Sommar |
Sommar; en liten sak ja skrev till skolan x) Tänkte att ja
kunde lägga ut den här med (: Kanske lite lång men ändå ^^
Det var en varm sommardag. Vi åkte ut till landet som vi gjorde varenda sommar. Jag och min familj.
Jag kollade upp mot himlen genom fönstret. Himmlen var klarblå, knappt några moln syntes och här och var flög det några fåglar.
-Kom igen Emma det är din tur!
Min lillebror Thomas puttade till mig i sidan.
-oj va? öhm..jag ser något...blått.
Thomas rynkade ihop pannan på det där gulliga sättet som bara han kunde.
En blå brevlåda susade förbi utanför.
-Brevlåda!! ropade han glatt.
-Nej, hmm fåglar flyger på det.
Jag pekade med pekfingret lite diskret uppåt.
-Himmlen? frågade han
-Ja, sa jag och log
-Vad duktig du är Thomas hördes mammas röst från framsätet.
-Mamma mamma nu är det din tur!
Jag kollade ut igen, nu var vi ute på landet. Hur långt kunde det va kvar? 2-3 mil kanske. Jag lutade huvudet mot nackstödet och blundade.
-Emma? Emma?
Jag öppnade ögonen trött, vi var framme vid stugan. Jag drog in doften av blommor, av frisk luft, av sommar.
Pappa tog ut sakerna ur bagaget. Han gav mig min väska ,jag tog den och gick mot stugan.
Stugan var liten. Den var röd med vita knutar. Den var precis lagom för vår familj. Det fanns tre sovrum ,eller ja egentligen fanns det bara två men pappa och mamma hade gjort om ett förråd till ett sovrum till mig, ett kök, toalett och ett litet vardagsrum.
Stugan låg precis vid en sjö och nån kilometer bort låg det en liten by där vi brukade handla.
Jag kollade på klockan , den visade halv 6.
-Jag gör i ordning något att äta , ni kan väl plocka upp era saker undertiden? sa mamma och började plocka fram bröd , smör m,m.
-visst. sa min äldre syster Helena och tog Thomas i handen och gick mot deras rum.
Jag tog upp min väska och började konka upp den för den lilla trappan som ledde till övervåningen.
Efter att vi hade ätit var klockan ca halv sju.. bara?
-Jag går ut och cyklar lite. sa jag och började gå mot dörren.
-Gö du så , svarade pappa och vinkade mot mig.
Cyklarna stog i ett litet skjul utanför, jag tog ut min lila cykel som jag hade varje år.
Jag hoppade upp och började trampa bort mot byn.
Det var så härligt att bara få va. Att bara få cykla. Man kände sig så fri.
Jag släppte taget om styret och sträckte armana rakt ut. Medans jag nynnade lite på " I belive I can fly".
Plötsligt helt ur tomma intet kom en annan cykel ut framför mig.
Jag slängde mig på bromsarna och väjde åt sidan.Den andra gjorde samma sak men hamnade i diket.
När jag äntligen fick stopp på cykeln vände jag mig om och slängde ur mig:
-Är du inte riktigt klok?!
Personen på cykeln satt kvar i diket. Han höll sig om huvudet och tittade upp. En pirrande känsla spreds sig inom mig. Det var en pojke i ungefär min ålder. Kanke nåt år äldre. Han var blond och hade gröna ögon.Han hade en ljusbrun färg på huden och över näsan syntes några fräknar.
-Vad då jag?! Det va ju du som trängde ner mig i diket. svarade han ilsket.
Han reste sig upp. Han var lång. Lång och smal.
Jag tänkte klart igen och fräste.
-Du får se dig för, innan du..innan du, nej va fan nu kom jag inte på va det hette.
-Rätt åt dig, sa han och tog upp cykeln. Han satte sig på den och cyklade iväg.
Jag räckte ut tungan efter honom, men kunde inte låta bli att le lite.
-Värst va du var ute länge då, sa Helena.
-Vad då länge? jag kollade på klockan
-oj redan 10.
-Ja mamma gick nästan ut och letade efter dig.sa hon irriterat.
-ursäkta då, sa jag medans jag tog av mig skorna.
Helana muttrade någonting och gick sedan in i vardagsrummet.
Jag gick upp till mitt rum och la mig på sängen.
Jag tänkte på den där killen som jag "cyklat omkull".
