På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Vill inte leva, men kan inte dö - Del 3

Isak sprang uppför trappuppgången. Det var lite mindre än två veckor sedan Adrian slagit ner honom i trapphuset, och han blivit upphittad av kvinnan. Han hade fått veta att hon hette Lenita Persson. De hade blivit riktigt bra vänner under den korta stund Isak vart hos henne. Han hade hälsat på henne varje dag på väg hem från skolan efter det, precis som han skulle göra nu. Han plingade ivrigt på dörrklockan. Lenita öppnade efter en liten stund.
”Nej men, hej Isak”, sa hon och log mot honom.
”Hej, får jag komma in?” frågade han. Lenita nickade och släppte in honom.
”Vill du ha te? Jag har tyvärr inga bullar kvar”, sa hon och gick in i köket.
”Ja tack”, sa Isak. Han såg på fotografierna som hängde på väggen. De var svartvita och visade barn som lekte.
”Det där är jag som barn”, sa Lenita som just kom ut från köket. Isak vände sig om.
”Du var… söt”, sa han efter ett ögonblicks tvekan. Lenita log.
”Tack”, sa hon. Isak gick och satte sig i soffan. Han såg på den fyrtiofemåriga kvinnan som satt mitt emot honom. Hon hade rött lockigt hår, och mjuka drag i ansiktet. Hennes kalla, ljusblå ögon var fascinerande. Inte skrämmande, som hon beskrev dem. Hon ställde ner te muggen på bordet.
”Du har fortfarande inte berättat för mig vem som gjorde det där mot dig, för två veckor sedan”, sa hon och såg på Isak. Han såg ner på sina knän.
”Jag ramlade i trappan”, ljög han, fast han visste att hon inte trodde honom.
”Var det din pappa?” frågade hon. Isak skakade på huvudet.
”Nej, det var inte pappa”, sa han och drack lite av teet.
”Jag ska inte tvinga dig att berätta för mig… men det vore bra”, sa hon. Isak såg på henne.
”Det skulle inte spela någon roll om jag berättar.”
”Säger du det så”, sa hon och drack av sitt eget te. De satt tysta en stund.
”Jag åker imorgon”, sa Isak. Lenita såg förvånat på honom.
”Vart?” frågade hon intresserat.
”Teckningsläger”, sa han tyst. Lenita synade honom noga.
”Gillar du att skissa?” frågade hon. Isak skissade.
”Har du något med dig?” Isak nickade.
”I väskan”, sa han.
”Skulle jag kunna få se?” frågade hon. Isak tvekade. Han hade aldrig visat sina teckningar för någon, men å andra sidan var Lenita den enda vän han hade. Om hon nu var hans vän. Efter en stunds tvekan nickade han igen. Han öppnade väskan som stod bredvid honom och tog upp sin anteckningsbok och räckte till henne. Hon log när hon tog emot det och bläddrade försiktigt fram till de sidor han skissat på. Hon såg länge på varje sida. Sa ingenting. Bara tittade. Hon kom fram till de sista sidorna och stannade upp. Hon vände på boken och höll upp sidan han skissat på för två veckor sedan. När han skissade av henne, Josefine.
”Vem är hon?” frågade Lenita. Isak blev röd om kinderna.
”En tjej i skolan…” sa han tyst. Lenita nickade.
”Hon är vacker”, sa hon bara. Isak såg på henne. Var det allt? Skulle hon inte säga något mer? Skulle hon inte skratta åt honom? Säga att han var korkad som trodde att han skulle få henne? Tydligen inte. Istället räckte hon över boken till honom. Han la ner den i väskan igen.
”Jag vill visa dig en sak”, sa Lenita och reste sig. Isak reste sig också och undrade vad det var. Lenita tog hans hand och ledde honom mot en dörr. Innan hon öppnade den stannade hon och vände sig mot honom.
”Hur gammal är du?” frågade hon. Isak såg sig omkring. Vad var det här?
”Fjorton…” sa han osäkert.
”Du har talang, Isak. Särskilt för att vara så ung”, sa hon. Isak visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hade aldrig fått en komplimang förut.
”Tack…” sa han osäkert. Lenita öppnade dörren och gick in. Isak gick efter henne och tappade nästan hakan när han kom in. Hela rummet var fyllt med svartvita målningar. Det var bara bilder på människor, och hade lika gärna kunnat vart fotografier.
”Ha… Har du målat de här?” frågade Isak häpet.
”Tecknat”, sa hon. Isak stirrade på bilderna som var upphängda på väggarna. De var helt perfekta. Han rörde med fingrarna över en av dem.
”De är… fantastiska”, sa han.
”Tack”, sa Lenita. De gick ut ur rummet och satte sig i vardagsrummet igen.
”De… hur länge har du… tecknat?” frågade Isak.
”Länge…” sa Lenita. ”Det är min hemlighet… så du är den enda som vet om det.”
”Jag ska inte berätta”, lovade han.
”Tack”, sa Lenita.
”Men… varför visar du just mig?” frågade Isak.
”Jag vet inte… Det kändes som… som att det var dags”, sa Lenita. Isak nickade.
”De där bilderna är min hemlighet”, sa han och nickade mot sin väska.
”Jag förstår”, sa Lenita. ”Jag ska inte heller berätta.”
”Tack”, sa han. De drack sitt te och pratade om annat. De behövde inte prata mer om sina hemligheter. De var sagda nu, och behövde inte komma upp mer. Nu i alla fall. Isak kastade en blick på klockan.
”Oj, jag måste gå”, sa Isak och reste sig. Lenita reste sig hon med och följde honom till dörren.
”Jag tycker om att du kommer”, sa hon. Isak nickade.
”Det är roligt att komma”, sa han. Hon kramade hans hand.
”Glöm inte vad du har lovat”, sa hon och blinkade med ena ögat. Isak skakade på huvudet.
”Detsamma”, sa han. Lenita log.
”Jag kommer sakna dina besök”, sa hon. ”Lova att komma tillbaka efter lägret”, sa Lenita. Isak drog hängde väskan på axeln.
”Jag lovar”, sa Isak och gick uppför trapporna till sitt hem.

