N |
Jag saknar dom, alla stunderna med dig.
Jag vill att allt ska vara som det var.
Jag känner en tomhet inom mig.
Och jag vet, jag förtjänar inte din uppmärksamhet.
Men jag vill ha den, jag behöver den.
För jag saknar dig.
Det är så ensamt och så trist att inte höra din röst.
Bara se alla textade ord när du skriver till mig.
Jag vill kunna skratta åt alla roliga saker du säger och gör.
Men hur ska jag kunna göra det om jag inte har dig nära?
Ditt avstånd kanske är självmant, och samtidigt mitt fel.
Jag borde inte ha sagt någonting av det jag sa förut.
Att lätta sitt hjärta tycks bara leda till ledsamma slut.
Det är inte så det ska vara.
Jag försöker prata med dig ibland, men jag är nog mest till besvär.
Kanske för ivrig, vill verkligen inte ha det såhär.
Stelt.
Det är som att du är en helt annan person, jag inte känner igen.
Det är svårt att föra ett samtal med dig.
Så var det inte tidigare, då kände jag dig.
Bättre än nu.
Vi hejar inte ens på varandra, utan vänder blickarna åt varsitt håll.
Ska det verkligen vara så?
Vad jag försöker säga är att du är speciell, du är så rolig att umgås med.
Har aldrig haft så kul med någon som jag hade med dig, förut.
Vi hittade alltid på något, vi satt aldrig bara och glodde, det tyckte jag om.
Och jag saknar det, det gör jag verkligen.
Men det spelar ingen roll vad jag säger eller gör, så länge du inte ser mig.
|
|
|
|