Undra va han hette. Det var liksom fel tillfälle att fråga.
Jag vill se honom igen, tänkte jag för mig själv.
Med alla tankar i huvudet somnade jag och vaknade inte förrän nästa morgon.
Jag kollade mig i spegeln, usch jag såg hemsk ut. Håret spretade åt alla håll och sminket var ut kletat.
Jag gick fram till garderoben och letade fram något att ha på mig, kletade på smink , borstade håret och gick ner för att ta något att äta.
Det låg en lapp på bordet.
" Emma
Jag , pappa och Thomas har åkt och hälsat på några vänner, vi kommer hem i eftermiddag. Helena skulle in till byn men kommer hem sen.
Pengar till middag ligger vid spisen.
Puss & Kram Mamma"
"jaha" tänkte jag bara och tog fram lite frukost.
Klockan var bara halv 10 och jag hade absolut inget att göra.
Men då kom en tanke upp i huvudet. Det var tanken om den där pojken igen, hela natten hade jag tänkt eller drömt om honom.
Med den pirrande känslan i magen igen gick jag ut.
Jag cyklade samma väg som i går, i hopp om att få se honom igen.
Men jag såg honom inte.
Vägen ledde fram till byn. Jag cyklade runt lite i brist på att ha något att göra.
Det var då jag såg honom. Han kom fram runt hörnet. Först funderade jag faktist på att gå fram till honom men ångrade mig tvärt när jag såg att han inte var ensam. 3 eller 4, såg inte hur många dom va, personer kom fram. Han gick och pratade med dom och ibland hörde man dom skratta. Jag iaktog dom på avstånd. Ibland kändes det faktist som om han tittade mot mig. Jag följde efter dom till en strand.
Vattnet såg frestande ut men jag ville inte visa mig ifall dom hade sett mig innan. Jag smög närmare. Dom hade satt sig på några klippor vid vattnet. Nu vågade jag inte gå närmare. Jag satt bakom en buske som var kanske 4 meter bakom dom. Härifrån hörde jag tydligt vad dom sa.
-...men Simon varför kan du inte hänga med till festen ikväll då? frågade en av dom andra.
Simon. Var det Simon han hette? Gud vad vackert. Det passade honom perfekt.
-Nää morsan sa att vi skulle hem till några ikväll. Dom är hemma hos oss nu. sa Simon och sträckte lite på sig.
- Men fan va tråkig du e, sa en och puttade till honom.
Simon böjde sig ner och tog upp en handfull med vatten. Han kastade det på killen som hade puttat honom.
Allt slutade med att alla var i vattnet och hade vatten krig.
Det var väldigt varmt där jag satt. Jag hade solen mitt i ryggen, och det började värka i knäna eftersom jag satt på huk.
Försiktigt reste jag mig upp lite. Jag smög bakåt så långt jag kunde tills jag inte var synlig längre. Där ifrån började jag gå bort mot min cykel.
Jag cyklade hem.
När jag kom hem stog våran bil utanför stugan.
" va är dom hemma?"
Jag öppnade dörren och sa:
-Hallå?
-HejHej,svarade mamma.
Jag gick in i köket. Mamma stog och höll på att laga mat.
-Men skulle inte ni komma hem senare, frågade jag.
-Jo men vi bjöd hit dom istället. Dom kommer om ca en timma.sa hon
-Vilka?
-Du vet Karin Andersson. Hon ,hennes man och deras son kommer.
-Jaha okej, sa jag och himlade lite med ögonen. Typiskt mamma att alltid bjuda hem folk.
Klockan var tio i och dom skulle komma när som helst. Jag hjälpte mamma att duka och precis när jag hade ställt ner den sista tallriken knackade det på dörren.
Jag fick panik. Jag hade ju inte gjort mig i ordning.
Jag tog trappan i tre steg och skyndade mig in på mitt rum.
Fram med mascaran och läppglansen. Jag hittade ett vitt linne och en svart kjol som jag tog på mig. Jag borstade igenom mitt blonda hår och tog på mig ett diadem.
Detta fick duga. Jag gick ner för trappan men stannade mitt i.
Vad gjorde Simon här?
-Ja men där e hon ju, sa mamma och gjorde en gest mot mig.
Simons föräldrar vände sig om och även Simon gjorde det. Han såg lika förvånad ut som jag kände mig.
