På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Kärleken går aldrig att glömma - Del 12

Elina vaknade på måndagsmorgonen. Hon tänkte efter vad det var för dag och insåg att hon skulle till skolan. Hon reste sig motvilligt upp. Hon ville allt annat än att gå till skolan. Hon skulle hellre vara hemma med Julia. Hon stod länge vid garderoben för att välja kläder. Hon kunde ju alltid hoppas att det hade skett en liten förändring. Det skulle vara hennes första dag i åttan och hon ville verkligen inte bli den där totala tönten igen. Efter att ha valt ut en jeanskjol och skjortan Julia hade fått låna föregående vecka, och vikt upp den på samma sätt, gick hon ut i köket. Mamma var redan vaken och fixade med frukosten.
”God morgon, liten”, sa mamma. Elina log.
”God morgon”, sa hon och gäspade. Hon såg på klockan. Om en halvtimme skulle hon vara i skolan. Då skulle hon hinna göra sig i ordning. Hon åt lite frukost och låste sen in sig i badrummet. Efter att ha borstat tänderna såg hon sig om i rummet. Mammas sminkväska stod i badrumsskåpet. Hon kanske skulle ta och sminka sig lite… Efter att ha tvekat ett ögonblick, tog hon upp pudret ur necessären och drog i ansiktet. Det var lite för mörkt egentligen, men hon brydde sig inte. Hon målade på lite rouge och tyngde ögonfransarna med mascara. En snabb titt i spegeln sa att hon såg helt annorlunda ut. Hon stirrade på sig själv. Hon såg inte ut som sig själv. Hon släppte ut håret som var uppsatt i en hästsvans i nacken. Hon skakade på huvudet och det föll ner över axlarna. Hon såg resultatet i spegeln. Det var faktiskt… fint. Hon log åt sig själv i spegeln och låste upp igen. Hon gick ut till mamma i köket.
”Har du sminkat dig idag?” frågade mamma när hon såg henne.
”Nej, det har jag inte”, sa Elina kort.
”Du behöver inte använda så där mycket… du är så fin ändå”, sa mamma.
”Men jag har inte sminkat mig”, fräste Elina. Hon tittade på köksklockan och insåg att hon vart alldeles för länge inne i badrummet.
”Jävlar!” sa hon och sprang ut i hallen.
”Men Elina! När började du använda sånt språk?” frågade mamma. Elina svarade inte. Hon drog bara på sig skorna och gick ut. Som tur var hade hon ganska kort väg till skolan, men hon sprang ändå hela vägen. Hon var inte särskilt andfådd när hon kom fram, och som tur var, inte heller svettig. Hon tog med sig väskan in i korridoren och gick fram till klassen som inte släppts in än. Som vanligt var det ingen som hälsade när hon gick förbi dom. Hon gick längst bort i korridoren och såg Agnes sitta ensam i ett fönster. Hennes bleka vän märkte inte att hon kom eftersom hon lyssnade på sin mp3. Elina knackade henne på axeln. Agnes vände sig om och sprack upp i ett leende när hon såg Elina.
”Nina! Hej!” sa hon efter att ha slitit av sig hörlurarna.
”Hej”, sa Elina och kramade om sin vän.
”Hur är det?” frågade Agnes.
”Bara bra”, sa Elina. ”Själv då?”
”Jo, lite trött bara, kom hem klockan tre inatt…”
”Hur var det hos din pappa?” frågade Elina och hoppade upp bredvid Agnes.
”Jo, det var väl bra antar jag…” sa Agnes dröjande. Elina såg på henne.
”Du fattar inte vad jag har längtat efter dig!” sa Elina och tog Agnes hand. Agnes log.
”Jag har saknat dig också. Varje dag”, sa hon. Elina log och kramade Agnes hand. Att vara utan henne i mer än två månader hade vart hemskt.
”Men har du inte solat någonting? Du ser lite för blek ut för att ha vart i Kalifornien hela sommarlovet…” Agnes log igen.
”Jo men du vet, långärmat och Jeans och extra blekt puder gör susen”, sa hon. Elina log. Agnes hade alltid velat vara blek. Hon hatade att bli brun och köpte alltid det blekaste pudret som fanns i affärerna. Hon hade tjocka lager eyeliner runt ögonen, men såg fortfarande… mysig ut.
”Hur gick det med din pappa då?” frågade Elina. Agnes ryckte på axlarna. Hennes pappa hade flyttat till Kalifornien när hon var nio och Agnes hade hälsat på honom under sommaren. De hade aldrig egentligen kommit bra överrens men hennes pappa tyckte att de borde göra ett försök till. Han hade lovat, dyrt och heligt, att ägna henne mer tid och inte tänka på jobbet under två månader, och Agnes hade vart ganska tveksam till löftet.
”Först blev han bestört över att jag såg ut som jag gjorde, han blev ännu mer bestört när han insåg att jag tog med mig Valle”, sa Agnes. Elina skrattade. Valle var Agnes råtta som egentligen hette Valentin. Han var albino och Agnes hade köpt honom för att hon tyckte så synd om honom. Han hade tydligen blivit ”mobbad” av de andra råttorna och hon tyckte de var så lika. Elina hade först tyckt att Valle var äcklig, men vant sig med tiden och insett att han var riktigt söt.
”Men han försökte faktiskt ägna lite tid med mig, men varje gång blev vi avbrutna eftersom hans jobb ringde hela tiden”, sa Agnes. Hon öppnade jackan och tog fram Valle som hon alltid hade i innerfickan på dagarna. Elina, som kände att det kanske vart ett misstag att ta upp ämnet, började klappa honom istället.
”Du har färgat håret, ser jag”, sa Elina. Agnes drog i en lock av sitt rosa hår.
”Mm… Tyckte jag såg lite trist ut så jag tänkte att lite färg kunde behövas”, sa hon. Elina nickade.
”Det passar dig.”
”Tack, du har också ändrats lite”, sa Agnes. Elina ryckte på axlarna.
”Inte mycket. Jag har släppt ut håret…”
”Du har sminkat dig”, sa Agnes och såg förvånat på Elina. Elina ryckte på axlarna igen.
”Nej… inte så mycket…” sa hon tyst.
”Nina, du vet att jag tycker om dig som du är. Du behöver inte bli som dom för att få respekt”, sa Agnes förebrående. Elina såg på henne.
”Lätt för dig att säga. Det är ingen som jävlas med dig. Du har ju en egen stil. Du är ju ändå någon”, sa Elina. Agnes himlade med ögonen.
”Det är du också, fattar du väl. Du har bara inte hittat det. Men jag lovar att du inte är som dom”, sa Agnes. Mer hann de inte säga innan deras lärare Peter Tystberg kom och låste upp klassrummet.
”Vi borde gå in”, sa Elina och låtsades att hon inte hört vad Agnes sagt. Agnes stoppade ner Valle i fickan och gav honom en några pellets och en äppelbit. De samlade ihop sina saker och skyndade in i klassrummet.

