Vill inte leva, men kan inte dö - Del 4 |
Bussen körde in vid ett ganska stort hus. Det låg precis vid vattnet och hade en privat badstrand. Det var i och för sig april, så det var nog ingen som hade större lust att bada, men han skulle kunna teckna av det. Komplimangen Lenita hade gett honom värmde fortfarande i honom. Han la ner boken i väskan. Han sneglade på tjejen som satt bredvid honom. Hon hade svart, långt hår och lång lugg som nästan dolde ansiktet. Hon lyssnade på sin mp3 jättehögt och verkade vara ganska tjurig. Han suckade, han behövde i alla fall inte umgås med henne om han inte ville. Han var bara glad att få slippa vara hemma. Det var en väldigt liten buss, med bara sexton lägerdeltagare. Det var skönt att inte vara så många. Bussen stannade och alla i bussen reste sig för att ta ner sina väskor. Isak reste sig och la ner sin väska på sätet han suttit på. Han tvekade men tog ner tjejens väska också. Hon såg tjurigt upp på honom och nickade kort. Passagerarna började släppas av och han var snart ute. Det var varmt och solen stekte på honom. Några fler såna här dagar och snön skulle vara försvunnen. Han lyfte upp väskan på axeln och började gå mot entrén. Flera verkade följa hans exempel. De samlades i en stor hall med djurhuvuden uppsatta på väggarna. Flera av tjejerna pekade på djuren och såg lite upprörda ut. Fyra ledare kom ut ur ett rum. Två var tjejer och två var killar. De var unga, såg ut att vara kanske nitton eller tjugo allihop. Den ena tjejen var blond och hade håret uppsatt i en hög hästsvans. Den andra tjejen var brunett och hade två flätor, killarna hade kort hår båda två. Den ena var rödhårig, den andra blond. Alla fyra bar mörkblå pikétröjor med tryck där det stod ”Växjö bildläger”.
”Hej och välkomna till oss och Växjö bildläger”, sa den blonda tjejen. ”Jag heter Klara.”
”Jag heter Susanna, men ni kan kalla mig Sussie”, sa brunetten.
”Jag heter Emil”, sa den rödhåriga killen.
”Och jag heter Love”, sa den blonda killen.
”Vi är ledare för er, men ni kommer att delas in i fyra olika grupper och ha en huvud ledare”, sa Hon som hette Klara. Alla tog upp varsin lista.
”Okej, i min grupp har vi Pernilla Frölander, Hannes Kranfors, Martina Gullmars och Rasmus Andersson”, sa Sussie. De som blivit uppropade ställde sig i en liten grupp.
”Min grupp”, sa Love. ”Johan och Vera Eklund, Isak Söderström och Tove Wallin.” Isak ryckte till när han hörde sitt namn ropas upp. Han gick och ställde sig hos de andra och insåg att tjejen han suttit bredvid på bussen stod i gruppen.
Det kan inte vara sant, Tänkte han med en suck inombords. Han stod tyst och väntade på att resten skulle bli indelade. När alla hade fått en grupp började ledarna prata igen.
”Ni kommer bo tillsammans med de i er grupp. Det är som små lägenheter. Ett rum som har TV där bara gruppmedlemmarna får vistas om man inte har vårt tillstånd, och två små rum. I ett bor tjejerna och i det andra pojkarna”, sa Sussie. De blev ledda uppför trappan och visades in i de rum som var deras grupprum.
”Här är ert rum”, sa Love. Isak såg sig omkring. Det var ett ljust rum, med ljus gula tapeter. Det hade mycket riktigt TV, soffa och några fåtöljer. Tjejerna blev tilldelade ett av de två små rummen och Isak och den andra killen ett annat.
”Ni kan packa upp era saker snart, vi fem ska bara ha ett litet möte först. Sen är det fika där nere”, sa Love och log. Han gick ut i TV-rummet och väntade på att de andra skulle komma. Isak la upp väskan på en av sängarna.
”Är det okej att jag sover här?” frågade han. Killen nickade.