-Hej, sa Simons mamma och gick fram och sträckte ut handen mot mig.
-Hej, fick jag fram och tog hennes hand.
Simons pappa nickade mot mig som ett hej, men Simon bara glodde.
-Det här är deras son Simon , sa mamma och tog Simon om axlarna.
-Han är 15 år, till lade hon med ett leende.
-Hej sa jag kort.
-Hej svarade han.
Ha! jag hade rätt, han var ett år äldre än mig.
-Ja men vi ska väl inte stå här, sa pappa. Vi börjar väl äta direkt?
Alla satte sig ner vid bordet och jag hamnade mitt emot Simon. Om jag gjorde det med mening visste jag inte eftersom jag inte kunde tänka klart.
Jag hade en härlig känsla inom mig under hela middan, och en gång trodde jag till och med att han hade tåflörtat med mig men det visade sig att det var våran sommarkatt som hade gått över min fot.
Jag sneglade på honom lite då och då, men kollade bort när han tittade mot mig.
Efter middan gick de andra ut och satte sig för att dricka kaffe. Tur att det var en varm sommarkväll.
Själv orkade jag inte sitta där och prata så jag gick ner till bryggan. Jag satte mig längst ut och doppade fötterna i vattnet. Vattnet var varmt och skönt. Det hade börjat skymma lite nu. Men våra små lampor som stog längs bryggan lyste upp lite.
-Är det okej ifall jag slår mig ner?
Jag ryckte till och kollade upp. Det var Simon. Den härliga känslan återvände.
-Visst. Det är ett fritt land, sa jag och log.
Simon satte sig brevid mig och även han doppade fötterna i vattnet.
Det blev en pinsam tystnad.
-Förlåt för det här härom dagen, sa han plötsligt.
-Vad då förlåt?. sa jag frågande.
-Men du vet när vi nästan krockade med cyklarna.
-Ah just det,jag hade totalt glömt av det.
-Hade du? frågade han och tittade på mig.
Jag rodnade lite:
-mm , har haft så mycket annat att tänka på ljög jag.
-A jo jag märkte det..när du smög omkring bland träden förut idag.
Jag rodnade ännu mer. Han hade sett mig.
Just nu ville jag bara försvinna. Tänk vad pinsamt att bli upptäckt när man smyger på nån i buskarna.
-Är ni här varje sommar?
-Ja, svarade jag
-Konstigt, jag har inte sett dig innan, sa han och tittade på mig.
-Kanske du har. Vi var inte här förra året. Då var vi hos min mormor.
-Jaha okej.
Det blev tyst igen.
-Såå...vad brukar du göra på fritiden? frågade han efter en stund.
-Här eller hemma?
-Där du bor annars.Var det nu är. sa han
-Det är i Falkenberg...tja jag brukar la umgås med kompisar, sitta framför datorn,träna.. lite olika saker.
-Du då? frågade jag och kollade på honom.
-Typ samma.
Vi kallpratade mest i början men efter ett tag kändes det som om vi inte kunde sluta.
Nu hade mörkret lagt sig och klocka närmade sig 11 eller nåt.
-Simon?! hördes en röst uppifrån stugan.
-Vi skall åka nu! ropade samma röst igen.
Simon tittade besviket på mig. Vi ställde oss upp.
-Skall vi hitta på nåt i morgon? frågade han
Jag sken upp.
-Visst svarade jag.
Han log.
-Okej men då syns vi i morgon. sa han och började gå lite sakta.
-japp. sa jag och vinkade
Han vinkade tillbaks och vände sig sedan om och gick.
Jag log inombords.
Nästa morgon vaknade jag tidigt.
Jag gick upp och tog på mig kläder, ett svart linne och ett par jeans och en svart munktröja eftersom det var kallare idag.
Fixade håret och sminkade mig.
Klockan var bara nio men ändå gick jag ut, tog fram cykeln och cyklade mot byn.
Det var inte så många ute än. Kanske pågrund av vädret eller av att det var så tidigt.
Jag satte mig utanför godiskiosken och väntade. Efter knappt tio mintuer såg jag en person komma runt hörnet. Mitt hjärta slog en volt. Det var Simon. Han kom fram till mig.
-Hej,sa båda och log.
-Kom, sa han och tog min hand.
-Vart ska vi?
-Jag ska visa dig, sa han och drog med mig.