”Så var det måndag igen då”, hälsade Benjamin när Linus kom till skåpet.
”Ja, det är väl det”, svarade Linus. Benjamin lutade sig mot det stängda skåpet.
”Hur gick det med…” Han avslutade inte meningen.
”Han klarade sig”, sa Linus kort. Benjamin nickade.
”Skönt… tror jag”, sa han. Linus såg frågande på honom. ”Jo, fighterna lär ju fortsätta och de kommer ju bli ännu värre nu”, förklarade Benjamin.
”Jag har lagt av med att slåss”, sa Linus och låste skåpet. Benjamin tog sin mattebok som låg ovanpå skåpet och följde efter Linus som redan börjat gå mot klassrummet.
”Vad fan snackar du om? Boxningen då?” sa Benjamin förvånat.
”Jag har slutat. Jag gick till tränarn igår och berättade”, sa Linus som om han snackade om vilket väder det var.
”Men… men du var ju en av de bästa ni hade! ” sa Benjamin bestört.
”Det spelar ingen roll”, sa Linus. Benjamin fortsatte tjata.
”Men du slogs ju som… som… du var ju helt enkelt bäst! Du skulle fan vara med i Junior SM i år! Du kan ju slå ner vem som helst!” Linus stannade och vände sig mot Benjamin.
”Ja, och vi såg ju hur det gick. Fatta, det finns inget du kan göra. Jag har redan sagt till tränarn!” Benjamin såg helt borta ut.
”Men…”
”Det finns inga men! Det är över, jag har slutat”, sa Linus och började gå igen. Benjamin hann ikapp honom ännu en gång och blockerade vägen för honom.
”Lyssna här. Jag ska få med dig till träningen och få dig att inse att bara för att du slog ner någon som dessutom höll på att misshandla dig, ska du inte få sluta med boxningen. Det är hela din grej! Fattar du inte? Boxningen har fan vart ditt liv i tio år!”
”Åtta”, mumlade Linus.
”Okej, åtta år. Hur hade du tänkt dig att klara dig utan boxningen?”
”Som alla andra, hitta något nytt!” fräste Linus.
”Det finns inget annat som du är så bra på!” Linus orkade inte lyssna mer. Han hade nästan slagit ihjäl någon på grund av boxningen.
”Sluta nu, jag ska inte fortsätta med boxningen!”
”Vi får väl se…” muttrade Benjamin. Ewa Karlsson kom och släppte in dem. Hon började babbla om ekvationer och att de skulle gå vidare till nästa nivå… Linus lyssnade inte. Han tänkte på boxningen. Benjamin hade rätt. Det hade faktiskt vart det han levt för i åtta års tid. Kunde han bara sluta sådär? Han kanske skulle tillbaka ändå? Bara SM… Han hade kämpat för att få vara med i flera år, skulle han bara låta den drömmen försvinna? Tillsist bestämde han sig för att gå till träningen och köra en gång till. Kändes det bra då så kanske han skulle fortsätta… annars skulle han lägga av.
Efter halva lektionen kände han att mobilen vibrerade i bakfickan. Hon lirkade diskret upp den och läste smset under bänken. Det var från Bella.

