Fredag den 13e. del 4 |
- Det är mitt fel. Det är mitt fel att han är död, Sofia.
Jag skakade på huvudet, samtidigt som jag insåg att Tim var död. Nu grät även jag.
- Jag såg tåget komma, men skrek åt dem att åka, sen när jag fattade att tåget var för nära var det försent, jag ropade stopp, men.. Hans röst kvävdes i gråten.
Vi satte oss ner på marken, jag och Matte.
- Det var inte ditt fel Mathias. Viskade jag och tog hans hand i min. Han grät bara.
En polis kom fram och satte sig på huk bredvid oss. Han la sin hans på Mathias axel.
- Du såg det hela va? Frågade han lugnt.
Mathias nickade.
- Vet du, eller har du någon aning om vilka det kan ha varit, som blev påkörda av tåget?
Mathias nickade.
- Du vet? Frågade polisen med en dagisfråkens tålamod.
Mathias nickade.
- Kan du helt säkert säga vad de heter, det vore till stor hjälp för oss.
Mathias nickade.
Det tog ett tag innan han började prata.
- Det var Tim Söder och Catja Lindroth. Och det var mitt fel. Tårarna började blotta sig igen.
Jag kramade honom.
- Det var inte ditt fel!
Polisen fångade min blick och såg uppskattande på mig.
- Vad heter du, grabben? Frågade han efter en stunds tystnad.
- Mathias Schöön. Viskade han. Polisen nickade, han fick våra föräldrars nummer och ringde till dem och talade om att vi var påväg till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, för att få prata med någon.
Mathias var i chock.
<glöm inte o läsa fortsättningen :D>
|
|
|
|
