På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Den falska sanningen [Del 2- De döljer något]

Sedan såg jag att sjukhus personalen kom ut med mamma på ett bås, jag sprang fram med tårar i ögonen. Jag sa åt dom att stanna upp, dom stannade och jag böjde mig ned och viskade tyst till henne
”Förlåt mig mamma, förlåt att jag inte fanns där när du som mest behövde mig!”

Efter att poliserna fått veta allt om nattens händelser, och mamma åkte akut till sjukhus, skjutsade polismannen Mikael hem mig till mormor och morfar, där jag skulle kunna sova över för natten. Micke som han kallades, följde mig till dörren och knackade på. Efter en liten stund så öppnade en trött morfar i nattkläder upp i dörren.
”Ojoj! Godkväll, Micke. Vad kan jag hjälpa till med? Det var då ett sent besök jag fick…”
Morfar Stefan kollade på klockan på väggen och sa åter
”Klockan fyra på natten. Vill du komm… Anna-Maria! Är allt bra med dig, vad har hänt?”
Jag såg in i morfars ögon och såg att han inte alls såg glad ut och också mycket orolig. Jag klarade inte av att kolla längre in i hans ögon och kollade då ner i golvet igen. Då sa Micke
”Ja, det gäller en händelse i Anna-Marias hem tidigare i natt. Är det okej att vi tar och sätter oss ned herr…?”
”Stefan, kalla mig Stefan”, sa morfar.
”Stefan, är det okej att vi tar och sätter oss ned?”
”… Jaja! Kom in bara”, sa en nu mera rädd och förbryllad morfar.
Vi gick in i deras stora gamla hus med gråa fläckiga tapeter, utsliten röd matta och gamla fotografier av släktingar sen 1800-talet. I trappan upp till andra våningen möttes vi av en förskräckt farmor i ett långt natt linne.
”Anna-Maria gumman, hur är det? Vad är det som har hänt konstapeln Micke?”
Morfar Stefan visade oss in till vardags rummet, och mormor följde efter sakta, och vi satte oss i den lilla bekväma soffan och det två fåtöljerna.
Morfar gick och tände lampan som lyste över tv bordet och satte på sig ett par glasögon som låg på teven.
”Är allt som det ska vara? Vart är Kristina och Chabritzio?”, Frågade han oroligt.
”Jo, efter vad vi har fått för upplysningar efteråt så har Chabritzio Vääst gett sig iväg efter att ha misshandlat er dotter Kristina, i deras sovrum tidigare inatt. Anna-Maria här vaknade av att Kristina skrikit, och sedan blivit vittne till den här händelsen precis innan han tog bilen och gett sig iväg. Han skulle ha skrikit åt henne och slagit henne ett flertal gånger med en vinflaska som var av på mitten innan. Kristina har tagits till sjukhus, och undersöks för tillfället. Paret hade enligt Anna-Maria bråkat tidigare på kvällen inne i deras sovrum, de nämnde också orden ”idiot, låt henne vara, räkningarna, otrogen, slut, orkar inte mera, full, arg, jobb och Anna-Maria”!
Har ni någon aning om vad som kunde ha startat denna konflikt, som separation, någon otrogenhet, slut på pengar eller något liknande mellan dom?”
En lång tystnad la sig över rummet, och paret Andersson kollade tomt rakt ut i luften. Dom sökte varandras blickar, kollade oroligt på varandra och då visste jag redan då att något inte stämde! Efter en lång stund tog Stefan till orda
”Jaa, jag vet inte vad jag ska säga. Jag har aldrig vetat av under de här 14 år de varit tillsammans att det har varit några problem mellan dom.”
”Jaha, okej.” Han antecknade något i hans lilla block som han tagit ur fickan på hans polis jacka. ”Har fru Birgitta något att säga om detta?”
”Min lilla Kristina, min lilla Kristina... Vad ni än gör, måste ni få fast honom! Han är ju farlig för allmänheten, gör något snälla!” Alla tårar hon sedan föll omedelbart var obeskrivligt många och morfars tomma och sårliga ögon tog musten ur en. "Det var något som de höll inne, det var något som inte stämde" tänkte jag för mig själv igen. "Det här bråket var klart inte det första, det måste vara något dom döljer som fått denna händelse att ske tidigare inatt.”
”Kan vi åka till mamma nu på sjukhuset?”, Sa jag?
”Nej det går tyvärr inte, men hon får inte ta besök innan 28 timmar har hennes läkare bestämt utifrån hennes hälsa”, sa Micke.
”Men jag måste träffa mamma, jag måste bara”, svarade jag!
”Jag ber om ursäkt, men det går tyvärr inte”, svarade Micke.
”Är det något alls vi kan göra?”, Sa plötsligt mormor.
”Det bästa ni kan göra att låta Anna-Maria gå och lägga sig och vila ut sig efter denna fruktansvärda händelse. Och sedan får ni återgå till er egen sömn, och få mer information om Kristinas hälsa imorgon!
Vid detta lag vet jag ärligt inte talat hur jag kände, jag vill träffa mamma, jag var trött, förvånad att jag inte fick träffa mamma, rädd och förvirrad efter vad som hände. Men jag sa tyst
”Jo, jag håller med!”
Med tårar i ögon gick jag upp till andra övervåningen och låste in mig i mormor och morfars gästrum. Gästrummet var inrett med fina röda gardiner, och ljusblåa tapeter, ett fint litet bord med en lampa på och en stor säng. Jag slängde sig i sängen och grät.
Där nere hade visst mormor och morfar stängt ytterdörren efter polismannen Mikael, för en stund efter så knackade på dörren. Jag sa ingenting, jag hade inte kraft nog att yttra ett ord till. Men strax där efter hörde jag en nyckel skrapa inuti dörren och dörren öppnades försiktigt. Birgitta och Stefan stack in sina mycket ledsna och rädda ansikten och fick en skymt av mig som precis hann dra täcket över huvudet, ville isolera mig för all allmänhet just nu. De steg ut ur rummet igen och gick och la sig.
Morgonen därpå vaknade jag med ett ryck. Jag hoppade upp och kollade mig runt, tog bort ett hårstrå från min syn och kom att tänka att idag ska jag få veta. Nere möttes jag av en frisk kaffe lukt och rostat bröd. Morfar satt och läste tidningen vid bordet och drack en kopp kaffe. Mormor stod vid diskbänken och väntade antagligen på bröden
”Åh, godmorgon gumman. Har du sovit gott? Vill du ha ett rostat bröd kanske?”
”Jo, jag sov bra”, ljög jag. ”Jo tack, vart finns te påsarna förresten?”
Igentligen hade jag drömt, en av de värsta mardrömmarna jag kan komma ihåg.
Jag öppnade en dörr, och möttes av en lång, mörk korridor. Jag går, jag vet inte vart jag går. Jag öppnar en dörr till vänster, och där ser jag mamma ligga på sängen nerblodad. Jag skriker
”Neej! Inte igen, mamma. Inte igen!”
Jag skriker, jag skriker skarpt. Hon visar inga tecken på att leva, hennes bröstkorg höjs inte efter varje andetag man ska dra in. Och jag rör mig inte, jag går inte fram till henne. Jag blir helt fast i golvet, och jag tvingas stå bara och kolla. Jag förstår inte, varför gör jag ingenting?
”Det är över, hon är död!” Säger en man i mitt öra.
Jag vänder mig om, och Chabritzio möter min blick och jag ville bara falla genom marken. Jag kunde inte säga något, hon kunde ju bara inte vara död! Han tog tag i mitt hår och drog mig ner för trappan, in i en skrubb, jag ligger som ett litet hjälplöst foster, han sparkar mig på benen, drar mig i håret, skriker idiotiska saker till mig, sparkar mig i magen. Han kollar på mig någon sekunds del, sedan går han ut. Och jag hör han ställer saker för dörren, jag blir rädd, hatar att vara i små utrymmen, skriker och bankar på dörren, men ingen öppnar! Jag är rädd, jag är rädd för min egen pappa.

Mormor pekade på ett av skåpen och jag började göra frukost, när jag var klar och fick mitt rostade bröd gick jag och satte mig vid bordet. Ett flertal gånger mötte jag morfars blick som smög sig över tidnings kanten gång på gång.
När jag hade ätit mina rostade bröd, och druckit mitt te tackade jag för frukosten och gick upp för att bädda sängen. I trappan vände jag mig om och såg mormor som la sin varsamma hand på morfars axel och kollade sorligt upp för trappan efter mig. "Undra hur dom måste känna, efter allt som hände med mamma" tänkte jag under tiden som jag bäddade sängen. När jag sedan gick ner stod Stefan och Birgitta påklädda med ytterkläder i hallen.
”Vi tänkte åka och hälsa på din mamma på sjukhuset nu, vill du följa med?”
”Det var en dum fråga”, tänkte jag,
”Ja, självklart”, Svarade jag. Jag klädde på mig snabbt och smidigt och gick ut och möttes av en strålande sol och en stark blomlukt. Vi satte oss i mormor och morfars lilla blå Volvo och körde med riktning mot sjukhuset. Jag såg träd och personer, hundar och byggnader flyga iväg när vi åkte på vägen.
Det var ett klart fint väder, med blå himmel och en extremt gul sol som låg över oss. Efter någon minut kunde jag skymta sjukhuset, där jag satt i bilen visste jag då inte om sjukhusets mörka hörn.

/ Fortsättning?

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

Elon_B - 10 jan 08 - 21:57- Betyg:

Åååh, även den här delen var jättebra :D<3
Men någonting jag tänkte på var att i början kallade morfar polisen för Micke, det gjorde även mormor, de talade som om de kände varandra, men Polisen verkade inte ha en anning om vem morfar eller mormor var ;)
Jag tänkte även på det där med styckes indelning, jag tycker det kunde vara några flera. Det var några ställen jag lade särskilt märke till, t ex. morgonen. Där kunde det varit ett nytt stycke :)
Men du skriver och beskriver jääääättebra! :D <33

Memmisen - 14 dec 07 - 16:02

Helt otroligt ! =D

asooma - 14 dec 07 - 00:24

jättefin ska läsa alla delar nu

Piddis - 25 sep 07 - 17:57- Betyg: