På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Kärleken går aldrig att glömma - del 2

Hej, nu skriver jag i början istället för slutet. Jag vill bara säga förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag, men jag har vart bortrest i fem veckor och inte haft tillgång till internet. Däremot har jag skrivit på två berättelser. Dels den här och jag har börjat på en annan som jag snart ska lägga ut. Jag vill bara att ni ska veta att jag itne har glömt bort er och att jag från och med nu ska skriva så mycket jag kan. jag vill också att ni ska veta att Dikta.se är ngt av det bästa som har hänt mig. Jag har förändrats på grund av alla er på dikta.Det har utvecklat min skrivning otroligt mycket. Tack! Men nu vill jag att ni läser och kommenterar! :D jag skickar mail om den andra novellen till alla som kommenterar den här. Kramar och glad sommar! // Chulia <3

Linus böjde sig ner för att knyta ena skon. Elina stod och väntade på honom. Av någon anledning blev han glad för det. Han reste på sig igen och dom började gå.
”Jaha, hur länge ska du stanna här då?” Frågade Linus tillsist. Elina var tyst ett tag och funderade på hur hon skulle uttrycka sig. Hon ville inte göra bort sig igen. Tillsist kom hon fram till att det nästan bara fanns ett sätt.
”Veckan ut… Jag åker hem på Söndag.” Sade hon dröjande. Linus nickade långsamt.
”Och du kommer hänga med Julia och Sandra hela veckan?” Frågade han. Nu var det Elinas tur att nicka.
”Varför då? Har inte ni börjat skolan än?” Frågade han.
”Nej, vi slutade mycket senare än alla andra. Så min mamma tyckte att jag kunde tillbringa slutet på lovet här.” Sade Elina.
”Ni tycker inte om varandra så mycket va? Du och Julia alltså.” Sade Linus efter en stund och höjde ena ögonbrynet. Elina tvekade men skakade sen på huvudet.
”Nej… Inte direkt.” Sade hon.
”Nej, du verkar inte direkt vara hennes typ. Du är mer en av dom som hon kör med hela tiden. Det kan inte vara kul…” Sade Linus och såg på henne. Elina ryckte på axlarna.
”Nej, fast jag är van. Hon har alltid hållit på sådär, ända sedan vi var små. Och det har alltid vart hon som bestämmer. Hon är äldst.” Sade Elina.
”Men inte så mycket äldre väl?”
”Nästan exakt ett år. Det skiljer bara en vecka.”
”Det märks inte.” Sade Linus och log. Elina slog ner blicken. Dom gick tysta en stund.
”Vafan Linus! Är du seg eller?” Skrek Julia som stod en bit framför dom. Hon vinkade åt honom att komma.
”Vänta lite…” Sade Linus motvilligt och log åt Elina. Hon nickade och log tillbaka. Linus började små springa och kom snart ikapp Julia.
- Vad är det? Frågade han när han kommit fram till Julia och gick bredvid henne.
”Alltså, bara så du vet är Elina typ världens tönt. Jag trodde inte att du var intresserad av såna som hon.” Sade Julia och såg på honom med höjda ögonbryn. Han såg på henne.
”Det är jag inte heller.” Sade han.
”Nej, för det verkade liksom lite så, men hon är ju yngre också och värsta pluggisen.” Sade Julia. Linus såg på Elina. Han kunde inte undgå att tänka att hon faktiskt var väldigt söt i den där tandställningen. Han slog genast bort tanken.
”Är du dum eller? Skulle jag vara intresserad av den där?” Frågade han och knyckte på nacken i riktning mot Elina. Julia skrattade.
”Nej, jag trodde väl det.” Sade hon och lade ena armen om Linus. Linus lät henne hållas och dom gick vidare. Vad höll han på med egentligen? Varför erkände han inte bara för sig själv att han visst var intresserad av Elina? För det var han väl? Han vände sig om igen och såg henne gå bakom alla andra. Hon såg sig osäkert omkring. Linus tittade länge på henne. Hon såg så liten ut. Liten och osäker. Linus stannade och likadant gjorde Julia. Hon såg på Elina.
”Jag kan förstå att hon är tönt… Jag menar, se på henne.” Sade Julia och vände sig återigen mot Linus. Linus svarade inte. Dom stannade. Linus kände sig obekväm, eftersom han stod helt ensam med Julia. Alla andra var en bit efter dom. Julia tog ett steg närmare honom. Hon mumlade något ohörbart och Linus kände hennes armar om sin hals. Förvirrad stod han kvar och förstod inte vad som hände, men insåg det när Julia hade sin mun en halv centimeter ifrån hans.
