Som om jag inte fanns [4] |
Sandra
Med glödande blick såg jag din rygg lämna rummet. Som vanligt täckt av skinnjackan.
Hämnden skulle bli ljuv, väldigt ljuv.
Försiktigt smög jag ut från källaren, och så tyst jag kunde och seda nut ur byggnaden, och sprang över skolgården.
Jag satte nyckeln i låset till lägenheten. Mamma och pappa jobbade nu och stället låg öde. Jag rusade in på mitt rum och sträckte min hand under sängen.
Där låg kuvertet, som alltid. Det var minst tretusen kronor där i, men jag hade inte vetat vad jag skulle göra av pengarna, så dom hade blivit liggandes. Jag stoppade pengarna i fickan och gick till tågstationen, och som tur var hade mitt tåg precis kommit in. Ingen tågkonduktör kom som tur var, inte för att femton kronor hade gjort någon skillnad, men ändå.
Det var exkat sex timmar tills dom stängde. Jag gick runt i alla affärer jag hittade, även herräffärer och tantaffärer, men jag brydde mig inte, jag behövde en ny garderob och det nu.
När affärerna stängde kände jag mig glad, jag hade fortfarande en massa pengar kvar, även fast jag gick med sju stora kassar i famnen. Hur jag kom hem vet jag inte, men mycket bök blev det.
När jag kom hem ropade mamma på mig från köket:
- Var har du varit gumman? Du kunde ju ha ringt mig om du var hos någon kompis.
- Öhm, jag var på stan med en kompis, och vi glömde mobilerna hemma.
- Jaha, men skriv en lapp nästa gång iallafall.
- Jaadå, ropade jag medans jag öbehört försökte smyga in på rummet. Det lyckades nästan, innan fröken nyfiken la sin näsa i blöt. Vad har du köpt?
- Ehm, ett par tröjor och en klänning.
- Okej, får jag se?
- Snart, efter middagen.
- Okej, då får du mannekänga för mig! Mamma lät jätteglad, om hon bara visste vad jag hade köpt.
Rasmus
När jag hade fånat klart så stack jag i panik in på toan och kollade mig själv i spegeln. Jag var blek i ansiktet, och så kunde jag inte visa mig i klassrummet så här! Jag sköljde ansiktet med kallt vatten flera gånger innan jag blev mig själv igen. Vad hade jag egentligen gjort?
Jag skulle aldrig klara mig undan det här!
Jag hörde att någon gick förbi är utanför och jag var tvärsäker på att det var Sandra, men jag kunde helt enkelt inte bara gå ut och vara macho igen. Det gick inte. Istället släpade jag mig in i klassrummet igen, tillbaka till vardagen igen. När tjejerna kastade lappar på mig med små kärleksbrev eller "vill du bli ihop med mig?"
Jag hade aldrig svarat på en enda av dom. För allt jag hade i mina tankar var Sandra. Så vacker, så fjäderlätt, så täckt av blåmärken. Jag visste inte hur, men på något sätt måste jag bara få dom andra killarna att låta henne vara. Jag visste inte hur, men på något sätt skulle det gå...
På väg hem från skolan sprang Elise fram till mig. Hon var förmodligen skolans snyggaste tjej, med sina eldiga röda lockar och sitt impulsiva humör. Alla ville vara med henne. Jag hade aldrig vetat varför, hon var inte speciell, inte som Sandra. Men hursomhelst började hon prata med mig, och mekaniskt, likt en robot svarade jag. Så när hon till sist kramade mig och sa hejdå, märket jag det inte ens.
Elise sprang iväg med sina tjejkompisar och pratade högljuddt med dom om vad jag hade sagt, och dom sprang säkert hem och satt i hennes säng och pratade om allt jag sagt, gjort, hur många gånger jag kört handen genom håret, och sånt. Det hade hänt förut.
Jag log för mig själv, som om dom skulle vilja vara tillsammans med mig, visst, jag kanske är ganska snygg, kanske är ganska populär, kanske, kanske vill jag bara vara en vanlig kille.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ciissii - 27 aug 07 - 13:45- Betyg:  | | jätte bra,fortsätt! |
|
|
|
