Den osynliga ängen |
Ensam strövar jag på den vidsträckta ängen.
En sommarlik grönska med magnifika blomster
kantar min stig.
Jag ser dem inte.
Efter dygn av vandring
delar sig stigen.
Till vänster fortsätter ängen
i oändlighet.
Till höger skymtar ett staket.
Bakom staketet ett hustak.
Om jag tar till vänster
fortsätter jag min vandring
i en osynliga omvärlden.
Till höger väntar ovissheten.
Jag vill bara kika lite för att se
vad som väntar bakom staketet.
Utan att jag egentligen bestämt vägval
så går jag åt höger.
Det är ett hål i staketet och jag kikar in.
Jag ser en trädgård
full av underbara blommor
i en mångfald av färger.
Jag känner doften av dem.
Det är så nära att jag nästan
skulle kunna nå dem och plocka en.
Men den här trädgården är någon annans,
man går inte in på andras egendom
för att plocka blommor.
Jag vänder för att gå tillbaka till korsningen.
Men korsningen finns inte mer,
bara jag som står utanför ett staket.
De utsökta blommorna i trädgården viskar till mig:
Kom och plocka oss!
Jag tar tag i staketet och upptäcker nu
att det är fullt av hål och skulle lätt ge vika
om jag forcerade det.
Det skulle vara så lätt att ta sig in trädgården.
Men vad skulle hända om jag trängde mig in och
plockade alla blommorna? Om jag tog dem med mig
ut på ängen?
Skulle de blomstra i all sin prakt
eller skulle de vissna och dö?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 3) | NeelyNelly - 19 jan 07 - 05:59- Betyg:  | | bra dikt! |
|
|
|
