Anina och hemligheten ( del 9 ) |
Skogsrået
Vi gick i tre dagar och det hände inte så mycket utom att Jojo snubblade i en vattenpöl och geggade ner sig. Men på den fjärde dagen kom vi till en äng mitt i skogen. Den var inte så stor och det växte många fina blommor där. Mitt på ängen stod några buskar.
- titta, sa Sofia, det sitter någon bakom buskarna.
- Var?
- Där, sa Sofia.
Då ser vi: bakom buskarna sitter en flicka.
- ser du Jojo, sa jag.
- Jojo! Sa Sofia.
- Han är inte där, sa jag.
- där, sa Sofia.
Jojo gick som förhäxad mot flickan. Jag sprang fram till honom. Hans ögon var tomma. Han var förhäxad.
- Jojo, gå inte dit, sa jag.
Men han lyssnade inte så jag slog till honom.
- aj! Varför gjorde du så? Sa Jojo.
- Du var förhäxad, sa jag och höll för hans ögon.
- Vad gör du, sa han.
- Du får inte bli förhäxad igen, sa jag och släpade med honom in bland träden. Då släppte jag honom.
- Tack, sa han.
- Det var inget, sa jag.
- Jo, sa Jojo, det var det visst.
- Det finns ett väsen till som lockar med sig folk, sa Tove, skogsrået lockar pojkar och så finns det ett som heter näcken. Han lockar vem som hälst men oftast flickor.
- Det är verkligen nödvändigt att veta, sa Jojo snabbt, kom så går vi. Han ville nog komma så långt bort från skogsrået som möjligt.
- Okej.
Vi gick vidare. Vi sa inte mycke till varandra. Jag tänkte på gumman med den gröna koftan som vi hade mött förut. Jag undrade vad hon hade menat med att vi skulle bli bekanta.
- vad menade gumma med att vi skulle bli bekanta? Frågade jag.
- Tänker du på det ännu? Sa Jojo.
- Ja, sa jag.
- Vilken gumma? Undrade Tove.
- En gumma som vi mötte på vägen hit, förklarade jag.
- Hon var spågumma, tillade Sofia.
Plötsligt dök ett stort lila rökmoln upp framför dem på vägen. Det skingrades och där stod spågumman.
- vad gör du här, flämtade jag.
- Jag har sett er hela tiden sedan ni kom till mitt fina hus.
- Fina, viskade jag till Jojo.
- Varför har du tittat på oss? Undrade Jojo.
- Hur? Undrade jag.
- Jag har en kristallkula, sa gumman snabbt, Jag vill ha hjälp med en sak, sa gumman.
- Vad? Sa Sofia.
- Kom med, sa gumman bara.
Vi följde med henne till en liten skogshydda. Och gick in. Det var mörkt fast det brann en eld i mitten av hyddan.
- vad är det här för ställe? andades jag.
- Det är mitt reservhus, förklarade gumman.
Jag tror att hon kan läsa tankar också.
Gumman gick och satte sig på ett djurskinn som låg på golvet
- sätt er, sa hon med en överdriven sliskig röst.
Det gjorde vi inte.
- vad vill du ha hjälp med? Pep Sofia.
- Gå ut, lilla knyttfjuttis, sa gumman.
- Ok, sa Tove och gick ut ur kojan.
- Jag vill att ni gör slut på alla knytt i den här skogen, sa hon.
- nej det kan vi inte, utbrast Sofia.
- De är våra vänner, sa jag.
- Som ni vill, sa gumman då gör jag det själv.
- Varför ville du ha då ha vår hjälp? Undrade Jojo.
- Jag vill inte ha skogspolisen efter mig, sa gumman.
- Finns det en skogspolis?
- Ja, sa gumman, troll. Stora troll.
- Ehh… då kan vi gå då, sa Sofia och försökte få rösten att inte darra, men lyckades inget vidare.
- Nä, ni stannar här, sa gumman häftigt och ställde sig upp.
- Men…
- Ni får inte springa och skvallra. jag ska låsa in er till jag är klar.
Hon visslade och det dök fram rep från ett hörn av kojan och surrade oss. Sedan visslade hon en gång till och vi svävade upp i luften.
- kom ,sa gumman och vi svävade iväg efter henne.
- Tove, ropade jag när gumman öppnade dörren, gå och tala om för knytten att gumman ska döda dem och… hrm gumman satte en hand för min mun.
Tove sprang iväg så gumman inte skulle hitta henne och ta henne med.
- helvete, svor gumman halvhögt.
Och lämnade oss kvar hängande i luften för att leta rätt på Tove.
- vad ska vi göra, gnällde Sofia.
- Jag vet inte, sa jag.
- Vi måste få bort repen, sa Jojo.
- Ja, men hur? Sa Sofia.
- Förtrollningen kanske släpper snart, sa jag med en röst som jag försökte göra hoppfull.
- Ja, men kan ju alltid hoppas, sa Jojo.
Vi hängde där ett tag och var tysta. Då kom gumman tillbaka. Hon hade med sig Tove. Hon visslade och det dök upp flera rep som surrade Tove. Sedan gick hon igen och vi följde med svävande över marken. Sedan kom vi till en glänta.
Gumman tog fram en liten flaska och hällde runt oss sa med hög röst: hem! och det kom ännu ett lila rökmoln och vi flög genom luften i raketfart och landade vid gummans hus. Och vi följde med henne in. Gumman gick fram till en dörr och skickade in oss genom den och låste. Sedan ropade hon utifrån: rep lösgör dem! Och repen föll till golvet.
- skönt, sa Sofia.
- Ja, men vi måste komma ut härifrån så vi kan varna knytten, sa Jojo kikade ut genom nyckelhålet.
- Vad gör hon? sa jag ängsligt.
- Hon… jag vet inte, sa Jojo.
- Får jag se, sa jag och gick fram till honom.
Gumman höll på med att koka något i en kittel över en eld. Det bubblade lila rök ur den medan hon mumlade något i stil med: rökt och rutten sill. Gör så jag kan åka vart jag vill.
- det är nog sådan där ”försvinnasaft”, sa jag.
- Får jag se, sa Sofia.
- Ok, sa jag och flyttade på mig.
- Hon ska säkert trolla oss till Saharaöknen eller något, sa Tove.
- Ja, sa Sofia.
- hur ska vi komma ut? Undrade Jojo.
- Jag vet, utbrast jag, kommer du ihåg när Sara i sexan lärde dig att dyrka upp lås, Sofia?
- Ja, sa Sofia.
- Kan du det? Utbrast Jojo.
- Ja, vad då då? undrade Sofia.
- Nä, men, mumlade Jojo.
Sofia Gick fram till dörren och fiskade upp en bit ståltråd ur fickan. Sedan började hon dyrka upp låset med den.
- så där ja, sa hon stolt fem minuter senare.
- Bra då går vi, sa Tove.
- Undrar om vi hinner i tid? Sa jag.
- Jag vet inte, sa Tove, hon är i varje fall inte i köket.
- Men hon är kanske i källaren, sa jag. Det fanns bara två rum på våningen.
- Om hon har någon, sa Sofia.
- Vi får kolla, sa jag.
Vi smög ut på tåspetsarna. Det var mörkt i huset.
- jag går ner och kollar om hon är i källaren, sa Jojo och smög nerför trappan och försvann utom synhåll. Vi väntade på att han skulle komma tillbaka. Efter tre minuter kom han tillbaka.
- Hon är där nere, sa han.
- Vad gör hon? undrade Tove.
- Hon har kitteln i matkällaren för att den ska svalna, sa Jojo, hon vaktar utanför dörren.
- Ok, sa jag, vi måste förstöra det.
- Hur?
- Det kanske finns ett fönster, sa Sofia.
- Ja, vi kollar, sa Jojo.
Vi gick ut och tittade. Det fanns inget fönster. Vi tog ett varv runt huset och hittade inget källarfönster alls.
- vad gör vi nu då? Sa Tove uppgivet.
- Vi får gå in den vanliga vägen, sa jag.
- Och smyga ner i källaren, förbi gumman och förstöra saften, sa Jojo.
- nej, pep Sofia.
men vi var redan på väg in och ner för trappan till källaren. Källaren var mörk så när som på ett litet stearinljus som stod i ett hörn men det lyste upp så pass att vi kunde se så vi inte gick in i något hårt så gumman hörde oss. Vi kikade runt ett hörn och där satt gumman på en låda bredvid dörren och sov djupt.
- vilken tur vi har, sa Jojo.
- Vad? Undrade Sofia som inte hade sett gumman.
- Gumman sover, sa jag.
- Vem ska smyga fram? Sa Tove nervöst.
- Du, sa Jojo.
- Varför det, sa jag.
- Jag är minst, sa Tove.
Hon smög fram och försvann bakom hörnet. Vi kikade fram och såg
att hon smet in genom dörren. Den var visst inte låst.
Inne i rummet var det väldigt svalt nästan kallt Tove såg kitteln som stod i mitten av rummet och som fortfarande bubblade rök ur men inte lika mycket som förut. Längst stenväggarna fanns det hyllor som var fulla med äckliga saker som simmade omkring i olikfärgade vätskor. Rummet var nästan fyllt av lila rök från golv till tak men man kunde se igenom röken. Tove gick fram till Kitteln och tittade ner: det virvlade runt lila någonting. Det var varken gas eller vätska och det ringlade upp lila rök från det. Tove tog en burk från en hylla ,som det såg ut att vara grodhjärnor i, och hällde ut dem i ett hörn sedan tog hon en slev som hängde på väggen och skopade upp de virvlande försvinna saften och hällde i burken sedan tog hon en till skopa och hällde runt om kitteln och kastade in sleven innanför ringen och hon sa: Saharaöknen, och allt försvann i tomma intet. Hon tog burken och slank ut genom dörren igen och tillbaka till oss. Vi smög upp och ut genom ytterdörren.
- bra gjort Tove, sa Jojo.
- Tack, sa Tove, jag har med mig en burk med saften.
- Wow! Utbrast Sofia.
- Vi kan kanske kan varna knytten och komma till min mamma fortare nu, sa jag förhoppningsfullt.
- Kanske, sa Tove, det kanske bara är häxor som kan använde det.
- Ja, men du kunde ju. man kan ju försöka, sa Jojo, ge mig burken.
- Men… sa Tove.
- Vad kan hända, sa jag.
- Vad som helst, sa Sofia.
- Men kom igen, sa Jojo, antingen far vi iväg eller så stannar vi här, det är vad som kan hända tror jag.
- Ok då, sa Tove och gav honom burken.
- vem ska säga? Undrade Jojo.
- Du, sa jag.
- Ok, sa Jojo och hällde ut innehållet på marken i en ring runt oss.
- Knytten! Sa han med hög röst.
Det kom ett lila rökmoln men när det skingrades var vi kvar på samma plats.
- typiskt, sa jag, det funkade inte.
- Jag som var så säker på att det skulle funka, sa Jojo.
- Jag med, sa jag.
- Kom så går vi, sa Sofia, vi måste skynda oss och varna knytten innan gumman hinner göra ny saft.
- Men vad ska vi göra med burken? Undrade Tove, det är fortfarande saft kvar i den och vi kan inte bara hälla ut det.
- Nä det har du rätt i, sa jag.
- Vi kan ju försöka en gång till, sa Sofia.
- Ok, men då får du säga, Anina, sa Jojo, jag vill inte.
- Ok, sa jag, jag är ju ett sagoväsen så jag kan kanske.
Jag tog burken och hällde ut det sista runt oss och sa: Knytten!
Det kom åter upp lila rök och när den skingrades var vi inte på samma plats.
|
|
|
|