Vi kom ner till en liten båt hamn. En liten eka låg och guppade i vattnet.
Han gjorde en gest åt mig att sätta mig i båten.
Lite förvirrad satte jag mig i båten. Simon följde efter mig.
Han tog tag i årona och började ro.
Vi satt tysta hela tiden. Tills vi närmade oss en ö.
-Ska vi dit? frågade jag
-Ja
-Okej , sa jag och tittade mot ön.
Den var liten. Stog kanske 7 träd på den eller nåt.
Jag hjälpte honom att dra upp båten så den inte skulle flyta iväg.
Sen tog han med mig till andra sidan ön.
Där fick jag syn på en korg,och en filt som låg brevid.
Han log och gick fram och lade ut filten.En picknick.
-Jag hade räknat med lite bättre väder först, sa han och tittade på mig.
-Det är perfekt, log jag
-Det finns inte så mycket annat att göra här så jag trodde detta skulle bli bra.
-Som sagt det är perfekt, sa jag igen.
Nu kändes det verkligen som jag svävade på rosa moln.
Jag och Simon träffades varenda dag efter det, det var som i en annan värld, en underbar värld.
Jag stängde ute allt annat, jag hade till och med glömt av min pojkvän Jonathan som väntade på mig i Falkenberg.
Men fredan innan vi skulle åka hem blev jag på mind om honom.
Simon och jag hade bara gått på en promenad.
Vi gick länge och bara pratade.
-okej, vi berättar hemlisar, sa jag och flinade stort.
Först såg han lite tveksam ut men sa:
-Okej, kör till.Men du får börja.
-Ok. Hmm , nu vet jag! Jag är jätterädd för spindlar. sa jag och ryste
-Hehe okej. Min tur?
Jag nickade
-Okej..
Han tog ett djupt andetag och sa:
-Jag har gillat dig ända sedan vi träffades för första gången.
Jag kunde se hur han rodnade under fräknarna och även jag gjorde det lite.
-Jag har gillat dig med, sa jag och log.
Man kunde se hur glad han blev.
Jag kände en droppe på kinden. Jag kollade mot himmlen. Den var mörk. Simon tittade med upp.
-Jag tror det blir regn, sa han.
-mm jag med.
Det dröjde inte länge förrän det spöregnade.
Han tog min hand och vi sprang hemåt.
När vi kom hem till mig var det ingen hemma, skönt då slipper man alla frågor. Vi gick upp och tog på oss torra kläder. Simon fick låna en sov tröja och ett par stora mjukisbyxor.
-Fin du , fnissa jag
-Visst e jag, sa han och flinade
-Tänk. för tre veckor sedan visste jag inte vem du va. sa jag och tittade på honom.
-Tänk, för tre veckor sedan visste jag inte att jag skulle göra så här...
Utan att jag han reagera gick han fram och kysste mig.
Hela magen fylldes av fjärilar och det kändes som om jag flög.
Han slutade och vi tittade på varann båda log, men jag slutade tvärt.
Jag tänkte på min ölskade Jonathan.
På nåt sätt förstod Simon.
-Har du en pojkvän som väntar där hemma?
-mm.. svarade jag och tittade ner i golvet.
Jag hörde på hans röst att han blev ledsen.
-Okej, jag förstår. sa han tyst.
Men då kom jag på världen idé
-Men du Simon vi kan va varandras sommarkärlek!
Simon sken upp. Han gav mig en puss på kinden och sa:
-Bra idé.
De två sista dagarna tillbringade jag också med Simon. På söndan när vi åkte hem stog han och vinkade efter oss.
Vi hade lovat varandra att hålla kontakten över vintern och att vi skulle träffas nästa sommar.
Dagen efter att vi hade kommit hem träffade jag Jonathan.
-Hej sötnos, hur har du haft det? , frågade han och kramade om mig.
-Heej, bara bra själv?.sa jag och kramade tillbaks.
-Lite tråkigt utan dig.
Jag log mot honom.
-Har det hänt nåt på landet då?, undrade han efter att vi hade pratat ett tag.
Min första tanke som dök upp var Simon.
-Nej... det hände faktist ingenting,svarade jag. Jag tyckte det var bäst att inte berätta för Jonathan.
Simon var min lilla hemlighet. Simon var min sommar kärlek.
|
|
|
|
