(osynligt) blod på sönderskrubbade knän |
Jag ramlar
skrubbar knäna mot din tanklöshet
och blodet som rinner
över den bleka huden
tar du skrattade i dina händer
och ritar förbjuden glädje
på svarta tavlan
du har alltid gillat
att leka med fingerfärg
men aldrig skadat någon
du var bara barnet då
det är andra tider nu
ingen av oss vill bli vuxen
Jag faller
river upp knäna mot dig, känslokall
och blodet som droppar
ner på det smutsiga korridorsgolvet
trycker du flinande mot fingertopparna
och målar falsk lycka
mellan de övergivna bänkraderna
du har alltid tyckt om
att syssla med kreativitet, skapande
men aldrig gjort någon illa
du var så väldigt liten då
tiden går ännu framåt
vuxenvärlden knackar envist
på vår stängda, låsta dörr
(osynligt) blod
på sönderskrubbade knän
du vägrar se med ögonen
men som hjärnan ser
fast den blundar
min smärta har aldrig tidigare
varit osynlig för dig
men när du blev blind
förändrades allt
ja visst
när livet sa åt dig
att växa upp
och jag befann mig bredvid
och tog liksom åt mig jag med
av budorden
för dig är allt bara
en oändlig lek
ditt minne är lekparken
där sanden bär spår av dina fötter
ditt hjärta är den kramgoa teddyn
som somnade mellan oss i lekis
visst ser du blodet
det tror jag åtminstone
men när du inte bryr dig
verkar allt så osynligt
mitt blod
är endast målarfärgen som heter röd
vem vet?
kanske har vi bara olika sätt
att visa våra känslor för framtiden
jag har min
och ärligt talat
jag förstår inte din
jag får helt enkelt lära mig
|
|
|
|