Elina hade såklart blivit lämnad ensam igen. Hade hon bara inbillat sig att han tyckte om henne? Hon hade vart helt säker på att han skickade ut såna signaler. Och han hade lett mot henne när han gick fram till Julia. Julia, ja. Såklart skulle hon komma och förstöra allt. Elina kunde inte låta bli att störa sig på sin kusins sätt att alltid förstöra för henne. Framför henne stannade Sandra av någon anledning. Elina brydde sig inte utan gick bara förbi henne. Hon gick raskt på och insåg inte att hon hade passerat alla andra. Hon höjde blicken. Framför henne stod Julia och Linus. Tätt inslingrade i varandra. Elina såg på dom. Först fattade hon inte vad som hände. Inte förrän de andra hade kommit ikapp henne och Sandra började gasta.
”Ey, Ge er nu för fan!” Skrek hon. Julia och Linus släppte varandra. Julia harklade sig och slätade till håret lite. Linus såg oförstående på alla. Som om han inte riktigt hade fattat vad som just hade hänt. Elina såg på honom. Såklart, som vanligt hade han som alla andra killar inte kunnat slita sig från Julia. Elina kände tårarna bränna innanför ögonlocken. Hur hade hon kunnat vart så dum att hon trodde det här var ett undantag? Hon mötte Linus ögon för en stund. Han såg på henne, med en blick fylld av förvirring. Elina slog ner blicken. Varför blev hon ledsen? Det hade ju knappast hänt något mellan henne och Linus. Ändå kändes det som om han var speciell. Elina drog sig bakåt.
- Vafan står alla här och glor för? Frågade Julia med ett flin. Några skrattade och några började gå. Elina höll sig bakom alla andra. Hon ville inte göra bort sig mer. Hon ville hem. Hem till Stockholm. Hem till vardagen och skolan. Men hon visste att det var omöjligt. Det närmsta hon kunde komma var hem till Julias lägenhet. Till Julias hemska rum. En vecka skulle hon få utstå, tillsammans med folk som hon inte kände över huvud taget. Folk som inte var i hennes ålder. Folk som hon inte alls tyckte om. Julia gick som vanligt längst fram. Elina ville inget hellre. Hon höll sig på så långt avstånd från Julia som det gick. Hon ville vara ensam. Hon ville få skämmas. Skämmas för att hon var så jävla prydlig och töntig. Och dum, som trodde att någon kunde tycka om henne. Hon var född för att vara mobbad. Inget annat. Framför henne gick Linus och Benjamin. Hon ville inte prata med någon av dom. Hon gick långsammare och långsammare för att slippa, och det verkade fungera ganska bra.

Elina slog upp ögonen och såg sig omkring. Hon låg i en tältsäng i Julias rum. Bredvid henne, i den riktiga sängen, låg Julia och snarkade högljutt. Elina fnissade åt hennes grymtningar men blev genast tyst när Julia vände på sig i sängen.
”Vad är det som e så jävla kul?” Sade hon surt. Elina såg nervöst på henne.
”Ingenting… jag kom bara att tänka på en sak. Förlåt om jag väckte dig.” Mumlade hon och vände på sig. Men Julia hade redan somnat om. Elina låg tyst och såg ut genom fönstret. Det var soligt och fåglarna kvittrade ivrigt där de satt i träden. Hon föreställde sig att hon var en fågel. Hon skulle nog vilja vara en domherre… Eller kanske inte. Hon visste inte. Hon såg på Julia igen som låg med munnen öppen. Elina tryckte ansiktet mot kudden. Hon tänkte tillbaka på gårdagskvällen. Eller natten kanske man skulle säga. Hon hade tyckt om den där Linus så jävla mycket. Hon hade vart säker på att han åtminstone vart lite intresserad av henne. Ända tills hon fick syn på honom och Julia. Hon såg scenen framför sig igen och mådde genast illa. Hon stod inte ut med det. Efteråt hade hon hållit sig bakom alla andra. Hon hade önskat att hon fick åka hem. Till Stockholm. När hon återigen tänkte på mamma som antagligen satt på jobbet nu så fick hon tårar i ögonen. Mamma. Elina skulle ge vad som helst för att få åka hem nu. Hon kanske kunde ta tåget? Hon hade ganska mycket pengar kvar. I alla fall så att det borde räcka till en billig tågbiljett. Men om hon åkte hem skulle hon tvingas vara hemma ensam i en hel vecka. Instängd i en liten tvåa i utkanten av stan. Det hade hon ingen lust med. Hon skulle ju såklart kunna bo hos någon annan, men de flesta hade ju börjat skolan... Och vem skulle det vara? Vem försökte hon lura? Hon hade inget annat val än att stanna kvar här uppe i hålan. Hon var fast. Hon kunde inte rymma, inte åka hem, hon kunde inte träffa någon annan än Julias kompisar. Det var söndag, och i morgon skulle Julia börja nian. Elina skulle åka hem på lördagen, en vecka senare. Hon suckade högt och lade sig på rygg. I säkert en halvtimme låg hon och stirrade upp i det fula, spruckna taket i Julias rum. Tillsist stod hon inte ut längre. Hon reste sig och drog på sig en smutsig gammal T-shirt. Hon satte på sig ett par shorts och gick ut ur Julias rum. Mona, Julias äldre syster satt i köket och rökte. Hon såg upp på Elina när hon kom in i köket.
