Som om jag inte fanns [3] |
Sandra
Jag hörde stegen närma sig. Jag skakade av rädsla och inte förrän nu kände jag det kalla marmorgolvet under mina ben.
Jag såg fötterna stå framför mig och jag visste att han visste att jag var där. Han böjde sig ner och jag såg hans ansikte, det var blekt och jag kunde inte hålla mig längre. Tårarna rann och jag började hulka dramatiskt.
Rasmus såg skräckslagen ut och sträckte fram en hand för att torka bort mina tårar. I panik slog jag till hans hand, eftersom jag trodde att han skulle slå mig. Han tog tag i min hand och sträckte fram den andra, och smekte mig ömt på kinden.
Jag kunde inte flytta på den andra handen, för då skulle jag ramla och det var det sista jag ville. Jag grät fortfarande hejdlöst, men nu tyst och låt bara tårarna rinna.
- Sandra, sa Rasmus mjukt.
- Låt mig vara, jag orkar inte mer!
- Men, tror du att jag vill slå dig då?
- Varför gör du det då? Varför försöker du döda mig?
- Jag har aldrig försökt döda dig, det är bara det att jag kommer att dö om jag säger åt dom andra att sluta!
Rasmus försökte låta normal men jag hörde på hans röst att tårarna inte var långt bort.
- Varför skulle jag tro dig? sa jag trotsigt och slet mig ur hans grepp. Jag kravlade ut under bordet och ställde mig upp. Mina knogar var helt vita, så som jag hade knytit ihop dom medans vi pratade.
Rasmus log sitt charmiga leende som fick de fleste tjejer att smälta, men mig bara att vilja spy.
- Du vet väl att du är den enda tjejen på skolan som vågar stå emot mig?
- Som om det skulle vara en stor grej? sa jag och lade armarna i kors. Dels för att det skulle se ut som om jag inte var imponerad av honom, dels för att jag inte visste vad jag skulle göra av händerna.
- Jo, egentligen så är de det, sa han och började gå mot mig. Den bruna luggen hade fallit ner för ena ögat och den bruna skinnjackan som han vägrade ta av sig var sliten.
- Jag har alltid varit imponerad av dig Sandra, du är inte som dom andra tjejerna. Han var bara en meter ifrån mig nu.
- Jag förstår varför, jag är ju ganska enastående, sa jag bitchigt, trots att mitt självförtroende var på botten var det något med honom som fick mig att bli en helt annan person.
Han skrattade.
- Du har humor också, och det är sant, du är enastående, sa han och smekte min kind. Han var cirka tio centimeter längre än mig, vilket var en anledning till att jag ofta kände mig underlägsen jämte med honom.
Han kysste mig ömt på munnen, och i ett par sekunder var jag som trollbunden. Rasmus såg också ut att njuta av det en stund, sen gick han tillbaka till att vara den där macho killen och log sitt leende.
- Jag visste att jag skulle få dig en dag. Du är precis som alla andra. Han spottade på golvet och gick ut genom dörren.
Kvar stod jag med ilskan kokande inom mig. Och jag lovade mig själv att jag skulle hämnas på honom, på detr allra värsta sättet.
Rasmus
Jag steg försiktigt in i rummet och ångrade redan vad jag hade gjort. Jag såg hennes magra ben sticka ut under ett bord och jag började gå mot det. När jag väl hade kommit frma dit så tog det ett tag att samla mod nog att våga huka mig.
Jag blundade en kort stund innan jag böjde mig ner, jag hörde hur hon grät, hon hulkade och jag tyckte med ens synd om henne. Jag tänkte torka bort hennes tårar men hon slog bort min hand. Försvagad av gråten gjorde hon inte mycket mer motstånd utan lät mig smeka kinden som var så mjuk.
Jag tänkte för mig själv att det här är nog den bästa dagen i mitt liv. Som i en hypnos förde jag en liten konversation med henne, innan hon helt plötsligt slog iväg min hand och flyttade sig från sin trygga plats under bordet.
Jag såg hennes ilska lysa i ögonen på henne, vilket fick mig att le. Men mitt leende som foll brukar älska, fick henne mest att se irreterad ut. Men jag trotsade henne och fejkade ett självförtroende innan det riktigt kom på plats.
Jag tog mod till mig och steg framåt och kysste henne. Jag visste den stunden att jag älskade henne.
Men sen såg jag hennes ansiktsuttryck och det fick mig tillbaka till jorden. Minen i hennes ansikte var precis likadant som på min förra tjej, Angelika. Precis den minen hade hon under vår sista kyss.
Jag blev med ens förskräckt och gjorde något fånigt och lämnade rummet i ren och skär panik. Jag mindes inget av vad jag sagt, utan ville bara känna hennes läppar mot mina igen.
Nån som vill ha en till fortsättning?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ciissii - 6 aug 07 - 00:53- Betyg:  | | jätte bra, fortsätt :) | | tussen94 - 5 aug 07 - 14:08- Betyg: | | asbra!!! fortsätt, fortsätt!!! |
|
|
|