Tove packade ner sina saker i den röda resväskan. Imorgon skulle hon äntligen få komma iväg. Hon älskade det. Hon skulle äntligen, äntligen att få komma ifrån allting. Hon hade redan packat ner alla sina kläder. Nu skulle hon bara packa ner sina saker. Sitt skissblock, anteckningsboken, pennorna, mp3 och viktigast av allt, hennes älskade nalle. Den var liten och mörkbrun. Nästan svart. Hon hade fått den på sin ettårsdag. Hon visste inte av vem, men den hängde med överallt. Hon kunde inte åka någonstans utan den. Hon blev sjuk, på riktigt. När hon var klar gick hon ut i badrummet. Hon satte sig ner på golvet. Hon hade en konstig känsla i sig. Hon var glad. På riktigt. Hon var glad att få lämna eländet i Hässelby. Hon slapp pappa, hon slapp Christopher-offer. Hon slappa alla jävla idioter. Hon hade skjutit upp alla sina tidigare planer på att ta livet av sig. Hon ville bara en sista gång i livet få vara glad. Det var hon nu. Kanske, efter den här veckan i Småland, skulle hon ta livet av sig. Kanske inte. Hon fick se, men just nu ville hon bara få ha kvar den här underbara känslan. Hon öppnade badrumskänslan och tog fram sitt svarta nagellack. Hon målade omsorgsfullt varje nagel svart. Tre lager på varje finger. När hon var klar satt hon kvar och lät det torka. Hon såg sig i spegeln som hängde på väggen mitt emot henne. Den satt i precis rätt höjd för att hon skulle kunna se sitt huvud. Hon kanske skulle klippa håret? Hon passade kanske bättre i kort. Hon dolde prövande hår topparna med handen, men beslöt sig för att behålla det som det var. Långt passade henne bäst just nu. Hon var upprymd av något. Lacket hade torkat så hon öppnade dörren och gick ut i köket. Hon var för första gången på länge faktiskt lite hungrig. Hon bredde smör på en halv brödskiva och satte glupskt i sig den. Sen var hon mätt. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon var rastlös, så hon låste in sig på rummet och la sig i sängen och började skissa lite istället. Hon blundade och fick upp en figur i huvudet. Något slags mangaliknande. Hon började ivrigt skissa ner det hon såg och snart hade hon lyckats få fram en kropp. Hon ville inte ha något som hon skissat tidigare. Sorg och död. Hon ville ha något glatt. Hon var ju glad. Hon blundade. Vad var glatt? Det enda hon kom på var färger, men hon hade inga färger. Något annat måste det ju finnas. Hon kom plötsligt på det. Lättnad. Det var inte glatt kanske, men ändå positivt. Eller frihet. Hon började rita ett galler framför kroppen som hon tecknat ner. Och väggar av sten runt om. Det blev en människa i en cell. Hon suddade ut lite och skissade ett hål i stenväggen. Det var frihet. Hon började med ansiktet och ett uttryck av lättnad formade människan på bilden. Efter en halvtimme var hon klar. Hon var nöjd. Riktigt nöjd. Det var nog det bästa hon någonsin hade gjort. Hon stängde boken och la ner den bland packningen. Nu var hon redo att åka.

