Hon andades djupa lugna andetag. Det kunde inte fortsätta så här. Det gick inte längre. Hon var så förbannat trött på det. Hon lade händerna på den kalla, runda hjärnstången som var menat som balkongräcke.
”Tove, var fan är du?” vrålade pappa som satt i vardagsrummet. Tove svarade inte. Hon och pappa bodde på fjärde våningen i en trea i Hässelby.
Hon drog fram en pall och ställde sig på den. Det var alldeles för lätt att ta steget och försvinna från helvetet. Hon trodde inte på gud, för hon trodde inte på himmelen eller helvetet. Okej, visst att det fanns ett fint och bra ställe när man hade försvunnit, men det kunde knappast finnas något värre än jorden. Det gick inte. Hon såg ner på gatan nedanför balkongen. Hon klev ner från pallen och ställde tillbaka den i hörnet av balkongen.
”Tove!” vrålade pappa.
”Jag kommer”, sa Tove. Hon öppnade balkongdörren och gick in igen. Den välbekanta, hemska lukten i lägenheten slog emot henne. Hon gick ut till pappa som satt i köket.
”Vad är det?” frågade hon. Pappa såg upp på henne.
”Ska vi inte ha något käk, va?” frågade han. Tove nickade stumt och tog fram ett paket köttbullar ur frysen.
”Har vi inget annat?” muttrade pappa.
”Nej, du har inte handlat”, sa Tove tyst. Pappa reste sig.
”Du kan väl för fan handla själv?” sa han. Tove svarade inte. Hon orkade inte mer. Inte nu. Pappa gick emot henne och såg hotfullt mot henne.
”Jo…” viskade hon när hon såg hans hatiska blick. Han slappnade av lite och Tove drog en suck av lättnad. Kanske skulle hon slippa den här gången.
”Gör köttbullar då”, muttrade pappa. Tove tog fram en sax och klippte upp påsen med frysta köttbullar. Hon tog fram en stekpanna och stekte dem. Tio minuter senare hade hon kokat snabbmakaronerna och ställt fram på bordet tillsammans med köttbullarna.
”Det är klart”, ropade hon till pappa. Han kom in i köket.
”En tallrik?” sa han. Tove ryckte på axlarna.
”Jag är inte hungrig”, sa hon. Hon gick ut ur köket och hörde hur pappa satte sig ner. Hon gick in på sitt rum och la sig i sängen. Hon hatade honom. Det var hemskt, att en dotter kunde hata sin egen pappa, men hon gjorde det. Ingenting kunde få henne att ändra sig. Hon hade försökt när hon vart mindre. Hon hade verkligen försökt att älska honom, men ingenting hon gjorde kunde få henne att ändra sig. Hon hatade honom för att han slog henne. För att han drack. Men mest för att han hade gett henne liv. Många gånger hade hon försökt att ta tillbaka det… men aldrig hade hon vågat. Hon hade aldrig vågat skära snittet vid halsen. Hade aldrig vågat svälja tabletterna, aldrig vågat hoppa. Många gånger hade hon försökt, men aldrig vågat. Hon var feg. Hon hade ett helvete till liv och ändå vågade hon inte förstöra det. Vad hade hon kvar att leva för? Ingenting. Absolut ingenting. Hon vände sig om så att hon kunde se mammas fotografi. Det kortet som var taget långt innan hon blev sjuk. Mamma hade en vit sommarklänning som snodde sig runt benen. Hon skrattade och snurrade en treårig Tove i luften. Hon hade inte märkt när pappa tog det. Annars hade hon vägrat att vara med. Hon hade hatat att vara med på kort. Det här var ett av de få kort som fanns på mamma. Tove vände sig om och blundade. Hon ville inte se mamma. Det var på grund av henne hon fortfarande levde. När hon var åtta hade mamma fått henne att lova att hon skulle leva istället för mamma. Tove hade lovat, men hon kände att hon snart var tvungen att bryta löftet. Hon öppnade ögonen och såg in i Adam Brodys söta ögon. Hon suckade igen. Om inte ens Adam Brody kunde få henne att bli (lite) gladare så var det dåligt. Hon reste sig. Klockan kunde inte vara mer än nio, men hon ville ändå gå och lägga sig. Hon drog på sig en smutsig t-shirt och kröp ner under täcket. Hon älskade de första minuterna man la sig i sängen innan man somnade. Både täcket och lakanet var kalla och man kände hur värmen spred sig för varje sekund. Hon drog in lukten av tvättmedel i näsan och såg på Adam Brody igen. Kanske han lyckats få henne lite lyckligare i alla fall.