”Hej! Är du uppe?” Frågade hon och log mot Elina. Elina nickade. Hon tyckte om Mona. Hon kanske inte var dröm syrran, men hon var bättre än Julia.
”Ja. Jag kunde inte somna om.” Sade Elina.
”Okej. Vill du ha en?” Frågade Mona och höll fram cigarett paketet. Elina tackade nej och sade att hon skulle ut och springa. Mona nickade glatt och de sade hejdå. Elina gick ut i hallen och drog på sig sina joggingskor. Hon gick ut i trapphuset och nerför alla trappor. Julia bodde ganska nära centrum. Om man nu kunde kalla det för det. Hon bodde i en trea i ett fult gammalt hyreshus på fjärde våningen. Elina gick ut genom porten. Det var varmt utomhus. Det var skönt att springa och få den ljumma fläkten i ansiktet. Hon sprang längsmed gatan och kom in snart in i ett annat kvarter. Hon hade ingen aning om var hon var och hur hon skulle komma tillbaka, men det gjorde henne inget. Bara glädjen över att ha ett skäl att slippa Julia och dessutom få springa gjorde henne oerhört lycklig. Hon tyckte om att springa. Hon var gjord för det. Hon sprang snabbt och smidigt, och kunde springa hur långt och länge som helst. Benen rörde sig själva och hon hade iPodhörlurarna i öronen. Musiken strömmade in i hennes öron, vilket bara gjorde henne ännu mer speedad. Hon ökade takten och nynnade med i texterna som hon kunde utantill. Hon var snart framme i ett villa område med minimala trädgårdar. Det var nästan bara envåningsvillor men de var ändå ganska söta. Hon joggade in på de små gatorna. Hon roade sig med att se vad vägarna hette. Det var namn som lika gärna hade kunnat förekomma i någon barnbok. De hette till exempel ”Rosenknoppsgatan” och ”Violgränd”. Nästan bara blomnamn. Hon såg på sin klocka och insåg att hon hade sprungit oavbrutet i nästan en halvtimme. Hon var faktiskt ganska trött. Hon saktade ner lite och joggade vidare i ett lugnare tempo. Plötsligt så tyckte hon att det lät som om någon ropade på henne. Hon sänkte volymen på iPoden. Jo, det var faktiskt någon som ropade på henne. Vem kunde det vara? Hon kände ju bara Julia här. Och Mona såklart, men hon var ju hemma i köket och rökte. Hon hade inte sett ut som om hon tänkte ge sig ut i ett välskött villa område. Elina snurrade runt och kände att allt blod i henne frös till is. På garageuppfarten till en av villorna stod någon och tvättade en gammal Volvo. Denna ”någon” vinkade ivrigt leende till henne. Elina kände genast igen honom och hon kände just då att hon borde ha gjort som hon tänkt en halvtimme tidigare och tagit tåget raka vägen hem till Stockholm.

En timme tidigare.

Linus vaknade av att hans envisa morsa kom in och skakade liv i honom. Han hade otrolig huvudvärk och ville bara sova. Han hade vaga minnen om kvällen innan. Han hade vart på någon fest och han och Benjamin hade dragit hem. Han hade spytt. Sen hade han av någon knasig anledning hamnat med Julia och hennes kompisar. Såklart hade han lyckats strula till det med henne som vanligt. Sedan mindes han inte mycket mer. Men han hade en bild på hjärnan som bara vägrade försvinna. En söt tjej med brunt, tjockt, vågigt hår och tandställning. Men han kunde för allt i livet inte komma på vem hon var. Det irriterade honom. Men han visste att han tyckte om henne.