”Kära passagerare, vi landar snart i Växjö och ber er nu att spänna fast era säkerhetsbälten…” sa flygvärdinnan. Tove blundade. Hon var framme. Hon landade snart i Växjö, och var snart på lägret. Det var inte långt kvar. Hon kände hur hjulen dunsade i marken. Det var otroligt att hon lyckats skrapa ihop pengar till både flygbiljetten och lägret, men ett års hårt arbete och sparande hade hjälpt mycket. Pappa hade vägrat betala ett öre. Han hade tillräckligt med inköp hade han sagt, så Tove hade fått betala allting själv. Men det var det värt. I åtta dagar skulle hon vara borta från pappa och det var värt vartenda öre hon fått betala. Flygplanet saktade av och stannade tillsist. Lyset i planet tändes och hon slappnade av. När resten av passagerarna reste sig upp för att ta sitt handbagage gjorde hon likadant. Nu var det lätt. Hon skulle bara ta bussen som var reserverad för lägerdeltagare. Den skulle köra dem till någon gammal bondgård där själva lägret hölls. Bussresan skulle ta en halvtimme, sen var hon framme. Hon banade sig fram mot utgången och fick ett vänligt ”Hejdå, trevlig vistelse”, av flygvärdinnorna innan hon klev av. Hon hämtade snabbt ut sin resväska och började gå mot bussarna. Hennes buss stod inne redan och hon hoppade på. Hon visade biljetten och valde ut en plats som såg bra ut. Hon verkade vara tidig för hon var den enda som satt på bussen. Hon la upp resväskan på hyllan ovanför platsen och ställde handväskan på sätet bredvid. Hon tog upp sin mp3 och satte på Nirvana. Musiken strömmade in i henne och hon blundade. Hon fylldes med glädje igen. Det var helt otroligt. En vecka utan alla idioter där hemma. Hon log för sig själv. Det skulle bli den bästa veckan i hela hennes liv. Bussen började sakta fyllas med folk. Tjejer och killar i hennes egen ålder. De flesta verkade åka med någon kompis. Hon höjde volymen och sjönk in i musiken igen. Bussen började röra på sig och körde iväg. Den stannade på några ställen och släppte på fler passagerare som tydligen också skulle till lägret. Snart var bussen full och det fanns inte många lediga platser. En av dem var bredvid Tove. Eftersom ingen verkade vilja sitta där la hon dit sin väska.
Ensam igen då. Tänkte hon. Men vad hade hon förväntat sig? Att någon plötsligt skulle komma fram och…
”Hallå, skulle du kunna flytta din väska? Det finns inga andra sittplatser”, sa någon. Tove såg upp. En kille som såg ut att var i hennes ålder stod och såg ner på henne. Han måste ha kommit på bussen nyss, när den stannade utanför tågstationen. Hon svarade inte utan drog bara åt sig väskan och fortsatte titta ut genom fönstret.
”Tack”, sa han och satte sig ner. Hon sneglade på honom. Han hade rena, jeans med pressveck, och en långärmad tröja. Hon såg ner på sina trasiga strumpbyxor och svarta tröjor. Han kom säkert från en sån där perfekt överklassfamilj. Tjurigt såg hon ut genom fönstret igen. Det var det bästa med lägret, att hon kunde få vara helt för sig själv. Hon kunde strunta i om folk såg snett på henne eller inte gillade henne. Hon ville bara vara ensam. De satt tysta och gjorde sitt. Hon hade mp3:n på högsta volym. Efter en stund kände hon en diskret knackning på axeln. Killen bredvid henne höll i en bok, och verkade vilja henne något. Hon himlade med ögonen och drog ur hörsnäckan.
”Ja?” sa hon irriterat.
”Jo, jag bara undrar om du kan sänka lite. Det hörs ut och stör när jag läser”, sa killen. Tove suckade.
”Då får du väl sätta dig någon annanstans”, fräste hon. Killen ryggade tillbaka och såg förnärmat på henne. Han återgick till sin bok. Tove log nöjt. Jävla snobb. Han visste ingenting om att ha det jobbigt hemma. Han levde säkert något enkelt snobbliv med föräldrar som servade honom och flickvän och dussintals med kompisar. Han visste inte hur det var att flera gånger ha vart på väg att ta livet av sig för att man har ett helvete till liv. Han visste inte hur det kändes att bli slagen av sin egen pappa. Han trodde att han bara kunde komma och säga åt henne att skruva ner musiken, som var hela hennes liv, för att han skulle läsa en jävla bok. Ilsket såg hon ut genom fönstret och bestämde sig för att hon inte tyckte om den här killen som satt bredvid henne. Hon skulle inte vara trevlig mot honom en enda gång på hela veckan. Han skulle inte få förstöra det här för henne. Det fick han bara inte.

// Blir jätte glad för kommentarer om vad som är bra eller dåligt. Men såklart blir jag glad om ni bara kommenterar. Hoppas ni fortfarande gillar det! :) kramar <3 // Chulia

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 30 nov 08 - 23:56- Betyg: