vara ensam”, sa han. Vera och Johan sa hejdå och började gå därifrån. Isak vände på klacken och började gå mot rummet istället. De flesta hade gjort som Johan och Vera, gått ut. Men några satt i sällskapsrummet och spelade olika spel eller tecknade. Isak gick uppför trapporna och öppnade dörren till deras rum.
”Oj, förlåt”, sa han när han såg Tove och Love sitta i fåtöljerna och diskutera något. Båda två såg upp på honom.
”Nej, nej, kom in. Jag ska gå nu”, sa Love och reste sig. Isak, som egentligen inte hade någon större lust att vara ensam med Tove, nickade ändå och gick in i rummet.
”Men tänk på det i alla fall…” sa Love till Tove, som nickade.
”Jag ska…” sa hon. Isak undrade vad det rörde sig om och satte sig i soffan och slog på teven.
”Vi ses vid middagen”, sa Love och lämnade dem ensamma. Det blev en pinsam tystnad i rummet. Isak låtsades vara ivrigt intresserad av teven, men eftersom de visade reklam gick det inte särskilt bra. Han tyckte att han borde säga något.
”Öh… så… vad snackade ni om då?” sa han. Tove gav honom en ilsken blick.
”Har väl inte du med att göra?” fräste hon. Isak ryggade tillbaka.
”Nej, jag har väl inte det, antar jag…” sa han och ångrade att han sagt något.
”Varför lägger du dig i hela jävla tiden?” sa Tove ilsket och reste sig häftigt. Isak såg på henne.
”Det gör jag väl inte heller! Det är du som är så jävla förbannad, vad har jag gjort dig egentligen?” snäste han till henne. Hon såg ursinnigt på honom.
”Jag har inte… Jag är inte… Det är ju du som…” stammade hon, fortfarande ursinnigt.
”Ge dig, jag har inte gjort dig någonting, du har hatat mig sen vi sågs, du tar all plats och du kan fan inte…” Isak visste inte vad han skulle säga mer.
”Jävla bög”, väste Tove högt.
”Du är ju sjuk i huvet”, sa han. Hon såg på honom och sprang sen in på in på hennes och Veras rum. Hon smällde igen dörren efter sig. Isak var tyst och satt kvar. Orden hade svidit i honom som om någon skurit upp de sår som äntligen läkt. Slagen och orden Adrian låtit hagla över honom kom igen och bilderna flimrade förbi i hans hjärna. Han reste sig hastigt och stängde dörren efter sig. Kvar stod teven i det tomma rummet och lät.

Tove låg på sängen. Hon funderade. Var det som han, Isak, sa. Tog hon all plats. Ville hon bara vara i centrum? Försökte hon bara få uppmärksamhet? Nej, det gjorde hon inte. Han visste inte vad han snackade om. Han hade ingen pappa som slogs, drack eller sket fullkomligt i honom. Nej, han visste ingenting! Det var han som la sig i allting hela tiden och trodde att han visste bäst om allt och alla. Vad hade han för rätt att veta vad hon och Love hade pratat om? Hon rös till när hon tänkte på Love. Nej, nej, hon var inte kär. Hon var bara väldigt intresserad. Det var något med hans guldblonda hår… det gjorde henne… Hon visste inte. Men hon var inte kär. Hon var bara intresserad. Men kunde vanligt intresse övergå till Kärlek om man umgicks mycket? Isak hade avbrutit dom. Hon hade haft en egen stund med Love och han hade kommit och förstört. Men hon visste inte vad hon skulle göra. Love hade bett henne att hjälpa honom med en sak han gjorde i skolan. Han behövde en framsida till ett projekt, och han behövde en bild av en kille.
”Man måste känna en speciell känsla, precis den känslan jag fick när jag såg din teckning”, hade han sagt. Han hade bett henne att skissa en framsida åt honom.
”Du kan väl be någon rita av dig själv?” hade hon sagt. Men han hade skakat på huvudet. Själva grejen var att det inte skulle vara någon som vart med på projektet.