”Ja visst”, sa han. Isak log och satte sig på sängen. Rummet var blått och hade trägolv. Det var inte alls personligt men ändå fräscht.
”Jag heter Johan”, sa killen och räckte fram en hand. Isak torkade snabbt av handen på byxbenet innan han hälsade på Johan.
”Isak”, sa han.
”Vera är min syrra”, sa Johan och knyckte på nacken mot rummet mitt emot, det som var tjejernas rum.
”Jaha…” sa Isak.
”Känner du hon andra tjejen, eller? Hon med svart hår.” frågade Johan. Isak skakade på huvudet.
”Nej, jag satt bara bredvid henne på bussen.” Johan nickade.
”Okej, hon verkar liksom lite… udda”, sa han. Isak nickade.
”Ja, ganska tjurig”, sa han. Johan ryckte på axlarna.
”Jag vet inte, hon kanske är jätte schyst.”
”Kanske”, sa Isak. De reste sig och gick ut till Love som satt och väntade på dem.
”Jag heter Vera”, sa den rödhåriga tjejen som hon delade rum med.
”Tove…” sa Tove tyst. Hon orkade inte bry sig om att vara trevlig. Hon var inte här för att få vänner. Hon var här för att slippa vara hemma.
”Vad coolt! Jag skulle ha hetat Tove egentligen, men min mamma tyckte Vera passade bättre”, sa Vera glatt. Tove svarade inte. Hon började packa upp sina saker.
”Vi måste typ vara själsfränder eller något, tror du inte?” sa Vera. Tove ryckte på axlarna.
”Kanske det…” Vera började också packa upp sina saker, även om Love hade sagt att de inte skulle göra det.
”Har du vart här förut?” frågade Vera ivrigt. Tove skakade på huvudet.
”Nej”, sa hon kort.
”Inte jag heller, men Johan, min brorsa, han som bor i andra rummet, han var här förra året och han sa att det var jätte bra!”
”Jaha”, sa Tove kort. Hon tog upp sin anteckningsbok.
”Känner du den där andra killen då?” sa Vera. Tove skakade på huvudet.
”Nej, men han verkar jobbig”, sa Tove. Vera såg på henne.
”Tycker du?” sa hon. Hon ryckte på axlarna. Tove skulle lägga ner boken i lådan men tappade den. Den landade uppslaget och flera lösblad med bilder föll ut.
”Nej!” sa Tove och la sig ner för att samla ihop dom. Vera kastade sig ner och hjälpte henne. Hon tog upp ett av de lösa pappren och såg på det.
”Har du gjort den här?” sa hon och höll fram den. Det var den hon ritat kvällen innan. Den med cellen. Hon ryckte åt sig den.
”Ja”, sa hon kort och samlade ihop resten. Hon la ner det i lådan och reste sig.
”Du… den var jätte bra”, sa Vera fascinerat. Tove låtsades inte om henne.
”Vi ska nog gå ut nu”, sa hon och lämnade rummet. Hon satte sig i en av fåtöljerna.
”Så, nu när alla äntligen är här”, sa han och gav Tove och Vera en extra menande blick, men kunde inte låta bli att le. ”så ska jag gå igenom lite regler. Det är frukost klockan nio, vilket betyder att ni blir väckta runt kvart över åtta av er ledare. Alltså jag. Det är Lunch klockan ett, och middag klockan sex. Vårt mål på det här lägret är samarbete. Alltså, måste ni fyra, lära er att samarbeta.” Han såg på alla i gruppen. Tove vägrade se på honom eller någon annan. Hon stirrade ner på sina fötter.
”Det kommer vara saker som gemensamma bilder och lite annat man kan göra tillsammans inom bild, men nästan aldrig något individuellt arbete”, fortsatte Love. Alla satt tysta. Vera nickade.
”Sen måste vi ju lära oss varandras namn, i alla fall jag”, sa Love och skrattade. ”Så jag tänkte att alla ska säga något som de tycker om att teckna, eller någon speciell stil, eller hur man tänker när man tecknar, och säga vad man heter. Så du kan ju börja”, sa Love och nickade mot Vera. Vera log och blev genast ivrig.