Tack Adam… tänkte hon och lovade sig själv att om hon någonsin skulle träffa honom skulle hon tacka honom. Hon blundade och tankarna började flyga igenom hjärnan. En efter en. Det var måndag, alltså skulle det vara tisdag dagen efter. Helvetesdagen. Hon hade gymnastik, matte, geografi och kemi samtidigt som hon hade bild sista lektionen, så hon ville inte skolka. Hon la sig bekvämare i sängen. Hon hoppades att Kristopher-offer skulle vara sjuk. Då slapp hon i alla fall en idiot imorgon. Hon bestämde att hon skulle gå upp tidigt så kanske hon hann iväg innan pappa vaknade. Hon vände på sig igen och drog upp täcket en bit till. Hade hon tur kanske hon kvävdes i sömnen. Hon försökte att inte tänka på något och lyckades tillsist somna.
Isak såg på tabletterna i sin hand. Var det ikväll det var dags? Var det nu han skulle försvinna? Skulle han ”ta sitt eget liv” som man beskrev det? Han såg på de små pillren i sin hand, och hällde sen tillbaka dem i burken. Han skruvade på locket och ställde tillbaka dem i badrumsskåpet. Nej, inte ikväll.
”Men vafan Isak! Vi är fler här!” vrålade Adrian, hans bror utanför badrummet. Isak tryckte på spol knappen och låste upp dörren. Han gick förbi Adrian utan ett ord men fick en hård knuff i alla fall. Istället för att bli förbannad och slå tillbaka lät han honom vara och gick bara vidare. Han gick ut i köket där mamma och pappa satt. De diskuterade något som hade hänt på sjukhuset. De var läkare båda två som gjorde världen en liten gnutta bättre. I alla fall enligt dem själva. Isak gick fram till kylen och tog fram mjölkpaketet. Han funderade på att ta ett glas men orkade inte. Han drack länge ur mjölkpaketet och ställde sedan tillbaka det. Han drog med handen över munnen och såg sin mammas ilskna blick.
”Det är fruktansvärt ohygieniskt när du gör så där, Isak”, sa hon irriterat. Isak ryckte på axlarna. Det var typiskt hans mamma. Hon skulle ha allting kliniskt rent. Annars kunde man få den och den sjukdomen. Damm var inte hälsosamt, och bakterier var livsfarliga. I fjorton år hade Isak fått stå ut med det tjatet. Dessutom var hon en riktig hönsmamma.
”Jag var törstig”, sa han. Mamma såg ilsket på honom.
”Du vet väl att vi andra i familjen kan få sjukdomar av det där?” sa hon. Isak nickade.
”Ja, du har sagt det några gånger”, sa han. Mamma svarade inte.
”Har vi någon huvudvärkstablett?” frågade Isak. Mamma nickade.
”Ja, i skåpet ovanför ditt huvud”, sa hon. Isak öppnade skåpet och mycket riktigt, låg det en ask med Ipren där. Han svalde.
”Är du på väg att bli sjuk, vännen?” sa hon. Isak skakade på huvudet.
”Nej, jag har bara ont i huvudet”, sa han. Hon reste sig upp och la en hand på hans panna.
”Du är lite varm… Har du haft några andra symtom? Huvudvärk kan vara tecken på riktigt allvarliga…”
”Mamma, jag mår fint!” fräste han. Hon ryckte till sig handen.
”Du borde gå och vila”, sa hon kyligt och satte sig ner. Hon fortsatte genast sitt samtal med pappa som om ingenting hade hänt. Isak kvävde en suck och gick sen in på sitt och Adrians rum. Av någon anledning var de tvungna att dela rum när det fanns ett ledigt. Isak hade tjatat i evigheter att få det lediga rummet som användes som gästrum. Men hans föräldrar hade envist hävdat att de behövde ett gästrum. Han förstod inte varför. De fick aldrig gäster. Han la sig på sängen och slog upp den anteckningsbok han använde som dagbok. Han tog en penna och började skriva. Han visste inte riktigt varför han skrev, men det hade blivit som en drog och han kunde inte sluta.
2 april 2007. Kl. 21.56
Jag försökte igen, men vågade inte. Prövade tabletter den här gången, men la tillbaka dem tillsist. Jag vet inte varför jag försöker. Det är ju ganska självklart att jag inte kan. Men jag vill inte tro det om mig själv. Jag kan inte tro det om mig själv. Det är som att jag försöker fly. Problemet är att jag inte vet vad jag flyr ifrån. Det kan lika gärna vara mitt framför mig. Jag kan inte fly för jag vet inte vart jag skulle fly. Vet att det låter konstigt… men så är det.
Var ute idag. Satt i solen och skissade några hus någon gata bort. Blev inte jätte bra, men jag tror att jag kan göra om det i morgon, efter skolan. Skulle helst vilja skolka från skolan i morgon, men jag kan inte. Orkar inte. Det skulle bli för krångligt att förklara sen.
Adrian har inte rört mig på hela dagen. Jag beklagar mig inte. Det är bra att han inte har rört mig. Rör han mig så slår han mig. Jag förstår inte varför jag inte kan slå tillbaka…
I skolan såg jag henne igen. Vi pratade inte, som vanligt. Jag ser henne och det räcker för mig. Jag har faktiskt aldrig känt så här för någon förut. Som en slags hemlig kärlek… som absolut inte får avslöjas. Lite som Romeo och Julia. Fast Julia vet inte att Romeo är nedanför balkongen och längtar efter att få kyssa henne. Istället går han förbi henne och sparar varje ögonblick för att kunna se gång på gång när han kommer hem. Nej, det är nog lite mer psykvarning.
Jag kan inte förklara hur hon är. Eller vem hon är. Det kan jag bara inte. Det skulle förstöra vårt förhållande. Eller, det är ju mer mitt förhållande… eller? Jag vet inte. Jag vill kanske inte veta. Hon är i alla fall alldeles för underbar för att kunna beskriva. Min kärlek till henne är kanske inte kärlek på riktigt… kanske mer som någon slags beundran jag inte vill visa.
Den 14:e åker jag på teckningsläger. I åtta dagar. Ska bli skönt att komma härifrån. Det är i Småland. Långt bort från det här stället. Förorten. Ja… Långt, långt bort från mamma och pappa och Adrian. Men också långt bort från henne… vet inte hur jag ska klara det. Tror att jag ska skissa av henne i skolan i morgon, så kan jag se på bilden av henne på lägr
Dagboken försvann framför honom. Isak såg sig omkring i rummet och såg Adrian stå med dagboken i händerna.
”I skolan såg jag henne igen. Romeo är nedanför balkongen och längtar efter att få kyssa henne…” Adrian flinade. ”Romeo, är det du då eller?”
Isak reste sig och försökte få tillbaka dagboken, men eftersom Adrian var en decimeter längre än Isak nådde han inte.
”Jag ska skissa av henne…” läste Adrian.
”Ge hit den!” sa Isak. Adrian ignorerade honom och fortsatte läsa högt.
”Psykvarning… ja det är du i ett nötskal”, sa han. ”Jaså brorsan… Du har försökt ta självmord… men inte vågat… stackars liten.”
”Ge hit den för helvete!” skrek Isak. Adrian skrattade bara.
”Jaha. Psyket nästa eller?” Isak lyckades få tag i boken och smällde igen den.
”Du är sjuk i huvudet”, muttrade Isak när han gick mot dörren.
”Va sa du?” sa Adrian hotfullt. Isak svarade inte. Adrian kastade sig över honom och satte sig på honom. Han slog till honom i ansiktet.
”Ta tillbaka det!” väste han. Isak öppnade munnen och kände blod rinna ner i halsen. Han fuktade läpparna och kände att han fått en spricka i läppen. Han sa ingenting, bara hoppades att Adrian skulle sluta. Men det gjorde han inte, istället slog han igen. Det knakade hotfullt och Isak hoppades att inget gått av.
”Ta tillbaka det!” sa Adrian igen, med ansiktet så nära Isak att han kunde känna Adrians andedräkt. Isak öppnade munnen igen för att säga det men dörren öppnades innan han hann säga något. Mamma stod i öppningen.
”Vad i herrans namn… Men vad har ni gjort?!!” skrek hon. Adrian klev av Isak.
”Vi körde lite brottning bara”, sa Adrian.
”Men Isak, du blöder ju!” sa hon. Isak reste sig långsamt upp.
”Det är ingenting”, sa han och drog med handen vid läppen. Det ömmade och var svullet.
”Kom”, sa mamma och ledde med honom ut i köket. Isak höll tyst. Det skulle inte tjäna något till att berätta.
// Vad tycker ni? Ska jag fortsätta? Kommentera gärna! :) (jag kommer såklart fortsätta på min andra berättelse också!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
sandruskapuska - 30 nov 08 - 23:24- Betyg:  |
| Haha sure , brottning |
| sandruskapuska - 15 jun 08 - 07:12- Betyg: |
| Låter faktisktjättebra. Fast redan nu<33<3 |
| Emma_Mattias - 1 sep 07 - 19:41- Betyg: |
| va hemskt :o den va jätte bra men hemsk <3 |
| Petyz - 28 aug 07 - 14:02 |
| så sjukt bra :) älskar det :) |
| jenny_t94 - 17 aug 07 - 11:17- Betyg: |
| jättebra, |
| waterbaby - 15 aug 07 - 16:38 |
| jätte bra skrivet <33 kramar |
| Nellan16 - 14 aug 07 - 13:24- Betyg: |
| bra |
| niinnii - 13 aug 07 - 21:18 |
| fortsätt<3 |
| EmmaFromTheHood - 7 aug 07 - 22:53- Betyg: |
fortsätt, så bra skrivet :)
läs gärna min novell "Den falska sanningen",
och kommentera.
Ha det bra <3 |
| Linny - 7 aug 07 - 20:56- Betyg: |
| meeer, den är verkligen jätte bra! |
| ammi_ - 7 aug 07 - 19:25- Betyg: |
| den var braa fortsät på den!! |
| fanny_94 - 7 aug 07 - 15:01- Betyg: |
| ja fortsätt du!!:D jag älskar att läsa sånt som du har skrivit, så det blir jätte kul när du har börjat på en ny novell. Glöm inte bort den gamla bara, för jag vill ha en till del nu!!!!:):):) |
| beccisan - 6 aug 07 - 23:42 |
| du måste fortsätta :D den e skit bra |
| prickigthallon - 6 aug 07 - 22:26- Betyg: |
Skitbra! :D
Glöm inte bort den andra bara, för den är jättebra också :P |
| SilverAndCold - 6 aug 07 - 21:30- Betyg: |
Jaa, det tycker jag verkligen! =)
Håller med thecryingeye; Allt du skriver är bra. =D
Men glöm baah inte bort den andra! ;D
Hade bäst! <3
/M.K |
| Lilozinga - 6 aug 07 - 21:28- Betyg: |
| nää, guuuudddd var bra!!!!! |
| stinamelin - 6 aug 07 - 21:25- Betyg: |
| bra den med :) |
| _m4ng0_ - 6 aug 07 - 20:27- Betyg: |
| jättebra! väntar på en fortsättning :) |
| Shoou - 6 aug 07 - 20:12- Betyg: |
| bra,läs mina med :) |
| intheend - 6 aug 07 - 20:02 |
| Mer!! :D |
| thecryingeye - 6 aug 07 - 19:52- Betyg: |
jag tycker att den e jätte bra. jag tycker att
Allting du skriver e jätte bra.
de du skriver e så fängslande.
Beroende fram kallande.
Men så länge som du skriver lika mkt på den andra
novellen så tkr jag att du ska fortsätta skriva.
jag lovar att ajg kommer läsa den aif :)
Ta hand om dig <33 |
