Nina Blodsdotter ~ Del20 - Vem Planerar? |
Liam fnyste. “Det är lika bra att ni inte vet det.” Han log mot Micke och nickade. “Men jag tror du har något att berätta?” Kristian skrattade. “Ja, nu när jag har grälat färdigt på dig så kan du väl berätta hur det kommer sig att du kommer hit och ser ut som en grillad kyckling.” Micke såg ner i marken och Kristian såg frustrerad ut, Liam log och skakade på huvudet. “Du skulle inte ha varnat honom.” Kristian knuffade till Micke. “Men berätta då, om du nu inte tänker låta mig läsa dina tankar.” Micke log försiktigt mot honom och nickade sedan. “Kanske bäst ändå, trots allt.”
Sander såg ilsket på hopen med människor som samlat sig. Ängeln hade kommit undan, han visste det, han kunde se det på människorna. Det var så typiskt dem, även om de vore dödligt sårade så skulle de fortsätta att bry sig om andra, även sådana som inte brydde sig om dem. Han såg inte poängen i det. Nåväl, hade han tur så skulle ängeln söka upp hans bror, det skulle kanske varna honom från att söka hjälp från andra. Hans bror hade tydligen inte lärt sig ännu, vem han än pratade med så skulle Sander se till att den personen dog. Det skulle till slut få honom att gå över gränsen och inse att hans liv inget var värt, att han bara förorsakade död och olycka för alla. Sander tvivlade inte på det, han visste något som hans bror inte visste, hans bror lydde redan under honom. Han skrattade kallt och flög sin väg, det var bara en tidsfråga.
Micke tystnade och alla satt tysta. “Jag borde ha lyssnat på hans varning, men hur ska man kunna lita på någon som inte vill visa sig?” Kim hoppade till. “Var det någon som varnade dig? Som du inte kunde se?” Micke såg förvånat på henne. “Dig också?” Liam drog fundersamt handen genom sitt hår. “Ah... Undrar vems idé det var?” Delroa såg skräckslaget på honom men han log. “Det finns någon du inte träffat, du behöver inte oroa dig.” Dammet slog upp där kvinnan landade, hennes långa blonda hår och himmelsblå ögon kunde fått vem som helst attt tro att det var en ängel, men hennes vingar, om än vita, skvallarade om annat. “En vit demon!?” Deloras förvåning gick inte att ta fel på.
“Jag är här för att tala med Liam.” Liam reste sig. “Ditt namn?” Kvinnan tvekade. “Zalene.” Hon kunde se likheten och det skrämde henne, men samtidigt var det något med honom som lugnade henne. “Jag blev skickad av...” Han avbröt henne. “Du behöver inte säga.” Han log mot henne och hon andades ut. “Jag kan redan gissa vem som skickade dig.” Liam skrattade. “Så han litar inte på mig? Eller var det måntro din idé att söka upp honom? Men du ser inte så dum ut.” Zalene log snett. “Då kanske jag är dummare än jag ser ut.” Liam höjde på ögonbrynet. “Verkligen? Ja, antingen är du mycket dum eller mycket modig.” Han skrattade och skakade på huvudet. “Länge sedan man såg någon av er sort.” Han log vänligt och skrattade. “Ja, välkommen till vårt brokiga lilla gäng då!”
Micke hade hört talas om det, men han hade alltid avfärdat det som en omöjlighet. Något sådant som vita demoner kunde inte existera, men nu. Han tvekade, han vågade inte tänka längre. Han slängde sig ner i fotöljen, det här hade varit en lång dag, han hade hört Krisitan berätta om sin bror men inte anat att han kunde vara så stark. Även trots varningen han hade fått. Han tog åter fram boken och stirrade på bilden han studerat i flera nätter nu. Plötsligt kände han att han inte var ensam, han hörde ett roat skratt. “Var har du fått tag på den där?” Flickan lutade sig ner över honom, hon log vänligt, sedan såg hon på bilden, han följde hennes blick. “Tja, jag fick det väl ganska likt, men det saknar hans utstrålning.”
Liam studerade Zalene och Delora, de hade kommit förvånansvärt bra överens, nu stod de och diskuterade något. Att se henne hade varit en chock för ängeln, Mikael, men faktum var att det var från hennes släkte änglarna hade blivit till, även om det var förbjudet för dem att fundera på det hela. För dem var Skaparen den absoluta makten, allt annat var förbjudet. Sanningen hade alltid varit en bitter frukt, men sanningen var att det inte fanns någon allsmäktig kraft. “Du behöver inte oroa dig för honom, jag tror nog att hon kan reda ut saker för honom utan att något händer.” Rösten han hörde i sitt huvud lät road, och den var välbekant. “Vems idé var det här?” Han viftade bort mot Zalene och hörde ett skratt. “Det bara hände, så att säga. Alla ber mig att stoppa Sander, lika bra att ni jobbar tillsammans då.” Han hörde skrattet igen och kände att närvaron var borta.
“Vilken jävla soppa!” Kristian skrattade åt Ninas utbrott och hon såg frustrerat på honom. “Tycker inte du också att det känns som om vi inte har något att säga till om?” Han ryckte på axlarna. “Vem bryr sig?” Hon morrade. “Jag gillar inte att det känns som om saker bara händer, men ändå är det någon som ligger bakom.” Hon såg på Kristian. “Som till exempel, vem skickade Zalene? Liam lät henne inte säga det, och jag har en känsla av att hon inte ville heller.” Krisitan skrattade och slog ifrån sig med händerna. “Du, vänj dig.” Hon såg på honom med huvudet på sned. “Vem tror du det var?” Krisitan skrattade. “Jag bryr mig inte! För mig skulle det gärna kunde få vara självaste helvetets skapare om nu så var möjligt! Saken är den att saker och ting allting händer såhär, inte för människor, men för oss, så vänj dig.”
“Men är det inte lite opraktiskt med vitt läder?” Zalene skrattade. “Nejdå, det är enkelt att med magi se till att det hålls rent.” Delora flinade. “Men det är blänande.” Zalene skrattade igen. “Så mycket värre för de jag slåss mot då!” De skrattade båda. “Vilken elak taktik.” “ Precis. Praktisk.” Zalene log mot Delora. “Du påminner rätt mycket om min gamla läromästarinna, hon var en av de blå, de som håller ordningen, men hon var eldelement. Gjorde för en intressant färgkombination.” Delora log. “Kan jag slå vad om. Det är henne du är här för att hämnas?” Zalene nickade. “Det du gjorde var...” Zalene avbröt Delora. “Fullkomligt idiotiskt? Ja, men vem hade kunnat tro att han faktiskt existerade. Det är knapt jag tror det nu ens.”
Hon satte sig ner brevid honom med en suck. “Det gick väl?” Hon nickade åt honom. “Ja, men man vet aldrig, jag kanske sa för mycket trots allt.” “Han visste vem du var?” Hon skakade uppgivet på huvudet. “Han hade en bok, med en bild jag ritat.” Han skrattade. “Nästan som planerat.” “Saker och ting går väl ändå aldrig som planerat?” Hon lät skeptisk och han skrattade. “ Jag planerar aldrig något, så vem bryr sig?” Hon knuffade skrattande till honom. “Men! Inte att undra på att demonerna aldrig bryr sig när inte du heller gör det!” Hon log mot honom. “Men om du aldrig planerar något, så varför verkar allt du gör planerat då?” Han log och hyschade henne. “Precis därför.”
|
| Kommentarer | | DeathCrisis - 31 jul 07 - 00:43 | | Skit bra ! Kan knappt vänta tills nästa del kommer :) |
|
|
|