”Okej, jag heter Vera och jag tycker om…” sa hon och tänkte efter några sekunder. ”att teckna djur.”
Love log och nickade mot Veras brorsa.
”Jag heter Johan, vi är syskon”, sa han och pekade mellan sig själv och Vera. ”Jag tecknar inte så verkliga bilder, utan mer som serier och sånt.”
”Kul! Du var väl här förra året?” undrade Love.
”Ja, jag hade dig som ledare då också”, sa Johan.
”Ja, jag kommer ihåg dig, för du gjorde en skitrolig serie”, sa Love och skrattade. ”Jaha, du då?” Killen som suttit bredvid Tove var tyst en stund innan han började prata.
”Jag heter Isak… jag tecknar mest… människor”, sa han tyst. Tove såg på honom. Nu verkade han nästan blyg. Människor… det hade hon tänkt säga.
”Okej”, sa Love och flyttade blicken mot Tove. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.
”Eh… j… jag heter Tove… och jag… jag tecknar… inget speciellt”, sa hon. Love såg frågande på henne.
”Jo, det gör du visst. Den där teckningen som jag såg, den var jätte bra!” sa Vera. Hon reste sig och sprang ut i deras rum. Tove ville bara sjunka genom jorden. Det sista hon ville var att Vera skulle visa upp hennes bilder. Hon hade blivit nöjd med bilden, men det var ju bara vad hon tyckte. De andra skulle bara skratta åt henne.
”Nej, nej… alltså… den blev jätte dålig…” mumlade Tove och hoppades att de andra skulle strunta i att titta på bilden.
”Det tror jag inte”, sa Love. Vera kom tillbaka med pappret i handen. Hon räckte över det till Love. Tove såg envist ner på sina fötter. Alla blev tysta. Inte ens Love sa något. Hon visste det, den var så ful att de inte ens kunde säga något.
”Den… den är ju helt fantastisk”, sa Isak. Tove såg upp på de andra. Alla såg fascinerat på bilden som Love hade i handen.
”Ja, den är väldigt bra…” sa Love och såg på Tove, som kände hur mycket hon rodnade.
”Jag sa ju det!” sa Vera uppmuntrande och log mot henne. Tove blev inte särskilt uppmuntrad. Hon tyckte bara att det var pinsamt. Love höll upp bilden.
”Vad tänkte du på när du gjorde den?” frågade han för att hjälpa henne på traven. Tove svarade inte på ett tag. Hon tänkte. Vad hade hon egentligen tänkt på? Hon hade vart glad...
”Jag var glad…” sa hon tyst. Love log.
”Tänkte du på något mer? Jag tänker på frihet när jag ser den”, sa han. Tove hoppade nästan till. Var det så tydligt? För första gången sen hon kommit dit såg hon på honom. Hans blonda hår var ganska långt och hängde ner i ett par ljusblå ögon. Han såg ut att vara kanske, nitton eller tjugo. Tove kände hur hennes hjärta slog ett extra slag. Hon fortsatte se på honom. För länge. Han såg frågande på henne samtidigt som han log. Hon insåg att hon nog skulle säga något.
”Ja…” sa hon tyst, hon stirrade fortfarande på honom. Hon kunde nästan inte få nog. Det var som en konstig känsla i henne, inte som att vara glad. Nästan bättre. Love verkade förstå att hon inte ville prata om det, så han räckte henne bilden. Hon tog den och snuddade vid hans hand. Det gick en rysning genom hela kroppen.
”Nej, men gå och packa upp nu, så ses vi där nere sen”, sa Love. De tre andra reste sig, men Tove satt kvar. Hon viste inte varför men hon kände att hon skulle sitta kvar. Love satt också kvar och tittade på henne.
”Får jag se igen?” frågade han efter en stund. Tove svarade inte. Hon bara räckte bilden åt honom. Han log när han tog emot den igen.
