Den stora lyckan. |
Vi gick ner för stranden, det var i två och vinden.
Vi hade vetat det länge, det att vi nån dag skulle gå tillsammans, ändå hade det kommit som en överraskning.
Men nu var vi ändå här, och inget kunde skilja åt oss.
Mitt hår fladdrade i vinden, jag visste att jag såg dum ut, men just nu kände jag mig vacker, vackrast i hela världen.
Det var vi två.
Jag önskade att du också hade hår som fladdrade i vinden, men du hade inte.
Jag vet inte varför en så konstig önskan, kanske jag ville veta hur det var att röra i nån annans hår i vinden.
Vi fortsatte framåt, jag hoppade, du gick.
Jag visste att du var lyckligare än du lät mig förstå, man såg det på dig fastän du försökte gömma det.
Det sättet du skrattade, gick, pratade, allting tydde på lycka, bara lycka.
Jag ville koncentrera mig på den här situationen, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle vara i morgon i skolan, alla var ju så lyckliga för mig, jag hade hittat någon.
Några var avundsjuka, fastän de var nära vänner, och de visade sin avundsjuka starkt, de kanske ville gömma den, men man såg det, man såg det för bra.
Jag log vid minnet på deras reaktioner då jag berättade att de var vi två, vi två var som gjorda för varann.
De log, skrattade, skrek. De visste inte hur dom skulle vara, som om de var de som nyss funnit kärleken, och endå var det jag.
Jag är lycklig över att ha såna vänner, som blir lyckliga för mig, istället för avundsjuka.
Lycka är som sorg, man måste få det ut ur sig. Men lycka sitter i ännu hårdare, svårare att skaka av sig det.
Det blir obekvämt, till en viss mån, om man inte är van.
Man blir osäker, man är int esäker om det är rätt, tänk om man är falskt lycklig.
Tänk om man bara känner för en annan.
Jag skakar bort alla tankar.
Jag är absolut lycklig.
Inte osäker.
Vi springer genom vattnet, han försöker dra mig längre ut, men jag skrattar och tar mig tillbaka till stranden.
Jag springer där.
Han kommer efter mig, jag känner det utan att titta.
Man känner saker då man är lycklig, man vet vad som händer.
Hans fingrar nuddar vid min rygg, och till sist tar han fast mig, och lyfter upp mig och sätter mig och stå mitt emot honom.
Vi båda ler, vi är båda andfådda. Det pirrar i fingrarna, nu händer nånting stort, säger Lyckan.
Han tar ett steg närmare, han ler bara mera. Han försöker se allvarlig ut, men det lyckas inte. Jag fnittrar till.
Det pirrar för mycket, det pirrar bara mera då han kommer närmare.
Jag vet vad jag vill att ska hända, jag har väntat på det här länge, och nu är vi här, mitt emot varann.
Till sist står vi riktigt, riktigt nära varann. Vi håller i varandras händer, och skrattet vill komma fram, men vi håller oss allvarliga.
Så tar han det sista steget.
Jag öppnar munnen lite.
"Jag älskar dig"
Viskar han och springer iväg, jag hör hur han skriker ut sin lycka.
Han tittar inte bakåt längre.
Jag sätter mig i sanden, jag skrattar och skriker, Jag älskar dig med.
Fortsätter om ni gillar han, och om jag får kommentarer, helst kommentarer om vad ni tyckte, inte att jag ska fortsätta tack (:
|
|
|
|