”Jag vet inte… jag tecknar inte åt andra…” hade hon sagt. Det var då Isak hade kommit och Love hade sagt:
”Men tänk på det i alla fall…” och sen hade han rört hennes hand och gått därifrån. Hon fattade inte vad det var med henne. Hon hade aldrig förut vart intresserad av någon, och nu, ville hon ha just honom, som hon inte kunde få. Men det skadade inte att bli vänner. De kunde inte förbjuda några att bli vänner. Det kunde dom väl inte? Hon hade bestämt sig, hon skulle göra den där framsidan.
Hon vände på sig i sängen. Hon visste inte varför hon kallat Isak för bög. Hon skämdes faktiskt. Det var nästan som när Christopher-offer skrek Psycho efter henne. Eller hora… det var ännu värre. Men det hade bara sluppit ur henne. Hon hade inte tänkt säga det. Men hela hans attityd var, ”jag-är-så-jävla-mycket-bättre-än-dig” och hon stod inte ut med det. Hon hatade personer som trodde de var bättre än andra. Till exempel Christopher-offer. Men bög… hon hade helt klart överreagerat. Hon borde gå och säga förlåt… men varför skulle hon? Han hade inte direkt vart trevlig mot henne heller. Hon satte sig upp i sängen. Hon borde göra den där framsidan med en gång. Hon tog fram ett tomt papper och började skissa lite försiktigt. Men hon kom inte på någonting. Hennes huvud var för fullt av tankar. Hon fick ingen annan känsla än skam. Hon försökte igen men lyckades inte komma på något. Hon suckade och la ifrån sig pennan. Det här gick inte. Hon såg på klockan. Middagen hade redan börjat. Hon drog på sig en tjocktröja, eftersom hon frös och gick sen ut ur rummet. Som tur var träffade hon inte Isak på vägen ner. När hon kom ner till middagen satte hon sig vid Vera och Johan.
”Hej”, sa dom.
”Hej…” sa Tove tyst.
”Vad ville Love?” frågade Vera.
”Eh… ingenting”, sa Tove.
”Var är Isak?” frågade Johan. Tove ryckte på axlarna. Vera och Johan såg oroligt på varandra. Tove brydde sig inte om dom. Hon såg bort mot ledarbordet. Love satt och pratade ivrigt med Sussie som åt av soppan de fick till middag. Tove kom på sig själv med att sitta hoppas att Sussie skulle tappa skeden med soppan på sin vita Björn Borg t-shirt. Tove reste sig för att gå och hämta mat. Hon hällde upp tomatsoppan i tallriken och gick och satte sig igen. Hon såg fortfarande på Love som också åt på sin soppa.
”Hej”, sa Isak som satte sig bredvid Johan. Johan och Vera hälsade på honom medan Tove vägrade att se på honom. Både på grund av skammen och ilskan.
Du har inget att skämmas för… Intalade hon sig själv. Middagen verkade vara i en evighet med efterrätt och allt. Vaniljglassen, som hon i vanliga fall skulle ätit massor av, smakade av någon anledning inte gott och hon åt bara en sked. Hon sneglade ilsket åt hans håll och insåg för sent att han gjorde samma sak. Deras blickar mötte varandra i ett ögonblick innan båda två hastigt såg åt ett annat håll.

”Jävla bög!” orden ekade i hans huvud. Både med Toves och Adrians röst. Kunde han inte få vara någonstans utan att bli hackad eller slagen på? Han hade inte gjort någonting mot henne och ändå kallade hon honom för ”Jävla bög”. Han fattade inte vad folks problem var. Det var tur att Vera och Johan verkade vara så normala i alla fall. De kunde knappast tycka att hon var normal. Han åt det sista av sin vaniljglass. Tove hade nästan inte rört sin tallrik. Han undrade om hon kanske hade bulimi eller något.
Nej, tänk inte så. Det är taskigt, det är dessutom inte hennes fel om hon har det. Fast det är det ju i och för sig, men hon har det säkert inte. Det är hämnd tankar som dyker upp för att hon kallade mig bög, tänkte han. Han såg på henne igen. Hon såg ner i glassen.
