Leave Midori söt som Ros >> 2. |
Jag vaknade sakta. Jag hade tydligen somnat med kläderna på. Äsch, det gjorde ingenting. En plötsligt tanke for igenom mej; Bill. Just det! Jag hade tydligen glömt bort att jag hade mött honom.. Alltså. Ibland överraskar jag mej själv. Jag rusade upp och gick ut i köket. Min mamma stod och lagade.. omelett? Tydligen en extra liten till mej. För.. det jag har. Jag gick fram och pussade henne på kinden. Även om hon är min mamma är hon nästan lika lång som jag. Och jag är kort för min ålder(jag är 13 år..). Hon log svagt mot mej.
- Vill du ha omeletten? Tvekade hon. Jag tänkte efter. Jag kände mej inte hungrig. Jag kände mej aldrig hungrig..
- Nej tack..
- Okej, men säg till om du blir hungrig, jag kan spara den, sa hon och log igen.
Jag log tillbaka och gick sakta mot hallen. Suckandes satte jag på mej mina gula converse, och gick ut. Solen sken starkt, och lös upp många delar av tomten som egentligen skulle vara täckta av skuggor. Att jag var så fixerad av skuggor.. men jag menar, det är ju inte rätt. Solen, ljuset kan ju inte sno sej åt allt. Det är inte rättvisst. Inte alls. Men det fanns ju ändå snö som tog hand om det… Just det. Det var snö ute. Och ändå gick jag så tunnklädda.
Innan jag visste ordet av det, stod jag vid Narus hus. Och som om hon kunde känna av mej, gick hon ut på verandan/balkongen och tittade ner mot mej. Jag log.
- Hej, Smaragd. Jag log igen när hon sa det.
- Jag sa ju att du inte skulle kalla mej det.., flinade jag.
- Men jag lyssnar aldrig på dej, det vet du! Sa hon, och gjorde ett litet sött tecken med handen.
- Du? Ska vi ha våra Tokio Hotel tröjor idag? Sa jag. Hon sken genast upp.
- Ja! Du har ju ändå din här i alla fall! Hon sprang in, men kom ut efter en stund.
Hon kastade min tröja på mej, och tog på sej sin. Jag tog på mej min, och struntade i att jag hade en tröja under. Hon hoppade med nöd och näppe ner från verandan/balkongen, som inte låg så högt från marken. Hon reste sej upp, efter att ha ramlat lite lätt ner på rumpan, och gick fram till mej. Hon la sin arm under min.
- Nå, Smaragd, vad ska vi göra idag då?
- Jag kan ju berätta vad som hände igår efter du hade gått?
- Du.. gick och la dej? Nej! Kollade på Nip/Tuck? Jag slog mej själv på pannan. Jag missade ju det!
- Neej.. Jag skulle krossa rutan hos familjen Snobb..
- Va?! Skrek hon. Jag lade handen för munnen på henne och båda började skratta.
- Ja. Men jag lyckades inte. Bill stoppade mej.
- Bill? Frågade hon och la huvudet på sin axel.
- Mm.. Den emo pojken du pratade om! Tjöt jag. Hon skrek och började hoppa. Jag började hoppa jag med. Inte visste jag varför.
- Allvarligt?! Va han söt?
Jag nickade hysteriskt.
- Hade han några piercingar?
- Två i läppen, duvet, en på varje sida!
Hon skrek hysteriskt. Det var som om denna ’Bill’ var våran ’idol’. Inte för att vi kallar det idol, men om man ska säga så. Vi betedde oss som fjortisar… Men det är vi ju inte, så det är ju lugnt. Förässten skulle nog MÅNGA regera så om deras idol bodde i deras område. Men nu var han ju inte det, heh..
- Men nu får vi lugna oss, och prata lugnt om det här, sa jag, och försökte låta mogen. Det slutade med att vi båda skrattade.
- Okej, okej. Men.. allvarligt?! Shit…
- Ja, och han liksom, gömde sej under sin lugg.. Gud vad sött det såg ut.