Han hade vrålat till morsan att hon skulle gå sin väg, så att han fick sova, när hon väckt honom, men envis som hon var började hon istället skälla ut honom för att han hade kommit hem flera timmar senare än vad han lovat. Linus reste sig. Det var ingen idé att försöka somna om. Morsan och syrran grälade som vanligt så att hela huset höll på att rasa. Det förvånade honom. Det brukade bara vara han och morsan som verkligen bråkade. De kunde stå och skrika åt varandra i timmar. Det var ganska ofta han till och med slog sönder saker och kastade möbler omkring sig, medan båda hans syskon bara var irriterade och sura. Ingen av dem brukade skrika och vråla, istället sa de ingenting. Linus drog på sig ett par slitna jeans, men ångrade sig när han såg ut genom fönstret. Det var soligt och verkade vara väldigt varmt. De som gick förbi på gatan var lättklädda. Han drog av sig jeansen igen och drog på sig ett par långa shorts och en vit V-ringad t-shirt. Han gick ut ur rummet och mötte Lukas som just kommit ut från duschen.
”Akta dig, det är världskrig i köket.” Varnade hans äldre bror. Linus log.
”Ja, det kan man inte undgå att höra.” Sade han. Lukas såg roat på honom.
”Har du en aning om vad klockan är?” Frågade han. Linus skakade på huvudet.
”Nej… Vadårå?” Undrade Linus och gäspade stort.
”Den är två. Blev det sent igår, eller?” Sade Lukas och flinade. Linus ryckte på axlarna.
”Kanske… Jag vet inte. Kommer inte ihåg.” Lukas skrattade.
”Lyckad fest alltså?”
”Nej, det var rätt trist. Vi drog därifrån ganska tidigt.” Sade Linus och rufsade sig i håret. Lukas visslade.
”Jackpot?” Undrade han. Linus förstod vad han menade och ryckte på axlarna.
”Nej, bara ett strul.” Sade han. ”Med Julia.” Tillade han när han såg broderns flin. Lukas slutade flina.
”Julia? Är inte det den där korkade blondinen i din klass?” Undrade han. Linus nickade.
”Precis.” Sade han. Lukas brast ut i skratt igen.
”Fan, brorsan. Hitta en riktig brud. Vad ser du hos henne, egentligen?”
”Ingenting, men du vet ju hur det är mellan oss. Ibland strular vi lite, men det är ju inget speciellt.” Sade Linus. Lukas såg fundersamt på honom och ryckte sedan på axlarna.
”Okej, kör på det då. Men jag tycker fortfarande att du borde hitta någon riktig tjej.” Sade han och log mot sin lille bror. Linus tvingade fram ett leende. Ännu en gång dök bilden av den där söta tjejen upp i hans huvud. Vem fan var hon? Linus skakade av sig bilden.
”Jag måste ta en Ipren. Mitt huvud sprängs snart.” Sade han och gick ut i köket. Morsan och Nanna, hans två år yngre syster, stod i varsin ände av köket och skrek åt varandra. Linus suckade och undrade vad det rörde sig om den här gången.
”Vad ska du göra åt det då? Jag blev ju bara lite full!” Skrek Nanna.
”Herregud Nanna, du är bara tretton! Förstår du inte vad du har gett dig in på?” Morsan såg ut som om hon inte riktigt visste om hon skulle vara arg eller ledsen.
”Det var ju bara lite sprit, det hände ju inget!”
”Men det kunde ha hänt något! Du förstår väl att jag blir orolig när du kommer hem och knappt kan stå på benen!” Skrek morsan. Linus himlade med ögonen. Det var typiskt Nanna att komma hem aspackad. Hon kunde ju tänka sig lite för. Hon kunde ju ha sovit hos någon. Han gick in i köket och fortsatte lyssna på deras gräl medan han fyllde ett glas med vatten. Han svalde tabletten och drack upp vattnet.
”Linus hjälp mig att få henne att förstå!” Klagade morsan. Linus log åt dem och ryckte på axlarna.
”Äh, låt henne vara. Hon har rätt, det hände ju inget.” Sade Linus och ställde glaset i diskmaskinen. Nanna såg triumferande på morsan och morsan såg ursinnigt på Linus. Nanna lämnade köket och log tacksamt mot honom när hon gick förbi. När han insåg att han var ensam med sin galna mor så skyndade han sig att försöka smita undan.
”Och du, unge man, stannar!” Sade morsan. Linus suckade och vände sig mot henne.
”Vad är det? Ska du skälla ut mig för att jag inte håller med dig hela tiden?” Sade han irriterat. Morsan var tyst ett tag.
”Förstår du inte att hon inte kan hålla på såhär? Hon är tretton, och kommer hem full som en apa!”
”Du var inte bättre du, när du var i hennes ålder.” Sade Linus och vände sig om för att gå ut ur köket. Han hade ingen lust att se henne gråta. Han hade redan gjort det för många gånger.
”Linus! Kom tillbaka!” Bad morsan, men Linus hade fått nog.
”Nej! Så fan heller! Jag har tröttnat på att ta hand om dig! Du får för fan klara dig själv!” Vrålade han, men ångrade sig genast. Han visste att morsan slet för att kunna behålla huset och försörja de allihop. Men på något sätt var det som om hon gav allt för ekonomin och jobbet, men när det gällde känslorna eller barnen, var det alltid han som fick trösta och ställa upp. Han visste också att han hade ett visst humör. Han visste att han kunde brusa upp för småsaker. Och han visste att han borde försöka att lugna ner sig. Men ibland gick det inte. På det sättet var det han och morsans gräl som var värst.
Morsan blev tyst ett tag. Hon såg trotsigt på Linus, som lika trotsigt såg tillbaka.
”Fattar du hur mycket jag sliter för att ni ska kunna bo här?!!” Skrek hon. Linus rörde inte en min. Han skulle inte låta henne vinna det här.
”Det är du som inte fattar hur mycket du inte gör för vår jävla familj! Ditt jobb går alltid först, men vi då?” Vrålade Linus. Han kände hur ilskan kokade i honom. Han hade aldrig vart så arg på henne. Hon tog för givet att hon var felfri, bara för att de bodde kvar i den här jävla villan och inte behövde flytta.
”Jag har slitit häcken av mig för er skull! Våga inte komma och påstå något annat!!!” Vrålade morsan.
”Du är helt jävla hopplös! Vet du det? Helt sjukt jävla hopplös!” Vrålade Linus och vände sig om och gick ut ur köket. Han hörde mammas snyftningar inifrån köket men han orkade inte bry sig. Utanför köket stod både Nanna och Lukas. De hade tydligen hört allt och såg oroligt på Linus. Men han gick bara förbi dem utan att kasta så mycket som en blick på dem. Han gick in på sitt rum och satte sig i fåtöljen. Det knackade på dörren. Han svarade inte, men Nanna öppnade ändå. Hon och Lukas klev försiktigt in i rummet. Båda två satte sig på Linus säng.
”Herregud brorsan, vad ska vi ta oss till med dig.” Sade Lukas och log snett.
”Jag vet inte.” Svarade Linus men han log inte. Plötsligt hördes någons mobil ringa.
”Helvete!” Sade Lukas och reste sig och gick ut ur rummet. Linus reste sig också och gick fram till dörren. Han låste den för att försäkra sig om att morsan inte skulle komma in. Han vände på sig och lutade sig mot den. Nanna satt kvar på sängen.
”Förlåt för det där inne… Jag vet inte vad som hände. Jag blev bara så jävla förbannad på henne.” Sade Linus och dolde ansiktet i händerna.
”Du och ditt humör!” Sade Nanna och log retsamt mot honom. Linus log tillbaka. Han reste sig och satte sig bredvid henne på sängen. Han lade sig ner med händerna knäppta bakom huvudet.
”Du syrran, kan du hjälpa mig med en sak?” Frågade Linus efter en stund. Nanna ryckte på axlarna.
”Kanske det. Vad är det om?” Sade hon och log. Linus satte sig upp.
”Jo, igår, då var ju jag på den där festen, och jaa, jag blev rätt packad. Sedan kommer jag inte ihåg mycket mer än att jag gick därifrån. Men jag måste ha träffat några tjejer i min klass för helt plötsligt stod jag och hånglade med Julia du vet.” Sade Linus och gjorde en paus. Nanna gjorde en grimas.
”Hånglade du med Julia? Igen?” Sade hon äcklat. Linus nickade.
