Lite skiti hörnen eller ett rent helvete? |
Jag sitter här och lyssnar på Linkin Park ännu en gång. Låter tankarna vandra iväg ännu en gång. Hoppas att all smärta ska försvinna av sig själv ännu en gång. Men grejen är den att de förmodligen kommer att dröja många år innan jag mår bra igen, innan alla här som skriver om självmord eller självdestruktivitet mår bättre igen. Igår kom jag hem från att ha varit i Värmland i en vecka. Jag kan inte beskriva lättnaden att bara åka. Jag skulle bo hos en klasspolare som var hemma under sommaren. Så ingen av mina föräldrar skulle med eller något liknande. Jag kan inte heller beskriva lättnaden när mamma släppte av mig i Örebro för att bussen som skulle ta mig till karlstad kom. Nu var jag ungefär 5 timmar hemifrån och längre skulle jag. Vilken enorm glädje att bara fly ifrån alla problem. Mina problem hemma är värre än det vanliga att dina föräldrar inte förstår dig och så vidare. Jag menar de finns de tillfällena där jag verkligen hatar dom för att dom inte förstår mig och så vidare. Nej, men mina problem hemma gror sig djupt in i hjärtat. Efter pappas olycka, så skyllde mamma allt på mig. Hon kommer inte själv ihåg att hon sagt något om de, men de gjorde hon. Så fruktansvärt ont gör de, fastän de är nästan 2 år sen nu. Så varje gång jag mår skit för något händer i skolan eller jag bråkar med en kompis eller killen lämnar dig, så är det jämt samma kommentar i huvudet. ”Detta skulle aldrig hänt om du inte.. ”. Vem gör så, skyller på sin dotter att pappan till dottern blir överkörd av en bil, och efter att han överlevt också. Så nu är de att varje gång pappa har ont efter olyckan, (han har bestående skador som kommer vara livet ut säger läkaren), så mår jag dåligt efter vad jag har gjort. Den senaste tiden hemma har pappa haft väldigt ont, så de kändes skönt att komma hemifrån. Slippa kommentaren som fortfarande maler i huvudet om att allt är mitt fel.
Men de var inte bara problemen hemma jag flydde ifrån. Om ni läst mina tidigare noveller, så vet ni att jag har ganska mycket problem på kill-fronten. Jag tror inte jag har haft en pojkvän på två år nu, snart. Jag bara strular runder en massa på fester har det blivit. När jag förlorade oskulden så var det inte fint och vackert som många vill att de ska vara. Jag förlorade min på en fest när jag var 13 skulle fylla 14. De var inte ens killen jag gillade som jag hade sex med, nej de var en helt främmande kille som jag efteråt valde själv att inte ha någon kontakt med för jag kände bara ett äckel varje gång jag såg han. Sen den kvällen har jag varit näst intill asexuell. Jag har strulat med killar, vilt och hänsynslöst ungefär. Men när det gått så långt som att dom vill dra in en sovrummet så har jag gått därifrån med en äckelkänsla efter mig igen.
Hur som helst, har jag varit hur förälskad som helst i en kille i flera veckor. Han flörtade så vilt med mig att alla frågade varje gång någon såg oss ute, om vi var tillsammans. Hur som helst festade vi på midsommar och det blev lite, okej, väldigt vilt. Vi hade inte sex, för att vår polare sov i samma rum, men annars hade vi gjort de. Han fortsatte att vara hur gullig som helst och nästa dag träffa jag han igen. Jag hade sex med honom, sen den här urgulliga killen som han varit i flera veckor. Han blev kall och okänslig och ville inte veta av mig. Så jag var tvungen till att fråga, och rak som jag är frågade jag honom om han hade några känslor för mig.
Det hade han inte sa han, ville bara ha mig som kompis. Hur pissigt tror ni inte de kändes, ni har undvikit sex ända sen ni förlorade oskulden bara för att de var till en idiot och så vidare, sen nästa kille ni har sex med vill bara vara kompis. Jag kan berätta att de kändes mer än för jävligt. Särskilt när han veckan därpå skaffade flickvän.
Jag får rådet av min bästa polare att nästa gång jag hittar en kille som jag tycker om så ska jag först få honom att lära känna mig. Sluta med de här one-night stands, och börja finna trygghet istället. För de är de jag känner varje gång jag hittar ett engångs strul att jag får trygghet även om de bara varar i en timme eller två.
Jag åker till Värmland, och träffar nästa dag som jag kommer min klasspolares andra polare. Efter jag hälsat och så på några av hans kompisar så kommer där in världens kille, mycket snyggare än de jag hade sett på hela dagen. Jag ganskrar honom noggrant, till slut bestämmer jag mig för att han ser väldigt snäll ut också. Snäll och kanske lite ömtålig ut fastän han hade stora muskler. Ingen av de andra hälsar på honom, jag börjar tro att antingen så är de bara jag som sett honom eller så känner inte dom honom. Då vänder sig min klasspolare om och ser honom och hälsar stort på honom sen presenterar han mig. Den här killen blir lite röd i ansiktet och bara ”jaha, det är hon” och så såg han jätte generad ut. Artig som jag är sträcker jag fram handen och hälsar.
Jag kan inte berätta varenda detalj om den här killen, jag måste gå och tänka på de ett tag till. Gå och fundera på honom, ha alla detaljer för mig själv ett tag. Men de jag kan säga är att jag har såna krav på killar, ett visst antal av de svaren jag får måste vara rätt. Det kan vara såna saker som vad han tycker om kvinnomisshandel, eller ja, vad som helst. Alla de andra killarna jag hittat har svarat halvt rätt på många av frågorna eller missat på dom totalt. Och gör man de, missar på ”frågorna” är killen inte värd att satsa på. Den här killen hade klockrena rätta svar på precis alla ”frågor”.
Nu känner jag mig så besegra av ödet, han bor så många timmar bort och han sa att han inte ville ha distansförhållande, jag kan förstå honom, de vill jag inte ha egentligen heller. Jag vill ringa honom, men vet att jag inte ska bli någon av de jobbiga brudarna ska jag få honom att komma till mig. Men jag vet också att han inte kommer komma, han är en sån som ju närmare människor han kommer desto längre bort från dom vill han.
Jag vill tillbaks till hans famn, låna tryggheten en liten stund till. Ha hans armar om mig, känna hans andetag mot mitt öra, höra han viska små ljuvliga ord om att han vill ha mig hos sig för alltid. För de sa han till mig, att han alltid ville att jag skulle vara hos honom.
Jag saknar honom så men vet att han inte kan vara här hos mig och de gör den gamla smärtan mycket större.
--Novellen spåra ur lite, men behöver få ut orden och tankarna ur mig--
|
|
|
|