- Vi hälsar på honom? Jag vill träffa honom. Jag SKA träffa honom! Sa hon anklagande.
- Visst.. Men, åh.. Du skulle sätt hans läppar!
- Vad är det med dom?
- Dom ser ut som Bills läppar..
- Hallå, han heter gärna Bill? Sa hon och dunkade mej lätt i huvudet.
- Bill Kaulitz, såklart!
Hon log brett. Vi gick med armarna i varandra, och pratade hysteriskt. Om han gillade Tokio Hotel, eller om han kanske var bög (Det är inget fel med det!), hur det skulle gå om någon av oss blir kär i han(Vi beslöt att det helt enkelt inte gick att dela på honom, en sån godbit vill man ha själv.. men det förstås. Han kanske redan har en flickvän/pojkvän?), en massa sådana saker. Vi gick förbi familjen Snobbs hus. Naru stannade utanför staketet till Bills hus. Det satt en skylt vid ingången, där det stod ’Hellström’.
- Vad är det? Sa jag och stanna en bit innanför staketet.
- Jag.. tror inte jag vill följa med in.. Jag väntar här, sa hon, och rodnade.
- Okej.., sa jag och log, medans jag ryckte på axlarna. Om det är så du vill..
Jag gick sakta fram. Nervositeten började växa. Men vem skulle jag vara nervös över att träffa? Kanske någon som jag inte har träffat än. Jag stod framför dörren en gång, utan att knacka. Tillslut knackade jag. En svag knackning, som bara dem i första rummet skulle kunna höra. Men ingen kom. Jag suckade, och knackade igen. En hård knackning, som nådde upp till övervåningen. Tunga steg hördes i trappan. Jag vände mej om och såg Naru stå där, och såg JÄTTE nervös ut. Tillslut öppnade någon. En man, som såg ut att ha druckit rejält igår. Han flinade stort när han såg mej.
- Vilken söt liten flicka.. Vill du ha något? Sa han. ”Din son”, tänkte jag och log för mej själv.
- Är Bill där?
- Bill? Öh, visst. Vad heter du förässten?
- Midori.
- Ojsan. Vad betyder det?
- Det betyder smaragd.
- Men ditt namn då?
- Det är mitt namn.., sa jag frånvarande. Han stängde dörren, och gick upp för trapporna igen.
Man hörde honom höja sin röst, och sänka den. Jag började bli väldigt nervös nu. Inte för att träffa Bill, för vad som hände där inne. Plötsligt hörde jag någon som skrek ’sluta’, och en massa snabba tunga steg i trappan. Någon verkade springa i trappan. Dörren flög upp, och en väldigt arg Bill rusade ut, i en svart t-shirt utan tryck, och svarta smala jeans. Han nästan knuffade omkull mej, och rusade in mot skogen, i bara strumpor. Naru stod kvar, när jag skrek ’stanna’ och följde efter honom. Han stannade inte förrän han var mitt-i-skogen. Jag tittade mej omkring. Här har jag inte varit förut. Han satte sej argt ner på marken, och verkade strunta i att han blev blöt. Jag stannade en halvmeter ifrån honom. Jag visste inte vad jag skulle säga.
– Bill?
Han vände bort blicken, och tittade in bland träden. Jag tvekade.
- Vad hände?
- Det är bara pappa.., sa han och tittade fortfarande in bland träden.
- Vad gör han? Frågade jag.
- Han är ett svin.. Han tror han kan ta på mej, som om jag var någon jävla horbock! Jag kunde inte låta bli att le när han sa horbock. Förlåt, men ordet lät så.. konstigt. Som tur var kollade han inte på mej.
- Jaha… kan jag göra nånting? Frågade jag. Usch, vad dumt. Klart jag inte kunde!
Han skakade löst på huvudet. Han verkade ha lugnat ner sej. Efter en stund vände han huvudet, och kollade på mej. Åh.. Gud vad söt han var. Men.. Jag måste göra något! Hur kan någon skada en sån vacker människa? Att det finns sådana monster.
- Du är söt, sa han kortfattat. Jag spärrade upp ögonen.
- Va? Sa jag. Han blinkade till, som om han inte fattat vad han sa.
- Asså, söt som person.., Sa han genast och vände bort blicken. Han gömde sej svagt bakom luggen igen.
- Jaha.. Tack.., sa jag.
- Usch vad hungrig jag är.. är inte du? Sa han, för att byta samtalsämne.
- Nej.. jag har inte ätit något än..
- Då borde du väll vara.. hungrig?
- Jag har anorexia.., tvekade jag. Jag suckade.
- Oj.. Förlåt.., sa han, och tittade svagt och skamset ner i marken.
- Har du.. något speciellt intresse? Tvekade jag. Gud, vad patetisk jag är…
- Jag gillar att åka snowboard.
- Va? Jag med! Jag går i snowboard! Jag sken upp. Tydligen han med.
- Ja.. men alla i min gamla grupp typ kallar mej för missfoster och allt..
- Nästan samma här.. Min tränare envisades med att göra mej normal, så hon gav mej en rosa ’dräkt’.. alltså, det funkade inte alls. Jag har en svart nu…, sa jag och log.
Han log tillbaks.
Jag räckte ut handen. Bill tog den sakta, och reste sej upp, med hjälp av mej. Vi log kort mot varandra, och gick sedan i den riktigt vi trodde var till husen. Och vi gissade rätt… bara det att vi var fast i hans trädgård.
Han gjorde tysttecknet mot mej, när vi klättrade över det lilla staketet. Naru satt en bit bort från det, och såg VÄLDIGT nervös ut. Jag suckade. När hon såg oss reste hon sej snabbt upp, för att komma mot mej. Men när hennes blick fångade Bill, så stannade hon. Han höjde handen för att vinka, men sänkte den igen. Jag flinade stort, och skyndade mej fram till henne. Jag kramade om henne.
- Vad hände?
- Nä, han .. blev lite osams med sin pappa bara.., sa jag och log svagt.
Visst, det kändes inte rätt av ljuga för sin bästis, ännu mer tvillingsyster, men hallå? Jag får tänka på att Bill inte känner henne, och att jag inte kan skvallra runt med hans hemligheter hur som helst..
- Är han okej? Eller, jag känner ju honom inte direkt men..
- Hah, ja han är okej. Du kanske vill hälsa? Usch, jag kände mej som en jäkla matte när jag sa det.. Kan dom inte sköta det som normala personer?
Hon stegade fram till honom. Han tittade ner i marken, som om han hade gjort något fel.
- Hej.. Jag heter Naru..
- Bill..
Mer sa dom inte. Utan det var visst jag som fick dra igång samtalet.
- Tja, och hon är min tvillingsyster, sa jag.
- Verkligen? Sa Bill. Naru himlade smått med ögonen, och jag knuffade till henne i sidan.
- Nej.
- Jaha..
- Men vi kallar varandra det.. Har du några syskon?
- Jag hade ett.
- Vad hände? Jag blev smått nervös. Gud vad detta går trögt.
- Han flyttade hemifrån.
- Oj.. vad dum jag är..
Han skrattade lite. Naru nöp mej i sidan. Ett tecken på att hon tyckte han var söt. Eller skrattet. Det var det. För att vara lite överdramatisk: Ett ängla skratt! Gud! Herregud! Herregud!
- Naru, han berättade att han också åkte snowboard.. eller att han gillar det! Väste jag i hennes öra.
- Ja, det gjorde jag, sa han och log mot mej. Gud, vad generad jag blev.
- Jag ska vara med i en tävling om två veckor..
- Coolt.. Ska du trixa eller?
- Mm..
- Du ska se henne, hon är as grym! Skrattade Naru, och tog ett steg ifrån mej, för att vi inte skulle hänga på varandra, som ofta hände.
Han skrattade igen. Om vi skulle vara glassar skulle vi smälta. Om vi skulle vara små lerfigurer skulle vi smälta. Om vi skulle vara järn skulle vi smälta.. ja, du förstår. Vi stod där och log lite grann. Plötsligt hörde man en klocka ringa. Det var Narus mamma, som tecknade att det var mat hemma hos dem. Hon var lite, onormal, hennes mamma. Men inte pinsamt söt som min. Alla förväxlar min mamma med att vara min syster. Det är liite, jobbigt.
- Fan.. jag ska hem och äta..
Både jag och Bill nickade. Hon gick lite före oss.
- Du kan få komma hem till mej om du vill? Frågade jag lite smått frånvarande.
- Visst.
Det dröjde inte länge förrän vi var där. Min mamma satt ute på våran veranda och löste korsord. Hon reste sej upp och kom och kramade mej.
- Ehm, mamma, detta är Bill, Bill detta är mamma, sa jag och log snett. Mamma gick fram och la en hand på Bills kind.
- Vad söt, sa hon och log mot Bill, som tittade halvt ner i golvet.
- Tack.., nästan mumlade han. Hon log igen.
Jag drog in honom med mej på mitt rum. Allvarligt så är mitt rum hur städat som helst. Allting är typ inne i skåp eller lådor. Speciellt alla ”pinsamma” saker (som tur var!!).
- Är.. hon din riktiga mamma?
- Ja det är hon. Båda vi är födda i Japan, faktiskt. Men som du ser har vi..
- .. flyttat till Sverige, avslutade han. Jag satte mej på sängen, och han på min datastol.
- Du ser oss inte som invandrare eller något?
- Japaner? Invandrare? Dem två orden passar inte ihop, sa han och log. Jag log tillbaka.
- Du är också söt.., sa jag. Och som han, insåg jag vilka ord jag hade glömt.
Jag satt tyst lite, men öppnade sedan munnen igen.
- Jag me..
- ..nar som person, sa han och log igen.
Plötsligt började jag tänka på den där ’Kronks nya stil’ eller vad den hette. I den sa någon servitris och ’Kronk’s pappa att om man avslutar varandras meningar är det äkta kärlek. Jag kunde inte låta bli att le åt saken. Men jag började tänka på om han hade flickvän/pojkvän redan.
- Har du en flickvän? Sa jag, utan att hindra mej själv. Jag tittade ner i golvet. Det gjorde han med.
- Nej.., mumlade han svagt. Jag nickade. Har du någon pojkvän?
Jag kollade på honom. Han kollade på mej.
- Nej.., sa jag.
Båda log.
-*-
Ja, nu blev ju denna lite längre ^^
Men en kompis till mej frågade vilken sorts novell denna var.
Låt oss bara säga att detta är en önskedröm av mitt liv. Såhär ser inte mitt liv ut som, men det är så jag önskar. Ville nog bara lägga upp det. ^^ I alla fall. Hoppas den var något att läsa. Och om det står ’Timmy’ nånstans så ignorera det. (Sry nÄllie, ja tänkte på Timmy på en liten del av denna när ja skrev den, och efter Timmy tänkte jag på dej x) ). Det ska istället stå Bill.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | kewy - 26 jul 07 - 00:21- Betyg:  | | bra ! :) | | TokioHotelFreak - 24 jul 07 - 10:37- Betyg: | Älskaaar!.. Bill<3..^^
Men glöm inte att skriva dom andra också.. :D | | Nellie_med_Q - 22 jul 07 - 19:48- Betyg: | Det stod inte Timmy nånstans , Men den va jätte braa !!!!! Gahs .. När du skrev Invandrare läste jag snabbt och läste Invaderare xD HAHAHAHHAHA jag fick mig ett litet skratt då xD . hahaha .
Skit bra jÅwhanna <33333
jag undrar vad som hände me Lina ... :P och Amanda ^^ haha |
|
|
|
