På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Kär i kärleken[4]

Detta hände i förra kapitlet

Jag plockade fram den och läste smset jag hade fått.
”Det här ska du få ångra, din jävla hora”
Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre, de forsade ner för mina kinder och hela jag skakade av gråt. Kylan hade hunnit ikapp mig också när jag inte längre rörde på mig, jag frös så att tänderna skallrade. Jag plockade fram rakbladet jag hade i min väska, och lät all smärta rinna iväg med blodet som rann längs mina armar. Mina ögonlock blev tunga efter ett tag. Jag ställde mobilalarmet på 06.50 för att jag skulle hinna till bussen som gick klockan sju.
Sen orkade jag inte kämpa i mot tröttheten längre, utan drog jackan hårt om kroppen slöt ögonen och somnade.

Jag fick inte mycket till sömn den natten. Flera gånger vaknade jag av att jag badade i svett, för att bara efter någon minut senare frysa så arr hela kroppen blev förlamad.
Jag var livrädd att Oliver skulle hitta mig där jag satt.
Sen tänkte jag på Angelica, och började gråta. Varför kunde jag inte ha modet att berätta för henne? Jag kände mig så satans feg och ynklig där jag satt. Jag hade världens bästa kompis som bodde i närheten, och här satt jag dyngsur och frös som en idiot i en telefonhyss.
Och de bara för att jag var så jävla feg och inte kunde stå för den jag var.
Fick man vara så vidrig & feg som jag? Antagligen inte.
Tillsist började det ljusna och jag satt halvsovandes och såg på regnet utanför som hade börjat avta. Efter en hemsk natt ringde i alla fall mobilen och klockan var tio i sju. Försiktigt försökte jag resa mig upp, men min kropp helt enkelt vägrade. Hela kroppen dunkade av smärta och huvudet snurrade bara jag rörde mig. Men res dig då för helvete, mumlade jag för mig själv. Och äntligen lyssnade min kropp på mig. Jag fick bita mig i läppen för att inte skrika när jag lyckades ställa mig upp. På darriga ben vinglade jag ut ur hytten, och styrde riktningen mot närmsta busshållplats. Jag visste att jag hade passerat en i går kväll, som inte låg så värst långt bort. På vägen mötte jag ett antal morgonpigga som var ute med sina hundar. Och alla glodde de på mig så att ögonen såg ut som om de skulle trilla ut.
Jag visste att jag måste se hemsk ut, men de sket jag fullständigt i.
Efter en liten stund kom jag fram till hållplatsen jag sett kvällen innan, och satte mig i kuren och väntade. Några minuter senare kom bussen, och jag rotade fram lite pengar i väskan.
Busschauffören tittade förskräckt på mig när jag betalade för min biljett, men jag orkade inte bry mig. Till min lättnad var det bara tre, fyra personer på bussen så jag gick längst bak i bussen och sjönk ner på ett säte. Det var sövande varmt på bussen, så efter bara några minuter så somnade jag och sov hela vägen. Jag vaknade till precis innan jag skulle gå av, och kastade mig på knappen precis innan det var försent. När jag klev av bussen kände jag hur huvudet började snurra igen, men det struntade jag i. Jag skyndade på stegen, för att de andra i familjen inte skulle hinna vakna. Det var tyst i huset när jag smög in genom ytterdörren.
Försiktigt smög jag in på toaletten och låste om mig. Matt av lättnad sjönk jag ihop på golvet, jag darrade i hela kroppen när nervositeten började avta.
Efter några minuter tog jag mod till mig och ställde mig framför helkropps spegeln.
Jag såg hemsk ut, blodet hade runnit från min mage ner över mina ben.
Armar och ben var täckta av blåmärken och såren på mina kinder lyste ilsket mot mig.
Som pricken över i såg jag hur en ny blåtira hade börjat ta fart, denna gång runt mitt vänstra öga. Försiktigt drog jag av mig kläderna och klev in i duschen. Vattnet sved så mot min kropp att tårarna började rinna. Efter en stund lyckades jag njuta av smärtan och blev nästan besviken när jag i stort sätt blivit bedövad över hela kroppen.
Efter en timme i duschen började varmvattnet ta slut, så jag virade en handduk om kroppen och gläntade försiktigt på toalettdörren. Ingen syntes till, turen måste för en gångs skull vara på min sida tänkte jag. Tyst skyndade jag mig upp för trappan och slank in på mitt rum.
Jag drog på mig en långärmad tjocktröja och ett par mjukis byxor och kröp ner i sängen.
Jag måste ha somnat med en gång, för när jag vaknade var klockan redan två.
Jag hörde hur mina småsyskon bråkade och skrek som vanligt utanför min dörr, aldrig kunde de hålla sams. Plötsligt kände jag hur jävla röksugen jag var, så jag steg upp och dränkte ansiktet i puder & smink. Blåmärkena och såren syntes fortfarande men inte alls lika mycket.
Jag tog mitt ciggpaket som låg slängt under sängen och gick ner för trappan.
Mamma hejdade mig vid ytterdörren. ”Skulle inte du sova över, hos Angelica?”
”Jo, men hennes familj skulle iväg på någonting i förmiddags, så jag tog första bussen hem i morse” Sa jag så oskyldigt jag kunde. Till viss del så stämde ju faktiskt det.
”Jaha, okej” sa hon bara. ”Jag går ut en sväng” sa jag innan jag gick ut genom dörren.
Så fort jag kom utom synhåll för de där hemma, tände jag en cigg.
Jag njöt av varje bloss jag drog in, plötsligt pep mobilen till.
Jag plockade fram den och läste smset jag fått.
”Ta bussen till mig vid tolv i morgon, annars ska du få ånga att du någonsin föddes!”
Jag svalde hårt, och tände en ny cigg. Hjärtat gick i gång på högvarv och med skakiga fingrar knappade jag in ”Okej”
Jag visste att han var arg för att jag stuckit kvällen innan, och när han var arg ja då var han arg. Så jag visste att jag hade ett straff att vänta som jag inte skulle slippa undan i första taget.
Jag började sakta promenera hemåt.
Resten av dagen kunde jag inte förmå mig till någonting, satt bara och stirrade in i väggen som en annan idiot. Framåt kvällen skickade jag ett sms till Angelica.
”Jag kommer alltid att älska dig, vad som än händer<3”
Sedan satte jag mig ner och började skriva ett brev.
Jag visste hur arg Oliver kunde bli, och jag var väl medveten om vad han var kapabel till.
De lät så starkt i mina öron men han var en, mördare.
Det lät hemskt, så jag brukade aldrig tänka på det, men det gjorde ont att den jag älskade så högt var orsak till någon annans död. Jag skakade snabbt av mig tanken och fortsatte skriva.
De tog fyra timmar innan jag var nöjd. Brevet var till Angelica, där jag berättade för henne om Oliver och hur ledsen jag var över att jag aldrig hade berättat om honom.
Sen skrev jag ungefär lika mycket om hur otroligt mycket jag älskar henne.
Brevet skulle jag lägga under min kudde nästa dag innan jag åkte till Oliver.
Skulle något hända mig kommande dag, så ville jag i alla fall att hon skulle få veta.
Jag tittade på klockan och till min förvåning var hon tjugo över fyra.
Jag stoppade in brevet under madrassen så länge och drog på mig en t-shirt.
Sedan låg jag i sängen och väntade helt enkelt bara på en ny dag, för sova var omöjligt i min värld just nu.

Fortsättning?

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Ettrosamoln - 4 aug 08 - 21:38- Betyg: