mötet. |
En del ur en novell jag skrev för ett par månader sedan
Jag vaknar en morgon av ett par solstrålar som träffar mig i ansiktet. Nästan direkt inser jag att det är lördag, en ledig dag. Lugnt sätter jag mig på sängkanten, trär i mina fötter i tofflorna, tar handduken som hänger på min stol och går sedan vidare mot duschen. I vanliga fall ogillar jag att duscha på morgonen, det blir inte samma avslappande känsla som på kvällarna, men i dag tänker jag inte på det. Mina tankar är endast koncentrerade på vad dagen kommer ha att erbjuda. Denna dag har jag sedan två veckors tid planerat att åka in till Stockholm, gå runt i affärer, fika och bara ta det lugnt. Göra spontana köp och inget mer med det.
När jag äntligen är påklädd, sminkad och mätt lämnar jag lägenheten och börjar bege mig till busshållsplatsen. Det är precis lika varmt ute som det verkade vara, solen skiner starkare än vad den gjort på flera dagar och på himlen finns bara ett par enstaka moln.
Samtidigt som jag njuter av värmen, hör jag någon nynna och småsjunga på en låt jag inte kan identifiera. Nästan automatiskt stannar jag upp. Jag ser mig omkring, lika hastigt och förvirrat som om det vore ett farligt vilddjur på väg. Utan att tänka ställer jag mig mot husväggen för att bli så diskret som möjligt.
Ett antal sekunder senare, ser jag att det är han som går förbi. Klädseln är anpassat efter vädret och leendet likaså. Det är glatt och belåtet. Hans svarta hår glänser i solskenet och jag kan svära på att hans nästan berömda bruna ögon gnistrar av strålarna, även att jag egentligen aldrig sett dem på nära håll.
Jag följer med blicken hans steg som är styrda mot garaget, det dröjer några sekunder då jag står helt stilla, men sedan lämnar jag min plats mot väggen och börjar gå. Endast några meter bakom honom.
Jag följer honom försiktigt en bit, ända fram till busshållsplatsen där jag stannar upp och sätter mig på bänken som finns där. Han går ett par meter, sedan gör han som jag och stannar plötsligt upp. Ett litet skratt kommer ut ur hans mun, han skakar på huvudet, vänder sedan på klacken och är snart på väg förbi mig. Mitt hjärta hoppar över ett slag, automatiskt försöker jag svälja en klump som på något vis plötsligt hamnat i halsen, men misslyckas.
– Hej, är det enda han säger när han sedan passerar mig, men för mig var det som att han sagt alla världens vackra ord, på en och samma gång. Och han ler ett leende som är varmare än denna dag.
– Hej, är det enda jag säger tillbaka.
Direkt efter den stunden är ett leende även hos mig ett faktum, all nervositet är som bortblåst och det känns som att jag kan klara av allt i hela världen för en stund. När han sedan är på väg tillbaka, förbi mig ännu en gång, är jag mer självsäker och mer beredd på vad som kan hända.
– Glömde bilnycklarna, skrattar han lätt när han passerar mig.
– Lätt hänt, skrattar jag tillbaka och låter min blick vila kvar på honom några extra sekunder.
Han går ännu ett par steg, sedan stannar han upp, och vänder sig mot mig. Ännu en gång hamnar mitt hjärta uppe i halsgropen.
– Är du ny här? frågar han och får kisa på grund av solens starka strålar.
– Ja, eller, ett par veckor har jag bott här, än så länge
– Okej, han ler, välkommen hit, hoppas du trivs.
– Det gör jag allt.
För några sekunder är det tyst, men sedan öppnar han munnen igen och går fram till mig.
– Henrik, förresten, han sträcker fram sin hand som jag automatiskt tar emot.
Jag vet, är jag nära på att säga, men hejdar mig i sista sekunden.
– Rosa, ler jag fram.
– Verkligen? Du har samma namn som min syrra.
– Jaså? Jag skrattar lite lätt, sammanträffande.
– Ja, haha, världen är liten. Men nu måste jag nog dra vidare, vi ses säkert fler gånger.
– Absolut, ha det så bra.
– Tack, du med, säger han och går till bilen, sätter sig och åker iväg.
Leende reser jag mig upp från bänken och börjar gå mot lägenheten igen.
Mina tankar om att shoppa är sedan länge nu bortblåsta.
|
|
|
|