De andra var klara och alla fyra gick upp på rummet. Johan och Vera satte sig och tittade på teve medan Tove verkade sätta sig och skissa. Isak valde att titta på teve. Han satte sig bredvid Vera och riktade blicken mot skärmen.
Någon timme senare var klockan tio och de reste sig för att gå och göra sig i ordning.
”Kommer du Tove?” frågade Vera. Men Tove svarade inte, utan fortsatte att skissa på det hon höll på med. Hon rev loss pappret och knöglade ihop det till en boll. Vera såg på Johan och Isak som ryckte på axlarna. Dom gick ner på toaletten och borstade tänderna.
”Varför är hon så sur hela tiden?” sa Johan innan han stoppade tandborsten i mun. Vera ryckte på axlarna.
”Hon är nog bara blyg”, sa hon.
”Bara blyg…” fnös Isak. Både Johan och Vera vände sig mot honom. Johan spottade ut tandkrämen i handfatet.
”Har det hänt något mellan er eller?” frågade Johan. Isak, som inte ville vara tjallare, skakade på huvudet.
”Nej”, ingenting. Sa han efter att också han spottat ut tandkrämen. Dom gick upp på rummet igen. Tove satt inte kvar så hon hade antagligen gått och lagt sig utan att borsta tänderna.
”Jag ska försöka prata med henne”, sa Vera. ”God natt.”
”God natt”, sa både Isak och Johan och gick in på sitt rum. Isak bytte snabbt om till pyjamas. Blåmärkena från Adrians misshandel satt kvar och han hade sår över ryggen som inte ville försvinna. Han ville inte att Johan skulle se. Johan såg inte som tur var, och Isak kröp ner i sängen.
”Vad tror du det är med Tove?” frågade Johan. Isak ryckte på axlarna.
”Ingen aning. Hon kanske bara är sån, tjurig”, sa han.
”Ja, hon har ju inte sagt särskilt mycket”, sa Johan fundersamt. Isak kände att han helst inte ville prata om Tove och bytte därför samtalsämne.
”Vad tror du vi kommer få göra i morgon då?” frågade han.
”Jag vet inte… något som har med sammarbete att göra. Förra året fick vi varsin berättelse och så skulle vi göra bilder till. Som en bok”, sa han.
”Hela veckan?” frågade Isak. Johan nickade.
”Ja, eller egentligen fick man en liten del av berättelsen för varje dag, och sen skulle man med bilder lista ut vad som skulle hända, och så blev det jätte konstigt på slutet. Ganska roligt faktiskt”, sa Johan. ”Det går inte riktigt att förklara.” Isak log.
”Men vi får säkert göra något kul”, sa han. Johan nickade från andra sidan rummet.
”Ja, men hoppas att Tove är lite mer till hjälp. För i sista dagen är det alltid en tävling. Det är olika varje år, men det har alltid med samarbete att göra”, sa Johan.
”Hon verkar inte direkt villig att samarbeta.”
”Nej, jag hoppas verkligen att Vera lyckas snacka med henne, för det är ju bara hon som håller på så här. Vi andra är ju helt inställda på att samarbeta liksom”, sa Johan. Isak kände hur skuldkänslorna dök upp. Han kände att det lite var hans fel att Tove alltid drog sig undan från dom.
”Mm…” sa han tyst.
”Men alltså om…” började Johan, men kom inte längre. Dörren öppnades och Love stod i dörröppningen.
”Nu ska ni sova! Natti natti”, sa han och skrattade.
”Vi ska, men kan vi inte få snacka lite, lite till?” frågade Johan. Love skakade på huvudet.
”Lessen grabbar, men ni får vackert somna som alla andra”, sa Love och stängde dörren.

// Tack för alla era kommentarer. :) Kommentera jättegärna ännu mer, hatar att logga in och se att ingen har kommenterat. :) Förlåt att det tog lång tid, men det har vart lite svårt att komma på något bra att skriva om. Har mycket att tänka på just nu. Kramar // Chulia <3

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 1 dec 08 - 00:14- Betyg: