Svart På Vitt. |
En park. En bänk, blommor. Människor. Röster, vackra ord. En början. Ett slut.
Moln, eller inte.
Det var en vacker dag ovan molnen, sol och fågel kvitter.
Samtidigt var det en regning dag nedan molnen, dimma, grått och kallt.
De flesta sitter inne en sådan dag, men inte alla.
Nej, för det går en ensam flicka ute på vägen. Med ett rött paraply i handen, Det är inte uppspänt. Hon tycker om att det regnar, vad har alla emot regn? Är det inte minst lika fint som sol? Kan man inte bada och göra samma saker när det är regn, man blir ju ändå blöt när man hoppar i vattnet.
Hon går längs med vägen. Nyklippta häckar längs vägkanten och tulpaner som växer sig stora i rabatterna. Blommor tycker om regn, så varför gör inte vi det? Varför är inte svart lika fint som vitt? Eller är det så?
Hon fortsätter gå på vägen, det är långt dit hon ska. Till havet, till sin sten bland vassen nere vid strandkanten. Ingen annan vet, utom hon. Hon kommer in på en liten stig med björk runt om. Hon är så van, böjer sig för grenen som sticker ut. Hon kan redan se havet. Hon längtar. Tycker om att vara ensam, men ändå inte. Snart framme, hon tycker om att längta. Hon tittar upp mot himlen, den har så många färger. Inte bara grå. En vacker sommardag, vem vill måla av en himmel som bara är blå? Åtminstone ingen jag känner i alla fall.
Det regnar fortfarande, men vad gör det? Hon kliver upp på den stora stenen, den är mjuk och full med mossa. Blött men mysigt. Hon sitter och tittar på vågorna, ingen ser likadan ut. Ingen av dem kommer hon att se igen. Inte efter att det förstörts mot stranden. Därför måste hon komma ihåg varenda en.
Det börjar ljusna, flickan är inte glad. Hon får samma min man så ofta ser hos andra, den ledsna och sårade minen.
När det regnar.
|
| Kommentarer | | Cilises - 6 jan 06 - 06:57 | | Fin, tycker om att den är tvärtemot mångas tankar...regnet är bra liksom, själv tycker jag om när det regnar..fin:) |
|
|
|
