Varför förgrep du dig på just MIN lillasyster? |
Jag tar en klick jordgubbssylt ur burken och lägger den uppe på den heta gröten i tallriken.
Jag ser på dig, Sofia. Ser hur du gapar stort, längtar efter silverskeden som närmar sig, som pappa håller mellan tummen och pekfingret.
Det är någon slags
barnmat som är gul och ser äcklig ut, men du tycks gilla den.
När frukosten är avklarad hjälper jag till att duka av och diska. Sedan sticker jag hem till min bästis Emma, där stannar jag resten av dagen.
När jag cyklar hem sent på eftermiddagen, kommer plötsligt en obehaglig känsla över mig.Täpper till om mina lungor, som vill, men knappast får någon luft alls.
Mina tankar flyger tillbaka till morgonen i köket.
För min inre syn ser jag ditt ansikte, Sofia. Hur det skrattar och lyser.
Sedan minns jag att jag sneglade på dig, pappa. Dina ögon var fästa på Sofia, tycktes inte kunna slita sig.
Varför sa du inget, pappa?
Varför pratade du inte med mig?
Och plötsligt vet jag, jag bara vet.
Din blick på din dotter, var mer än bara
en
faderlig kärlek.
Jag slänger ifrån mig skolväskan på en pall i hallen och hasar mig långsamt uppför trappan till övervåningen.
Precis när jag ska till att öppna dörren till mitt rum, hör jag ett underligt ljud inifrån badrummet. Som ett mycket tyst skrik, som ett jämmer.
Jag smiter in i mitt rum, stänger dörren, vågar inte tänka på vad jag nyss hört.
För att skingra tankarna sträcker jag ut mig på det mörkrosa överkastet och gömmer huvudet i armarna.
Efter vad som känns som flera timmar, men som säkert bara är några minuter, reser jag mig upp och går ut i hallen. Dörren till badrummet står på glänt och jag går in. Jag kan höra pappa prata i telefon inne i sitt sovrum.
Sofia sitter i badkaret och leker med en gul plastanka.
Det ljusblå vattnet virvlar om hennes lilla kropp, och hon ger ifrån sig små gurglande läten av lycka.
Jag sätter mig på badkarskanten, bryr mig inte om att de röada manchesterbyxorna blir plaskvåta.
Försiktigt rör jag vid ankan. Den guppar till lite när jag släpper den.
Jag försöker förtvivlat glömma det hemska ljud jag hörde här inifrån för bara en stund sedan.
De hemska, ja.
Det hemskaste av alla hemska.
Hörde pappa när jag smällde igen dörren till mitt rum? Var det därför han slutade?
Ett styng av dåligt samvete griper tag om mitt hjärta.
Varför svek jag dig, lillasyster?
Jag hör regnet smattra vilt mot det stora fönstret. Hör, men ser inget, eftersom mina ögon blundar.
Bredvid mig i soffan sitter du, pappa,
och leker med Sofia. Jag greppar fjärrkontrollen och höjer volymen på tv:n. Stirrar in i rutan, följer ivrigt det som pågår på andra sidan. Det som inte är min egen verklighet.
Sofias klingande skratt ekar i mina öron som envist hör på. Hon är ju så liten, förstår inte.
Jag vägrar slita blicken från det urtrista nyhetsprogrammet, vägrar se pappas starka armar om Sofias midja.
Med en annan pappa, en annan dotter, skulle det
inte ha varit några problem.
Inga som helst problem.
Men just nu vill jag bara att allt ska ta slut. Jag vill att du ska släppa Sofia pappa. Snälla du, låt henne vara!
Men mina läppar kan inte säga det, inte högt.
Du är ju hennes pappa.
Just därför kan jag inte säga det.
Jag vaknar mitt i natten, av
vad vet jag inte riktigt. De självlysande röda siffrorna på radion, visar att klockan är kvart över två.
Jag drar bort det vita duntäcket och sätter ner fötterna på det kalla golvet. I hallen är det tyst som i graven och lyset är släckt.
Jag kikar in i pappas sovrum, för att höra var han förvarar Alvedonen. Jag har så fruktansvärt ont i huvudet, det värker i pannan.
Men så fort jag har gläntat på dörren, märker jag att något är alldeles förskräckligt fel.
Den vita spjälsängen i hörnet gapar tom, det ser jag ända härifrån. Jag ser också att den lilla filten är alldeles skrynklig. Jag hör hur pappa andas tyst i sin säng. Jag vet att han inte sover, nej, andatagen låter mer korta, och, upphetsade?
Illamåendet sköljer över mig i vågor.
Jag vet
vad som pågår under täcket.
Måste göra något.
Måste.
Jag lyfter luren på nedervåningen,
lägger på igen.
Nej, jag vågar inte.
Men jag går aldrig ifrån telefonen inatt.
Aldrig.
Jag såg när de hämtade dig, pappa. Poliserna alltså.
Du såg också, Sofia.
Med förstod du?
Din exfru, som du kallade henne, våran mamma, kom och bodde med oss efter, efter att det där hände.
Hon är snäll, faktiskt. Varför lät du henne gå, pappa?
Hon kanske skulle ha kunnat göra dig till en bättre människa.
Ville du inte vara en del av våra liv, eller kunde du inte?
En sak är jag i alla fall säker på. Och det är att jag är glad att du är ute ur bilden.
Numera får Sofias anka guppa för evigt i vattnet som alltid
blir ljummet.
Och dina ögon, Sofia, får glittra av glädje för alltid.
Visst, även du kommer råka ut för sorg och smärta i livet, men aldrig, aldrig den smärta du nog kände när din pappa förgrep sig på dig. Du kommer för alltid bära dig med det i ditt hjärta, men jag hoppas att minnena bleknar.
Åh, jag hoppas att minnena bleknar, och att du en dag får skratta igen.
Du kanske redan har glömt?
Du skrattar mot mig nu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | kaaarolina - 29 jul 07 - 10:23 | | hemskt! :'( har de hänt på riktigt eller? | Saraaa_ - 28 jul 07 - 22:10- Betyg:  | gråter ju nästan :o är den sann!?
mera? | | 930622 - 28 jul 07 - 21:37 | är den sann :o ?
/fortsätta? |
|
|
|