”Tack”, sa han. Tove log svagt mot honom.
”Varsågod…” sa hon. Love betraktade den några minuter.
”Den är grymt bra”, sa han. Det värmde i henne. ”Du är fan bättre än mig.” Tove rodnade igen.
”Tack…” mumlade hon så tyst hon bara kunde.
”Jag måste gå, men jag skulle gärna snacka lite mer med dig sen”, sa Love. Han la en hand på hennes axel och gick sen ut ur rummet. Tove såg efter honom. Hon hade aldrig någonsin haft en sån här känsla. Det var som om hon bara ville gå efter honom och ta reda på allt om honom.
De andra kom ut ur rummen fem minuter senare.
”Ska vi gå?” frågade Johan. De andra nickade och alla gick ut. Tove reste sig sakta och följde efter dem. Vad var det med henne? Vad var det för känsla som spred sig i henne? Kunde det kanske vara… nej, det kunde det inte. Hon kunde inte bli kär på en gång. Det fanns inte kärlek vid första ögonkastet. Världen var en för hemsk plats för sånt. Hon kanske kunde vara lite, lite intresserad, men inte mycket. Och absolut inte kär. Det fanns flera anledningar till att ignorera det. För det första skulle han knappast bli intresserad av en tråkig femtonårig tjej som hon, för det andra ville hon inte bli intresserad av någon. Och för det tredje så fick hon inte bli intresserad av honom. Han var ledare och ledare fick inte ha någon som helst relation med deltagarna på lägret. Nej, det bästa var nog att låta det vara. Men han hade sagt att han ville prata med henne. Fast det skulle knappast vara någon relation. Så hon bestämde sig för att prata med honom om han ville det.
// Jag blir verkligen jätteglad för era kommentarer! Tyvärr kan jag inte skicka mail till de som ber, eftersom min skitmail fortfarande inte funkar "/ så be mig helst inte om det... annars vill jag bara att ni kommenterar! :D Kramar <33 // Chulia
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 1 dec 08 - 00:05- Betyg:  | | Nehepp, då kanske det blir tove o love då^^ <3<3 | | sandruskapuska - 15 jun 08 - 07:39- Betyg: | | jättebra<33<33 | | nanna_limpan - 22 sep 07 - 20:39- Betyg: | | JätteBra Du skriver Fantastiskt !!! | | Emma_Mattias - 1 sep 07 - 20:06- Betyg: | | sååå braa :D du beskriver as bra :O <3 | | jenny_t94 - 20 aug 07 - 09:37- Betyg: | | jättebra! | | fanny_94 - 18 aug 07 - 09:36- Betyg: | | jättebra!! | | Min_flicka - 17 aug 07 - 17:09- Betyg: | | meer <3:D | | 10kr - 15 aug 07 - 16:22- Betyg: | | du är helt otroligt bra på att skriva, fortsätt :) | | Mp3 - 14 aug 07 - 12:18- Betyg: | | jäte jätte bra, lika bra som dom andra ddelarna :) Hoppas att du skriver nästa del snart :) <33 | | niinnii - 13 aug 07 - 21:37 | M
Mkt bra!<3 | | prickigthallon - 13 aug 07 - 14:31- Betyg: | | Såjävla bra, som vanligt <33333 | | maurine - 13 aug 07 - 14:25- Betyg: | | Skit bra ! :) | | thecryingeye - 13 aug 07 - 12:41- Betyg: | | Skit bra! jag kan inte hlr skicka medelnaden. hur går det med " kärleken går aldrig att glömma "?? vill så gärna läsa den =). skit bra skrivit skrev mer! :) | | SilverAndCold - 13 aug 07 - 12:32- Betyg: | JÄTTEBRA! =D
Längtar till nästa del! ;D
Hade bäst! <3
/M.K | | anchii - 13 aug 07 - 11:44 | | gaaaah, skriv mer!! fort (a) asbra! | | - 13 aug 07 - 11:41- Betyg: | | Den är jättebra! Du borde bli författare!!! |
|
|
|
