Den falska sanningen [Del 3-Sjukhusets mörka hörn] |
Jag klädde på mig snabbt och smidigt och gick ut och möttes av en strålande sol och en stark blomlukt. Vi satte oss i mormor och morfars lilla blå Volvo och körde med riktning mot sjukhuset. Jag såg träd och personer, hundar och byggnader åka förbi när vi åkte på vägen.
Det var ett klart fint väder, med blå himmel och en extremt gul sol som låg över oss. Efter någon minut kunde jag skymta sjukhuset, där jag satt i bilen visste jag då inte om sjukhusets mörka hörn.
Jag steg ut ur bilen som morfar parkerat alldeles vid sjukhuset, och såg ut över alla bilarna, stora och höga byggnader sträckte sig mot himlen och en katt smög under bilarna. Där inne var mamma någonstans, där inne skulle jag få veta.
”Anna-Maria, kommer du?”
Mormor stod och kollade på mig med sina blåa ögon, bakom de stora glasögonen. Morfar hade börjat gå mot de stora dörrarna till sjukhuset. Vi gick sakta efter honom, inne i den första byggnaden höll jag på att krocka in i en man som satt i rullstol som verkade ha brutit benet, för han blev skjutsad av en sjuksyster. Jag såg morfar lite längre fram, jag sa till mormor och vi ställdes oss bredvid. Damen innanför glaset bad oss att gå till väntrummet och vänta på att bli intagna till mammas rum. När vi väl var framme vid väntrummet, var det några som redan hade hunnit dit. Jag, mormor och morfar satte oss på första bästa tre platser, och förblev tysta. Jag kollade upp mot klockan och visarna pekade på 09:23, och jag gäspade bakom min höjda hand. Mitt emot mig satt en förvirrad ung kvinna som satt och försökte amma ett barn som antagligen inte kunde göra mycket i stunden än att skrika och gråta. Hon kollade snett bort till mitten av rummet där ett litet barn vid ett bord satt och skrattade högt och lekte med en ljud bok om djur. Ett par platser ifrån henne satt ett gammalt par som gömde ansiktena bakom varsin Din Hälsa tidning. Lite längre in i väntrummet satt två tjejer i min ålder ungefär, båda verkade utslitna och bekymrade. Ena tjejen var blond, något mullig och såg ut att vara med barn. Hon försökte dölja det med andra ord, med att försöka sätta armarna i kross över den runda magen som doldes någorlunda innanför den tjocka munk tröjan och kollade tveksamt runt sig och mötte min blick men snabbt slog ner den. Tjejen som satt bredvid henne, såg något yngre ut, hade på sig en t-shirt på sig och ett par slitna jeans och satt och skrev oavbrutet på sin mobil. Jag kunde se att hon hade ett blåmärke på vänster kind. När hon sedan sträckte över mobilen till sin kompis, såg jag att på hennes högra arm precis under t-shirt kanten skymde ett rejält blåmärke. Och på armarna fanns märken kvar, efter antagligen kniven hon valt att använda för att bli av med sin ångest. Vad är världen på väg Igentligen, unga barn blir slagna, män våldtar sig på unga tjejer och gör dom på smällen, mer människor dödas för varje dag och försvinner från sina kära för all evighet och folk är så dumma i huvudet så att dom kan få för sig att kidnappa personer och gör massa hemskt mot dom!
”Anna-Maria! Finns det någon Anna-Maria här, Anna-Maria Vääst?”
Jag väcktes ur mina tankar av eng doktor som stod i en lång vit rock och kollade runt på alla i vänt rummet.
”Jaa, jag är Anna-Maria!”
”Jag är doktor Fridlund, kalla mig Bert om du vill. Var vänlig och följ med mig.”
Jag sa ingenting, jag såg på mormor och morfar som rest sig snabbt och gick fram och hälsade på Bert och presenterade sig för han. Han började gå, så vi följde efter.
Korridoren var lång, och jag försökte att hinna med att kolla in i varje rum vi gick förbi. Ett barn som skrev av rädsla, när barnsköterskan kom närmre med den skrämmande sprutan. En man stod med ryggen till i dörren, men jag förstod att han kollade synen för att en doktor stod och pekade med en pinne på en tavla med olika bokstäver i olika storlekar. I ett annan rum satt en gammal dam och blev masserad på ryggen av en sjuksköterska. Hon hade antagligen problem med ryggen, stackaren.
Helt plötsligt dunkar jag in i något hårt, och backar ett par steg och kollar upp.
”Haha, se dig för vart du går. Här kan du inte lita på att folket flyttar på sig där du går”, Sa doktorn.
”Åh, jag ber om ursäkt”, sa jag tyst.
”Varsågod och kliv in, jag är inne i rummet bredvid om det skulle vara något.”
Jag steg in i rummet, som var fyllt med ljuset som sken genom det något öppna fönstret. Rummet var tapetserat i vitt, och där inne fanns ett litet bord och två fåtöljer. Ett litet bord med ett par röda rosor på, vid sängen där mamma låg. Och där stod runt henne massa apparater, och sladdar och en apparat som visade hennes hjärtslag. Sån har jag sett på tv, och i såna filmer så dör alltid personen. Jag sprang fram till mamma och slängde armarna om henne, och kände en tår ramla ner för min kind. Denna känsla var helt obeskrivlig, så underbar, så fylld med känslor. Jag kramade om henne länge, skulle aldrig släppa taget om henne. Men varför kände jag inte någon värme tillbaka? Varför kramade hon mig inte tillbaka? Varför sa hon ingenting?
”Mamma? Mamma!” Jag kollade på henne med uppspärrade ögon.
Jag började med ens ropa och skrika
”Hon är död va? Hon är död! Hämta Bert nu, hon behöver hjälp.”
Jag sprang runt sängen men råkade slå ner bordet med de röda rosorna på som stod vid sängen. Bordet ramlade, vasen ramlade med rosorna i, vasen krossades med ett skärrande ljud, men mormor och morfar höjde sina röster för att överrösta mig och sa att jag måste lugna ner mig. Jag kunde bara låta det här hända, inte igen. Jag skrek, tårarna rann och sparkade runt mig samtidigt som mormor och morfar hade hunnit stoppa mig och höll om mig. Jag föll ihop, mot ett kallt golv och kände mig ensammare än någonsin! Medan dom höll om mig och försökte lugna mig så började jag förstå.
Sjukhus är som en molnig dag, man vet aldrig om regnet plötsligt börjar falla emellan molnen eller om solen oväntat skiner igenom! Alla som åker till sjukhuset är oroliga för sina nära, och de som åker därifrån lämnar i lättnad eller i sorg. På sjukhusen finns få val, och varje val är inte något lätt! Att förlora någon som man älskat, och har älskats av tillbaka och som man har levt absolut sitt hela liv med skulle få hela min värld att falla. Jag kommer ihåg…
Jag var 5, faktiskt 5 ½ år. Jag och pappa var ute på en promenad i den kalla vintern, och jag hade precis tagit upp lite snö och kramat till en snöboll. Jag skrattade lite tyst för mig själv, och kastade den lite löst på pappa i ryggen som gick några steg framför. Han vände sig om, såg min glada min och skrattade. Han tog upp lite snö och sa
”Nämen, nu ska du få!”
Jag kommer ihåg att jag försökte springa så snabbt som jag kunde, skrattade åt pappa som lekte så fanatiskt med mig. Det var nästan en sån stund, som kunde ha varit med i en film, en sån scen som gick i slow-motion, en scen mellan far och dotter.
”Mamma, vad är det med mamma?” Sa jag med en skakande röst som knappt höll.
Jag såg upp mot mormors ansikte som snabbt kollade bort och hennes ögon som var glas skinande av de tårar som hon höll tillbaka. Jag kollade på morfar i hopp om att få veta, men det enda jag fick tillbaka var en tom blick och en lång tystnad.
”Anna-Maria, du måste förstå oss. Detta är svårt för oss alla, det måste du förstå”, sa morfar.
”Så, berätta för mig” tänkte jag ivrig men rädd för sanningen.
/ Fortsättning?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Elon_B - 11 jan 08 - 23:27- Betyg:  | Jättebra !!
:O Är mamman verkligen död?
Det stod ju att det var någon apparat bredvid sängen som visade hjärtslagen, men om hon var död så skulle väl inte apparaten funka?
Delen var iallafall väldigt bra, och välskriven :D <3 | | mallanpallan - 10 jan 08 - 19:19- Betyg: | Superbra! Men grååt!! jag tänker mi g liksom in i texten och fattar hur oeeeendligt svådt det ska vara att förlora sin mamma eller pappa, jag älskar min mamma och pappa över allt annat på jorden och jag skulle seriöst dö om nån av dom dog!!
Du e så bra på attt skriva!! Men.......neeeeeeeeeeeeeeeeej, gråååååååååååååt!!!
De här fick inte hända!!!
Och bara en fråga som jag gärna vill ha svar på: E den här novellen baserad på ditt liv, och värkliga händelser?? | | Emely_ - 4 jan 08 - 17:01- Betyg: | | jätte bra men hemskt att hon dog:/ | | asooma - 14 dec 07 - 00:24 | | fint fint | | Piddis - 25 sep 07 - 18:04- Betyg: | Men hallå!! Så kan det la inte sluta?!?
Visst ja, nästa del! Redan på väg! <3 | | liiisa3 - 25 aug 07 - 18:56 | | är det här sant ? | | 5-kronan - 23 aug 07 - 21:14 | | Jätte jätte bra^^ | | Maidens_blush - 16 aug 07 - 16:49 | | finfint! | | johannaa_ - 10 aug 07 - 17:44- Betyg: | | så bra :) | | asooma - 26 jul 07 - 21:11 | | otroligt bra!!! | | DeathCrisis - 26 jul 07 - 02:54 | | Det är jätte spännande ! Gillar denna novellen starkt ! :) | | bebe_ - 24 jul 07 - 18:34 | | bra!! du skriver så bra! |
|
|
|