Hej snyggo.
Tänker på dej.
Kramar /B.

Linus blev lite förvånad över att hon hörde av sig men insåg att han nog ändå borde svara.
Tja sötis.
Tänker på dej me. Saknar dej lite tom. ;)
Vi får höras…
Kramar /L.

Han tryckte på ”sänd” och stoppade snabbt undan mobilen igen, men hann inte få ner den i fickan innan ett nytt sms kom.
Haha, va söt du e. Vill du hitta på ngt ikväll?
Puss /B.

Linus tänkte efter. Var det en bra idé att hitta på något med Bella. Antagligen inte, dessutom hade han boxningen ikväll… som han antagligen skulle gå på. Men det kändes taskigt att bara dissa henne när de nästan hade gjort det två kvällar innan.
Kan inte. Har träning, men kanske i morgon?
Puss /L.

Än en gång tryckte han på sänd, men struntade i att lägga tillbaka mobilen. Han dolde den under bänken och låtsades räkna ut ett mattetal fast han inte hade en aning om svaret. Mobilen vibrerade igen.
Sure, kan du hämta mig efter skolan imorgon? Slutar kl 3. Kanske kan va hos dig?
Puss /B.

Linus skickade svaret snabbt.
Kl 3 imorgon. Utanför din skola. Hem till mig. Visst :D See ya!
Puss /L.

Han tryckte iväg meddelandet och fortsatte räkna ut komplicerade tal i matteboken. Han kunde inte dölja för sig själv att han faktiskt längtade lite till i morgon.

// Hej igen. Förlåt att det dröjde lite med denna del, men jag har skrivit mer. Och den blev ganska händelselös... :/ hoppas ni tkr om den ändå och jag lovar att fortsättningen kommer snart! :) kramar <3 // Chulia

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 30 nov 08 - 20:40- Betyg: