Jag gömmer ett flyktingbarn i min källare |
När middagen är avslutad går jag ner i källaren. Där väntar han. Sitter så snällt i den bagagnade soffan och väntar på mig.
Han gråter nästan aldrig, i alla fall inte så att mamma eller pappa hör. Han är tillräckligt stor för att första att han ska
vara tyst när jag ber honom. Jag stryker långsamt över det svarta håret och sätter mig nära honom i soffan.
- Vill du ha något gått att äta? frågar mina ögon.
Vi har isglass i kylen, säger min mun, och hans lilla ansikte skiner som självaste solen.
- Betyder det ja? undrar jag lite retsamt, men han bryr sig inte. Det gör han aldrig.
Det är förstås en risk att ta glass flera gånger i veckan, det är ju mammas pengar, och hon kan nog inte rå för det, men hon älskar sötsaker.
Ja, en risk är det, men den får jag ta.
När jag ser hur hans tunga slickar ivrigt på det hårda skära, och glädjen lysa i de mörkt bruna ögonen, ja, de är nästan svarta, då är det värt precis allt. Även att du blir arg på mig, mamma. Vi har ändå aldrig stått varandra särskilt
nära.
- Emeli, har du lyckats äta upp nästan halva paketet igen? På bara en vecka?
Jag kan inte annat än nicka stumt, gå in i vardagsrummet och knäppa på tv:n.
Jag gör allt för min lilla pojke.
Allt för att han ska få stanna.
Jag smyger ner två små brödbitar i fickan på den stora gula munktröjan. Som tur är tittar mamma åt ett annat håll, och pappa är upptagen av att mata Mikael, som bara slängor pannkakor på väggarna hela tiden.
- Tack för maten.
Ingen hör, och ingen ser hur jag öppnar dörren till källaren, den knarrar till lite, och jag hoppas, hoppas, att ingen ska titta åt mitt håll.
Snabbt som en vessla smiter jag in i källaren, låser dörren efter mig, för säkerhets skull.
Först ser jag honom inte, men så skymtar jag
lättad en rufsig kalufs, under den röda filten i soffan.
- Nu har jag dig! säger jag med lagom hög röst, och fångar det lilla byltet mellan mina armar.
- Du sov väl inte?
Han kikar försiktigt fram, skakar bestämt på huvudet.
Han har faktiskt lärt sig svenska bra, jag är riktigt stolt över honom.
Kanske kan vi spela något roligt spel, tänker jag precis föreslå, men mina ögon har tydligen vilat på Fia-spelet i hörnet, han har betraktat och förstått, håller redan på att sätta upp våra pjäser. Jag får röda och han blå.
Tiden rinner iväg, flera timmar känns det som.
- Du vann! Du vinner alltid! säger jag och stryker bort lite hår från hans panna.
- Jag vann, jag vann! säger han och ler sådär sött, jag bara måste le tillbaka.
Och utan att jag är
medveten om det, har min mun format en fråga;
- Vill du se blommorna imorgon?
Han gapar, nickar sakta, om och om igen. Han har aldrig tidigare fått gå ut, inte ens utanför källaren. Det förvånar mig inte om han aldrig har fått andats in frisk luft i sina lungor. Det förvånar mig inte alls.
Jag vet hur dom var, dom där han bodde hos.
- Ja, ja! säger han nu, och bryr sig inte längre om mina varningar, rösten är hög och gäll.
Jag hoppas bara att mamma och pappa inte hörde.
Jag ser på honom, att nu är han rädd. Så rädd för att jag ska bryta mitt löfte.
Jag har verkligen tagit mig vatten över huvudet! Vad fan ska jag göra nu?
Jag lägger mig raklång uppe på det vita överkastet och funderar. Funderar. Och funderar.
Plötsligt har jag det!
Jag
har det!
Skulle inte mamma och pappa på silverbröllop imorgon? Jag är nästan alldeles säker på att det var i morgon. Och jag behöver ingen barnvakt, nej, inte jag inte. Och Mikael skulle dom visst ta med sig.
Det här är ju toppen!
Alldeles fantastiskt toppen!
Jag nynnar lite för mig själv när jag borstar tänderna, tar på mig nattlinnet och kryper ner i den varma, sköna sängen. Nu kan jag somna tryggt, i vetskap om att han ligger där nere i källaren. Och dörren är låst. Den går att låsa både inifrån och utifrån, och tur är väl det.
Precis innan jag somnar, viskar jag ut i ingenting, i rummet som kanske lyssnar;
- Imorgon, lilla gubben. Imorgon ska du få se blommorna.
Jag kikar försiktigt ut genom fönstret, innan jag hämtar honom från köksbordet,
där han sitter och förnöjt snurrar en tråd mellan sina små fingrar.
- Kom nu, det är ingen fara, säger jag så lugnt jag förmår, men inom mig skriker en röst i vild panik;
Hoppas ingen känner igen honom, hoppas, hoppas!
Bara för att vara på den säkra sidan, sveper jag in honom i en rutig filt och lyfter upp honom i min famn.
Jag ser in i hans ögon, ser att dom frågar varför. Men jag kan inte svara, är så rädd för att han inte ska förstå. Han är ju bara fyra år. Vet han över huvudtaget vad poliser är?
Utan ett ord, öppnar jag dörren med vänsterhanden, trycker honom hårt mot mitt bröst.
Är det inbillning, eller andas han inte lite långsammare där under filten?
Precis som om han väntar på något, som om han hoppas att det ska gå. Att det
ska gå!
Jag hör skriken, jag hör ropen, i samma stund som hans lilla hand snuddar vid den vackra blåklinten, som växer mellan två höga grässtrån alldeles intill huset.
Jag vänder mig om så hastigt, men han sitter troget kvar hos sin nyfunna vän. Förundrad över det lilla livet framför honom, över det han aldrig tidigare sett.
Med fasa ser jag ett helt gäng poliser (eller är det bara två?) närma sig oss, som i ultrarapid. Jag hinner bara tänka, att någon har känt igen honom i alla fall (men hur)?, någon har larmat.
Hinner, innan ett par starka armar greppar om honom, bär bort honom till bilen, och kvar, ja, kvar sitter jag. Gräset är inte längre mjukt.
Vad är det som händer? undrar min hjärna, men vet precis.
Den rödvitrutiga filten ligger
bredvid mig på marken.
Pojken, pojken ja.
Nu gråter han.
Efter vad som känns som flera timmar, orkar jag resa mig upp.
Jag går fram till bilen, trycker händerna mot glaset, där på andra sidan tittar ett litet barn på mig.
Sorgen jag ser i den där mörka blicken, skapar ett stort, blödande sår i hjärtat.
Jag hinner bara tänka att; vi ses snart igen, innan polisbilen försvinner nerför gatan, runt hörnet. Och bort från mig. De tar honom bort från mig.
|
|
|
|