”Vad fan ser du hos henne? Hon är ju äcklig!” Sade Nanna. Linus suckade.
”Det spelar ingen roll. För när jag vaknade idag, kom det upp en bild i mitt huvud på en tjej. Jag vet att det är någon jag tycker om, men jag kan för i helvete inte komma på vem hon är!” Sade Linus och rufsade till håret. Nanna skrattade.
”Ta reda på det då!” Sade hon och log. Linus log tillbaka. Ibland kände han hur mycket hon betydde och hur viktig hon var. Hon kunde förstås vara en riktig mardröm. Det var hon oftast, en oförskämd liten fjortis, men sån var Nanna.
”Hur fan ska jag få reda på det? Jag vet inte ens vad hon heter!” Sade han. Nanna log igen.
”Det fixar sig. Om du ger dig fan på att hitta henne så gör du det. Men jag måste gå. Ska hem till Mårten.” Sade hon och reste sig. Linus reste sig också.
”Vem fan är Mårten?” Sade han. Nanna skrattade.
”Det skulle du bra gärna vilja veta va?” Sade hon.
”Med tanke på att han antagligen lägger beslag på min lilla syster så, ja.” Sade Linus.
”Han är en kille som råkar tycka om mig. Var inte så jävla beskyddande. Du vet att du är den enda för mig.” Sade hon och lipade åt honom. Linus skrattade och såg oskyldigt mot henne.
”Ja, jag är väl det.” Sade han.
”Du är så jävla barnslig!” Skrattade hon och låste upp dörren och gick ut. Linus låg kvar på sängen. Av någon anledning log han nöjt. Dörren öppnades på nytt och Lukas räckte telefonen till honom. Han hade inte hört att det ringde på hemtelefonen. Linus nickade som tack.
”Aa de e Linus.” Sade han snabbt.
”Heej! Det är jag!” Nästan skrek Julia i andra änden.
”Tja.” Sade Linus och kvävde en suck.
”Har du sett min kusin? Elina du vet? Tönten som var med igår.” Frågade Julia. Linus tänkte efter. Kusin? Elina? Tönt?
”Va?” Sade han oförstående.
”Ja, men hon som var tänd på dig. Brunetten. Hon hade tandställning. Är du senil eller?” Sade hon. Linus såg bilden framför sig. Det var hon! Han hade hittat henne och han visste vad hon hette! Han glömde helt bort vad det egentligen var Julia sa. Han var bara lycklig över att äntligen fått reda på vem som hemsökte hans minne.
”Hallå? Är du kvar?” Frågade Julias irriterade röst. Linus var med ens tillbaka i verkligheten.
”Vad pratar du om?” Sade han för att vinna tid. Vad hade hon sagt? Hon suckade högljutt.
”Min kusin Elina är försvunnen, och eftersom hon tydligen var jävligt intresserad av dig igår så tänkte jag att du kanske visste var hon är?” Linus skakade på huvudet åt sig själv. Var hon borta?
”Nä, jag har inte sett henne.” Sade han. Julia suckade igen.
”Fan vad du är trög. Kunde du inte ha sagt det från början? Jag hade sparat jävligt mycket pengar på mitt abonnemang då!” Sade hon.
”Sorry…” Sade Linus.
”Det gör inget, men vi ses i skolan i morgon! Puss!” Sade Julia och lade på. Förvirrad stod Linus kvar med luren i handen.
En liten stund senare stod han ute i hettan och tvättade familjens gamla Volvo. Det var så varmt att han hade tagit av sig tröjan. Han stod med bar överkropp och visslade för sig själv. Grannar gick förbi och hälsade glatt på honom. På andra sidan gatan joggade en brunett förbi. Det var något välbekant med hennes höga hästsvans och hennes ben. Plötsligt kom han på det.
”Elina!” Ropade han. Hon verkade inte höra.
”Elina! ELINA!” Vrålade han. Hon stannade och såg sig omkring. Hon vände sig om och såg rakt på honom. Han hade kunnat dö för henne just då. Några lockar av hennes bruna hår hade fallit ner i ansiktet. Hon var lite andfådd, såg han på hennes bröstkorg, som rörde sig snabbt upp och ner. Hon var lite röd om kinderna av värmen och hon hade en eller två svett pärlor i pannan. Hon drog bort dem med baksidan av handen. Han vinkade åt henne att komma. Till hans förvåning såg hon inte glad ut, snarare rädd.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 30 nov 08 - 19:13- Betyg: